I sommar slutar Jens Schollin som rektor för Örebro universitet, det bestämmer reglerna för statliga verkschefer. Sedan 1990-talet har denna professor i pediatrik varit en centralfigur i utvecklingen av både vårt lokala universitet och universitetssjukhus. Vi passade på att träffa honom på hans kontorsrum med utsikt över Campus Örebro.

– En av de första sakerna jag gjorde när jag tillträdde var att fräscha upp hela avdelningen. Det var linoleummatta och mörkgröna väggar; jag fick ont i huvudet varje morgon när jag kom in på jobbet, berättar Jens Schollin.

Numera ser kontoret betydligt trevligare ut. Ett stort skrivbord, och två motstående soffor med ett bord mellan dem. Det var här ansökan nummer två, och tre, om att få läkarutbildningen skrevs under två på varandra följande somrar. På en byrå ligger ett par boxningshandskar.
– Jag fick dem av mina kamrater när jag disputerade som barnläkare på 80-talet. De tyckte att jag skulle ha dem när jag gick ronden…

Det har hunnit bli tretton år i ledningen för Örebro universitet. Först som prorektor, och sedan 2008 som rektor. Till sommaren, precis innan Jens tvingas i pension (åtminstone som statlig verkschef), går universitetets första kull läkarstudenter ut i arbetslivet. En händelse som ser ut som en tanke. Jag frågar hur det känns.
– Det känns bra, det är inget konstigt. Du vet, vi avverkade ju det i början. Anspänningen var stor när vi skrev ansökningarna om läkarutbildningen så segern var monumental när vi fick den. Det som sker nu är bara en konsekvens av det som hände.

”Jag tror på att vara hygglig. Tills motsatsen är bevisad så ska alla bemötas hyggligt och med respekt.”

Ska man berätta historien om hur Örebro universitet fick läkarutbildningen så är man naturligtvis inte tvungen att börja från Jens Schollins början. Men det blir enklast så. Jens är född i Örebro men flyttade som så många andra från stan efter studenten. Dåvarande Örebro högskola, med sina då tre program: ekonom, socionom, och GIH plus några enstaka kurser, passade inte honom. På 1980-talet kom han tillbaka efter att ha utbildat sig till läkare i Linköping.
– På grund av två orsaker. En viktig faktor var att jag och min fru kunde få hjälp med barnvaktande här. Men viktigast var att det fanns en fantastisk och bra chef på barnkliniken, Lars Wranne, som var känd över hela Sverige.

Sedan dess har paret Schollin haft Örebro som hemmabas.
– Jag brukar säga att jag lämnade en ganska dyster stad när jag flyttade härifrån och det var inte bättre när vi kom tillbaka på 1980-talet. Vi hade många funderingar, “ska vi verkligen bo här hela livet?”.

Men, säger Jens, det har vänt ganska mycket de senaste tio åren.
– Jag är inte en vän av att säga “allt är bra”, jag är en mycket stark vän av att identifiera saker som behöver förbättras. Det tycker jag att Örebro borde göra också. Men i grunden tycker jag så himla bra om stan och att det har hänt så mycket positivt här. Under åren har vi varit på väg att flytta till större universitet och sjukhus men min hustru, klokare än jag, har hållit tillbaka för familjens skull. Man kan ju göra perioder någon annanstans ändå

För Jens stod det tidigt klart att han skulle disputera och vara kliniskt verksam. Han disputerade 1987-1988 och blev docent väldigt snabbt, något år senare.
– Jag hade egna doktorander och arbetade på regionsjukhuset där vi byggde en ganska bra, för våra förhållanden, struktur för klinisk forskning. Det arbetade många bra läkare där, bland annat Dan Danielsson, mikrobiolog, en fantastisk person att jobba med.

Jens avancerade till positionen som klinikchef för barnkliniken för att sedan, 1989-1990 ungefär, bli forskningsansvarig för både sjukhuset och landstinget. Omkring 1993-1994 slog den ekonomiska krisen till i sjukvårdssektorn. På regionsjukhuset RSÖ (numera USÖ) skulle kostnaderna kapas med 20 procent.
– På barnkliniken sade vi upp 40 personer. Efteråt fanns det två vägar att gå. Antingen skulle vi växla ner, som man hade gjort i Västerås, Eskilstuna, Falun och Karlstad, eller så skulle vi satsa på att bli ett universitetssjukhus.

