Jag åkte på min första festival när jag var 17 år. Ganska sent, jag vet, men jag hade liksom inte fått upp ögonen för festivallivet innan dess. Blev hooked på Hultsfred, så klart, och de kommande åren avverkade jag Arvika-, Hultsfreds-, Roskilde- och Emmabodafestivaler på löpande band.

Det var någonting med att tälta tillsammans med vänner, såna man redan kände och de man inte hade lärt känna än, och leva knapert. Festa tillsammans, upptäcka nya favoriter tillsammans, och gå upp på morgonen och koka nudlar i Trangiakök tillsammans.

Men sen fick jag ett mediajobb och när jag efter det åkte på festival var det i jobbet – och jag och mina arbetskamrater sov i hyrda husbilar, lägenheter, villor, i vissa fall på hotell. Sedan dess har jag varken kunnat eller haft lust att titta tillbaka.
Visst är tanken på att festivalsemestra i tält lite mysig, men i verkligheten? Verkligheten är misär. Fulla människor som ramlar in i din bostads tunna väggar efter att i värsta fall ha urinerat på dem. Grannarna som ligger med varandra. Tjuvarna som snor ens ljumma öl. Tro mig, festivaler upplevs bäst när man har en skön säng att ramla tillbaka till.

Problemet med detta är att tröskeln för att överhuvudtaget gå på festival har blivit så mycket högre. De enda festivaler jag ens överväger att besöka är de som sker i eller i direkt anknytning till en större stad med lediga hotellrum inom min (modesta) budget, eller åtminstone på en plats där jag känner någon jag kan övernatta hos.

Ett säkert tecken på att jag har blivit gammal och bekväm? Sure thing, jag köper det. Men just därför är det så bra när musikfestivalerna sker i Örebro. Vi ska vara väldigt glada att lokala arrangörer orkar styra upp saker som Metallsvenskan, Live at Heart, Campus 48h, Big Day Out, och Yeah!festivalen (ursäkta om jag glömt någon nu). De besparar väldigt många örebroare väldigt många tältnätter varje år.