Många studenter prioriterar låg hyra och närhet till universitetet framför många kvadratmeter och hög standard. Sedan finns det de som försöker att prioritera mjuka värden och strävar efter att göra boendet till en gemenskap. Vi lyckades hitta två studenter av den senare sorten och lät dem berätta om hur det är att bo i ett kollektiv.
Josef Svennberg läser just nu fjärde terminen på Medie- och kommunikationsprogrammet och är dessutom stationschef på Radio Campus. Marcus Johansson har precis påbörjat sin andra termin på Örebro konstskola efter att tidigare ha läst retorik och statskunskap på Örebro universitet. Tillsammans utgör de två tredjedelar av kollektivet Myrstacken i Varberga, där de ihop med Niclas Persson delar på en 72 kvadratmeter stor lägenhet fördelat på tre rum och kök.
Det var i september 2011 de bestämde sig för att flytta ihop till ett kollektiv. Ett och ett halvt år senare bor de fortfarande kvar och ingen av dem har tröttnat. Den enda skillnaden är att treenigheten för tillfället har blivit mer av en tvåenighet. Niclas studerar just nu Fred, ickevåld och ledarskap i Härnösand och är därför inte i Örebro mer än någon gång i månaden. Trots detta är Josef och Marcus fast beslutna om att Niclas fortfarande är en av Myrstackens invånare och det är tydligt att det finns en stark gemenskap mellan dem alla tre.
Hur kom det sig att just ni tre flyttade ihop?
Marcus: Det frågar vi oss ganska ofta.
Josef: Jag brukar säga att vi träffades på olika tillställningar genom Miljöpartiet. Sen pratade jag med både Marcus och Niclas om att flytta ihop, men det uppstod något slags triangeldrama i den vevan. Min tanke var att flytta ihop med båda två samtidigt och inte bara en av dem, men jag tror inte att någon av dem fattade det.
M: Nä, jag visste inte om det.
J: Haha, det var ganska kul faktiskt! Jag tyckte att det var en väldigt bra idé, men när det började bli dags att flytta in någonstans sade båda två: ”Jaha, så du ska flytta ihop med honom?”
M: Mmm, det var mycket drama i början. Haha!
Varför valde ni att bo kollektivt?
M: Vi kände varann relativt väl och även om jag tyckte att Josef var lite väl kryptisk så kände jag ändå att det var en schyst kille som jag kunde tänka mig att bo med. Sen var ju Niclas med i planen också och då blev det plötsligt ett kollektiv.
J: Och jag hade liksom en tanke om att jag ville bo i kollektiv.
Varifrån kom den tanken?
J: Dels kände jag några som bodde i kollektiv i Göteborg och dels övernattade jag och mina kompisar i lite olika kollektiv när vi var ute och cyklade i Europa en sommar. Det var alltid väldigt trevligt.
M: Det är trevligt med kollektiv.
J: Det är riktigt trevligt och jag var väldigt trött på att bo ensam också. Det är supertråkigt. Då lockar det mer att få bo ihop med massa folk man tycker om. Nu är vi visserligen bara tre, men ändå.
M: I helgen var vi ju rätt många, då var vi nog sex pers i alla fall.
J: Vi brukar ha gäster så ofta vi kan.
Var det svårt att hitta en lägenhet?
M: Vi letade ganska frenetiskt under sommaren 2011.
Det var lite panik alltså?
J: Åtminstone på slutet. Men sen fick vi tag på den här lägenheten och fick flytta in när det hade gått ungefär två veckor av terminen. Vi hade inte mycket att välja på i det läget och det här var det bästa vi kunde få.
Så ni tog första bästa lägenhet som dök upp alltså?
M: Ja, vi behövde ju verkligen någonstans att bo, men Niclas var inte överförtjust i det här.
J: Det kanske han inte var?
M: Han ville ju bo borta vid Resecentrum.
J: Jaha, men det hade ju aldrig gått.
M: Inte med en så här låg hyra.
J: Vi betalar i princip ingenting när vi är tre, det är väldigt bra.
Hur mycket betalar ni?
J: Ungefär 1 200 kronor per person i månaden, utan el och allt det där.
Jämfört med ett rum i en studentkorridor som kan kosta bortåt 2 000 kronor så …
J: Ja, här har vi ju tillgång till så mycket mer. Stort kök, badrum och bra vardagsrum. Det är värt hur mycket som helst med en stor lägenhet.
M: Och att det är vårt eget.
J: Ett hem, som man slipper dela med folk man inte tycker om.
Du menar att det inte är någon okänd person som knycker maten i kylskåpet?
J: Exakt. Och kommer det en halvnaken typ i hallen vet man vem det är.
M: Det känns som hemma.
J: Det gör det faktiskt. Det är väldigt skönt att ha ett hem.
Hur tycker ni att det funkar att bo så här då?
J: Vi har väl haft några duster för att vi tycker att det ena eller andra ska göras, men det funkar bra. Vi har gemensam ekonomi och delar ju på nästan allting.
M: Ja, det gör vi faktiskt.
J: Vi delar på mat och ganska mycket kläder och sånt. Efter ett tag får man en känsla för hur mycket var och en har betalat.
Så ni är inte nitiska och skriver upp precis hur mycket ni har betalat?
J: I början gjorde vi det.
M: Och under sommaren, när vi hade dåligt med pengar.
J: Men när vi har hyfsad ekonomi gör vi det inte. Vi har bra gemensam koll på att vi lägger ut ungefär lika mycket, så det blir rättvist.
M: Födda med perfekt sifferminne.
J: Födda socialister.
M: Ja, det också. Haha!
Har ni några andra regler nedskrivna för att hushållet ska funka?