På den här tiden var högskolan inte intresserad av medicinsk forskning.
– Det kan jag säga rakt ut.

Istället började sjukhuset förhandla med Karolinska Institutet, Uppsala universitet och Linköpings universitet om en affiliering.
– Vi ville rädda 1 000 jobb och för att göra det behövde vi kunna motivera den högspecialiserade vården och forskningsdelen. Alla andra regionsjukhus var universitetssjukhus, vi var ett unikum.

Till slut fick man ihop ett avtal med Linköpings universitet. Sjukhuset började ta in läkarstuderande till barnkliniken och Jens blev docent i Linköping för att sedan, framåt millennieskiftet, bli professor. Med Linköpings hjälp och tillåtelse från Socialdepartementet lyckades man etablera ett ”U” istället för ett ”R” i sjukhusets namn, U för universitetssjukhus. Ett delikat lobbyistarbete, säger Jens.
– Och det gillades inte av de andra universitetssjukhusen.

”Vår första ansökan om läkarlinjen var urusel. Naiv, lätt att säga nej till.”

När Örebro högskola blev universitet 1999 dröjde det inte länge innan ett intresse väcktes för en läkarutbildning. Tanken var att förlägga halva utbildningen i Linköping och halva i Örebro, samma metod som universiteten i Linköping och Umeå hade använt sig av när de startade sina läkarutbildningar. 2003 blev Jens prorektor på halvtid på Örebro universitet, med ansvar för medicin, naturvetenskap och teknik, och fortsatte att jobba kliniskt på halvtid. Linköpingssamtalen om en läkarutbildning gick trögt och 2005-2006 insåg man att den enda vägen framåt var att göra det på egen hand. Universitetet började bygga en organisation, rekryterade personer och delade tjänster med Örebro läns landsting (nuvarande Region Örebro län).
– Landstingspolitikerna var väldigt stödjande i det här hela tiden. Väldigt engagerade.

Successivt byggde man upp förutsättningar, om än skrala jämfört med de stora universiteten. Den första ansökan skickades in 2007 och det blev avslag.
– Helt rätt, den var urusel. Naiv, lätt att säga nej till.

Året efter hade universitetet åtgärdat alla anmärkningar man fick på sin första ansökan.
– Det var ungefär när jag blev rektor. Vår andra ansökan borde ha fått ja men fick nej, motståndet var för starkt från andra universitet som hade läkarutbildningar och även från dåvarande regering.

Motståndet hos den borgerliga regeringen till en läkarutbildning i Örebro har alltid varit gigantiskt, extremt, stort – konstigt nog.

Ansökan nummer tre skrevs, precis som nummer två, sommartid sittandes i sofforna på Jens kontor.
– Det var en bra ansökan – gigantisk, ungefär 800 sidor – och vi fick ja.

Landstinget köpte in remsan bredvid USÖ för att bygga ett nytt sjukhusnära Campus.
– Tanken var att bygga tre hus där delar av sjukhuset, forskningen, skulle integreras. Det är viktigt med närhet till sjukvården för utbildningen. Jag tycker att det är synd att man flyttade upp sjuksköterskeutbildningen till universitetet, men på den tiden var jag junior och tjänstemännen visste bättre. Det kanske går att ändra på i framtiden.

Jens tar mig med på en promenad. Han vill visa upp Nova, en av de nya byggnaderna på campus, som invigdes i oktober förra året. Novahuset är en del i den fortsatta utbyggnaden av Universitetsplatsen, den del av campusområdet som vetter västerut ned mot rondellen. Här bygger Öbo även nya forskar- och studentbostäder. Nova ritades av den danska arkitektbyrån Juul/Frost och är på 8 400 kvadratmeter. Byggnaden känns rymlig, modern, med rena linjer och skarpa vinklar. Här ryms Handelshögskolan, studentföreningen Sesam, Inkubera, Drivhuset, seminarierum, grupprum, studieplatser, kontor, café och en aula med plats för lite drygt 500 personer.

”Att komma tillbaka till sin hemstad och få vara med och bygga någonting sånt här har varit en väldig förmån.”

