En gång intervjuade jag Dogge Doggelito. Tanken var att vi skulle tala om hans sommarstuga. Jag hade varit i kontakt med hans management ett par veckor innan men hade inte hört något på ett bra tag.

När jag står och klämmer på en avocado i mataffären ringer telefonen. Det är ett okänt nummer, och det kittlar till lite i magen. Det är alltid spännande, och läskigt, med okända nummer. Jag svarar och i andra ändan börjar Dogge Doggelito spruta ur sig ord, nästan lite andfådd, som att orden inte hänger med hans rapida tunga, och jag får känslan av att han har sina tre ungar hängandes runt halsen, medan han flamberar en lammhals och får tre andra inkommande samtal precis samtidigt.

Han vill att vi ska göra intervjun med en gång. ”Vi bara kör, tänkte jag”, säger han ivrigt. Jag är tvungen att förklara situationen och vi gör upp om en ny tid. Det visar sig under intervjuns gång att jag får komma ganska nära Dogge. För när jag läser Ibland vill man bara försvinna två år efter intervjun känns vårt samtal ganska osannolikt.

När författaren bakom boken, musikjournalisten Kim Veerabuthroo Nordberg, berättar om den första intervjun han gjorde tillsammans med Norra Botkyrkas charmigaste chilenare, för sitt kortlivade musikmagasin Novell, ville Dogge ha pengar för intervjun. Detta är medvetet inkluderat i bokens inledning, allt enligt biografins lagar och regler. Få läsaren att se huvudpersonen som osympatisk, för att sedan kunna släta ut det hela med mer och mer smickrande anekdoter.

Men det är just det som jag i min intervju med Dogge också föll för. Han var så ärlig. Han berättade om sitt sommarhus i Botkyrka, ”på hemmaplan”, hur han och hans bror skapar konst i trädgården, sitt tvångsmässiga prylsamlande och hur han älskar venezuelansk mat. Hur han ville se sina barn växa upp med lite natur, inte bara miljonprogrammets kala betongfasader. Och jag behövde inte betala för intervjun.

För alla som någonsin tvivlat på Dogge efter de där reklamfilmerna, den här boken är för er.