J: Vi käkar bara vegetariskt och väldigt lite andra animaliska produkter över huvud taget.
Men ni har inget städschema eller liknande?
J & M: Nää.
M: En period lagade jag mat tre veckor i rad och då blev jag lite sur, men det brukar lösa sig.
J: Marcus har fått lite av en matlagningsroll nu medan jag har fått underhållsrollen, så jag försöker hålla ordning i köket och resten av lägenheten mer kontinuerligt.
Det är helt enkelt så att saker och ting löser sig utan schema?
J: Verkligen. Båda två kan ju både laga mat och städa. Det är inga konstigheter.
Men hur var det när alla tre var hemma mycket?
M: Då var det lite … nja …
J: Ja, alltså …
M: Niclas är lite dålig på det där med att märka när saker behöver göras.
J: Han är nog lite för van vid att bo själv. Det är jag och Marcus som driver den här syltan. Haha! Men alla hjälper till om det krävs, så vi ska nog inte klaga.
Ni är ändå införstådda med att det måste städas ibland?
J: Det kan ju gå långa perioder när ingen städar också.
M: Men då är vi överens om det.
J: Jo, det är oftast när vi har mycket i skolan, som under tentaperioderna. Vi hade några veckor ganska nyligen när det var kaos här. Man fick kliva över grejer och det var makaroner över hela golvet.
M: Säg inte så! Det låter så hemskt.
J: Hehe, men det löser sig till slut, när man känner att det inte går längre. Fast den där högen med smutsiga mattor ute i hallen har legat ganska länge nu, så man kan nog säga att det finns en viss tröghet i organisationen.
M: Det är byråkratin som spelar in.
Kallar ni det fortfarande för ett kollektiv förresten?
J: Ja, även om vi bara är två för tillfället så gör vi det. Fast vi är ju typ tre.
M: Vi lever kvar i det gamla.
J: Och folk får gärna komma hit.
M: Troligtvis får vi in en fjärde person här till våren och en tid framöver.
Vad läser ni in i ordet kollektiv som boendeform?
M: Det är att man …
J: … delar på allt.
M: Ja, att vi har valt att leva så här, tillsammans.
J: Det är ju inte så att vi stänger dörrarna om oss så fort vi kommer hem. Vi har allting gemensamt och försöker laga mat tillsammans när vi kan. Och när man lagar mat så lagar man så att det räcker till alla andra också.
Är det lättare att upprätthålla gemenskap och värderingar om ni kallar det för kollektiv trots att det oftast bara är ni två som är här?
J: Ja, och sen kanske hemmet blir mer öppet om man säger att det är ett kollektiv. Folk kan komma och gå lite som de vill.
M: Vi säger ju aldrig nej om någon vill sova här.
Det låter härligt.
J: Det är det faktiskt. Det blir ju som en familj.
Behövs det fler kollektiv i dagens samhälle?
J: Jag tror att man mår väldigt bra rent socialt av att träffa folk kontinuerligt. Det sköna jämfört med en korridor är att vi har ett val på ett annat sätt. Vi kan stänga dörrarna om oss om vi vill, men vi bor ihop med folk vi själva har valt, som vi tycker om och kan umgås med. Bor man med okända personer blir det nog lätt att man stänger in sig. Men som svar på din fråga skulle jag i alla fall inte säga att det inte behövs fler kollektiv i samhället. Jag tror att många skulle uppskatta det, men det handlar om att hitta folk man tycker om och känner att man kan bo ihop med.
Vilka fördelar ser ni med att bo i kollektiv?
M: Det är billigt.
J: Ja, det är den tråkiga fördelen, sen är det mycket trevligare att bo tillsammans med någon. Gemenskapen, helt enkelt.
M: Om man är sjuk finns det alltid någon som kan ta hand om en.
J: Och det finns folk som peppar en om man är lite nere någon gång. Det är skitbra att det finns någon som märker det. Det är grymt bra att bo ihop med folk man tycker om och känner förtroende för.
Det finns säkert några nackdelar också?
J: Det är svårt att samordna när saker ska ske eftersom vi har olika tider och olika uppfattningar om hur saker ska göras.
M: Som den här intervjun. Jag fick reda på det igår eller nåt.
J: Ja, jag hade pratat lite löst om det förra veckan och sen glömt att berätta mer om det. Eller var det bara Niclas jag pratade med då?
M: Jag är helt hundra på det.
J: Det är sånt som också blir lite svårt. Kommunikation.
M: Vi behöver skaffa en anslagstavla.
J: Det skulle vi faktiskt behöva sätta upp någonstans, med ett veckoschema.
M: Nej, nu låter det som vi ska börja med städschema.
J: Nä, inte ett sånt. Mer för vilka dagar man är borta och så vidare.
M: Det låter som en fruktansvärd idé. Vi ska aldrig skaffa en anslagstavla, Josef.
Något mer?
J: Jag vet inte.
M: Jag antar att om det inte funkar med städning och sådär så…
J: Allting kan ju bli ett problem om man inte har överseende med varandras nackdelar.
Skulle ni rekommendera andra att bo kollektivt?
M: Ja, verkligen.
J: Yes, med ett stort ja. Det är kalas.
Hur lyder er slutplädering gällande att bo i kollektiv?
J: Oj, nu måste det vara kärnfullt, med snygga formuleringar … ”Det är en bra grej för oss miljötöntar som vill leva kollektivliv.”
M: Vadå, var det snyggt och kärnfullt?
J: Nä, verkligen inte, men jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag har ingen bra formulering i såna fall.
M: Kanske så här: ”Fan, vi kom inte på någonting bra, men det är kul att bo i kollektiv.”