 

Att bygga en större aula var nödvändigt, säger Jens, medan han drar passerkortet och släpper in mig för en titt. Inte minst för att han som rektor har gjort det till tradition att, i början av varje termin, samla alla nya studenter för att hälsa dem välkomna. Något som förklarar varför så många studenter hälsar på honom när vi går omkring i korridorerna. Han har varit en stark supporter av att bygga studentkultur, och stöttat initiativ som studentfestivalen Campus 48h.
– Min bestämda filosofi är att studenterna är ett universitets fundament. För att få de bästa studenterna behöver man ha många sökande, och vad söker man? Jo, attraktiva utbildningar.

Numera kan Örebro universitet förutom läkarlinjen även erbjuda utbildningar till exempelvis jurist, psykolog, civilekonom och civilingenjör.
– Vi har väldigt många långa, professionsinriktade, utbildningar här och väldigt högt söktryck.

Enligt Jens är det några steg som varit större än andra under hans tid på Örebro universitet.
– Först gjorde vi mycket åt utbildningarna, omvandlade universitetet. 2010 utvärderade vi all forskning och styrde sedan om hur forskningsmedlen fördelades internt för att stimulera de som var väldigt duktiga. Precis nu har vi utvärderat all forskning igen. Min efterträdare, han eller hon, kommer att få ett väldigt bra underlag för hur forskningsmedlen ska fördelas framöver. Det tredje är att vi har skapat en komplett innovationskedja, för att kunna ta hand om och förädla idéer. Där skapades ett holdingbolag och ett innovationskontor med pengar i, så att vi kunde anställa rådgivare och ge de som utvecklar idén tid. Vi arbetar ihop med andra aktörer som Almi, Nyföretagarcentrum och så vidare. Det fungerar bra, vi håller ihop i länet. Inkubera har flyttat in till campus också, till den nybyggda delen.

Sedan berättar han att universitetet nu har ett annat förhållningssätt till Campus Karlskoga, har utvecklat Campus Grythyttan, och så klart även byggt upp det nya medicincampuset vid USÖ. Det har hänt en del under Jens tid på universitetet.

De senaste årens utveckling av Örebro universitet har inte bara gett eko inom Sveriges gränser. Även internationellt har universitetet uppmärksammats. När ansedda Times Higher Education rankade världens bästa universitet under 2015/2016 hamnade Örebro på placeringen 301-350.
– Det är fantastiskt. Jag är väldigt fascinerad över det, det är jättebra på alla sätt. Det är ett kvitto på att vår strategi för utbildningarna och forskningen har varit bra. Vi har försökt vara väldigt realistiska vad gäller styrkor och svagheter på Örebro universitet, och sen har vi jobbat mycket med våra svagheter.

Till sommaren tvingas Jens att lämna rektorsjobbet, oavsett vad han vill. Reglerna för statliga verkschefer är benhårda – när man fyller 67 måste man sluta. Jag frågar hur han känner inför det.
– Jag är inte så säker på att jag hade velat vara kvar. Var sak har sin tid. Men det är klart att det har varit ett urkul jobb. Att komma tillbaka till sin hemstad och få vara med och bygga någonting sånt här har varit en väldig förmån. Jag kommer fortfarande att vara professor vid universitetet, och nu ser jag fram emot att göra någonting annat.

Har du några konkreta planer?
– Jag har fantastiskt spännande grejer på gång, saker som ligger mig väldigt nära – men det får jag inte tala om. Men jag ska vara väldigt mycket morfar, göra saker som jag inte har kunnat göra, och jag och min hustru ska umgås mycket mer.

Vad betyder universitetet för Örebro?
– Jag tror att universitetet betyder mycket för Örebro. Det är universitetsstäderna som växer. Vi tillför väldigt mycket bra och välutbildat folk, och idéer, till stan. Universitetet står för det nya i Örebro, vi måste växa till att bli en kunskapsstad och där är vi på god väg.

Vad gör du när du inte jobbar?
– Jag är uppvuxen bredvid Eyravallen – vi levde på Eyravallen, isstadion, i Idrottshuset. Jag vet inte hur många timmar jag har tillbringat där. Jag idrottade aktivt tills jag blev 20 år och insåg att jag hade andra talanger. Nuförtiden spelar jag tennis med mina gamla kompisar, det är väldigt kul – det blir otroligt mycket skvaller från förr i tiden.