Jag brukar se henne. Där, i en avundsvärd kolumnrad i Svenska Dagbladet. Jenny Nordberg är den grävande journalisten bosatt i New York som en hel svensk journalistkår förmodligen är djupt avundsjuka på. Hon har med ett reporterteam på New York Times vunnit Pulitzerpriset(!) för artikelserien Death on Tracks, samt producerat nyhetsreportage från hela världen för Dan Rather Reports, med ett visst fokus på Mellanöstern. I en intervju med tidningen Journalisten från i höstas berättade Nordberg att hon format sitt arbetsliv precis så som hon vill ha det, med en fast bostad i New York och en vetgirighet som håller henne på resande fot.

I höstas kom hennes reportagebok The Underground Girls of Kabul, en sammansättning och fortsättning på ett reportage hon skrev för New York Times. Där avslöjade hon ett helt okänt fenomen i det mansdominerade Afghanistan. Familjer som klär sina döttrar i pojkkläder för att kunna erbjuda dem ett bättre liv, åtminstone fram tills dess att puberteten slår in. Jenny Nordberg har bott i Kabul och följt flera familjer under fem års tid, och resultatet är en häpnadsväckande reportagebok. Här beskrivs ett helt skruvat samhälle där en kvinna inte är värd mer än sanden de går på. Att vara kvinna har ungefär lika stort värde som en skalbagge, medan en man anses vara en ledare, någon som alla ska se upp till. Kvinnor får inte ens vistas själva utomhus utan en manlig eskort.

Den grävande journalistiken får nog de flesta att kanske tänka på något trött avsnitt av SVTs Uppdrag granskning, men framtiden tillhör Jenny Nordberg. Herregud, vilken människa. Arbetet hon åstadkommit genom sin tid i Kabul är mer än vad många skulle mäkta med. Den passionen, den inlevelsen och den känslan av att inte ge upp och slåss för att sådana här saker ska bli känt för omvärlden kräver mod och integritet. Vi behöver fler som dig, Jenny Nordberg!