… och hur de brukade tära på mig
Jag har varit på en del musikfestivaler genom åren. Om man säger så. En snabb och lite ungefärlig genomräkning avslöjar att det blivit sju–åtta Hultsfredsfestivaler (nu blir det ju inga fler), åtta Arvikafestivaler (nu blir det ju inga fler), en Storsjöyra (go Östersund!), tre Gnällbältsrockar (typ som Yeah! festivalen, fast långt tidigare. Sjukt bra bokningar också.) en Lollipop (typ som Way Out West, fast långt tidigare), och fyra Emmabodafestivaler (go Jesper Larsson band!). Dessutom har det blivit två Roskildefestivaler (fattade ingenting av danskan) och så har jag sett Power Meet i Västerås (sorry, fånigt av mig).
Festivaler var min grej ett tag helt enkelt, eller åtminstone under nästan tio års tid. Sådär som det är innan man börjar inse att det är värdelöst att sova i tält och att inte kunna duscha, dricka kaffe, och kolla senaste avsnittet av Game of Thrones medan man äter frukost. Egentligen var det väl det faktum att jag hade förmånen att ”jobba med media” som förstörde mitt festivalande. Det och att jag blev gammal och stel kanske. Men när man mediaarbetar på en festival så har man ofta förmånen att bo i en hyrd lägenhet, eller i ett hus, eller (lyx!) på hotell. Och once you go hotel, you never go tent.
Den svenska festivalsommaren var länge en marknad stadd i väldigt lite förändring. Men då förändringen trots allt började var det när varenda stad med självaktning skaffade sig en stadsfest. Det skapade en, om än indirekt, konkurrens med de mer klassiska festivalerna – både om bokningar och publik. Besökarna upptäckte hur skönt det är var kunna sova i en säng och att duscha varmt. De började ställa högre krav på ”gammelfestivalerna” och när de inte uppfylldes så började besökarna i sin tur att svika. Sen kom Live Nation och FKP Scorpio in på scenen och resten är konkurshistoria.
Förhoppningsvis stabiliserar sig festivalscenen i och med Bråvallas och Way Out Wests (för att inte tala om Dans Dakars och Summerbursts) intåg. För det är på festivaler jag har gjort mina roligaste upptäckter när det kommer till musik. Till exempel det oerhört charmiga skotska bandet Baby Chaos, som jag såg på Hultsfred. De som släppte en fantastisk skiva som Kerrang! 2005 utsåg till den 93:e bästa brittiska rockskivan någonsin (de borde ha legat högre) och försvann. När jag surfade runt lite innan jag skrev det här så såg jag faktiskt att det finns en liveinspelning av Baby Chaos Hultsfredsgig att köpa. Det kan bli mina sex mest välspenderade pund någonsin.
