Det här med studenters absurda matvanor är ju ett ämne som behandlats frekvent genom åren. Ensidig och ofta anskrämlig kost signerat lågprisprodukter och halvfabrikat, allt för att dryga ut den ekande plånboken. Men stämmer mytbilden? Är studenters matvanor så förkastligt usla? CAMPUS tog kontakt med före detta köksmästaren Peter, som nu studerar måltidsekologi på Örebro Universitet. Det utmynnade i ett samtal om matproduktion, ölbryggeri och inte minst – studenters matvanor.
Under mina tidiga år som filmvetarstudent kände jag en skåning som åt blodkorv med sirap varannan dag under en hel termin. Han brukade stoltsera med att han levde på en bastant diet av ryggspäck och isterflott vilket fick de flesta att rynka på näsan ganska ordentligt. ”Det är billigt och jag fryser inte om vintern”, brukade han säga. Vedervärdigt naturligtvis. Men billigt. En annan kille, som jag pluggade historia med, upprättade varje månad menyer där han varvade med en specifik maträtt per vecka. Han kunde käka linssoppa en hel vecka i sträck för att sedan byta till en sju dagars fiskbullediet. Också det vedervärdig kosthållning. Och ohälsosamt, såklart. Båda de här killarna såg konstant sjuka ut. Huden var så blek och näringsdränerad att de liksom växte in husfasadernas vita färg närhelst de tog en promenad mellan Forum och Långhuset. Nåväl, det såg i alla fall inte bra ut.
Andra historier gör gällande att folk käkar spagetti och köttfärssås flera gånger i veckan, där basingrediensen stavas 95 procent Felix ketchup. Eller proppar kylen full med ärtsoppa på tub där emulgeringsmedlen lever ett sorglöst liv tillsammans med broskbitar förklädda till fläsk. Och de sönderkokta nudlarna, låt oss inte glömma de sönderkokta nudlarna. Men hur sann är klichén egentligen? Är ovanstående dårars matstrategi förenlig med den stora massans? När jag själv tänker efter är den mytomspunna nudeltorsken visserligen ganska rolig att prata om men frågan är i hur stor utsträckning han egentligen existerar. Och ja, det handlar i regel alltid om en han. Kanske är det lite mer av en studentikos floskel än en vedertagen sanning. Ungefär som att örebroare lite för ofta, och ganska orättvist, kastar ur sig att ”det händer ingenting i den här stan” – utan att egentligen tänka efter. Det är som en urvattnad formulering som på något sätt växt in i en allmän självklarhet.
Jag möter upp med nyinflyttade stockholmaren och före detta kökschefen Peter Thidholm, numera student på det nystartade Måltidsekologiprogrammet på Örebro Universitet. Efter 25 år i restaurangbranschen har han nu bestämt sig för att ta steget in i studentvärlden och vidareutbilda sig till måltidsekolog. Över en kopp kaffe i Tybble börjar vi diskutera ekologi, matproduktion och studenters tvivelaktiga, eller kanske inte alls så tvivelaktiga, kosthållning.
Först och främst, hur trivs du som student i Örebro?
– Jag trivs bra. Det är en trevlig stad. Fast jag vet inte om jag kan klassas som den traditionella studenten egentligen. Jag är lite äldre än mina kurskamrater och lever inte samma studentliv som dem. Festbiten känns inte så aktuell till exempel, eftersom jag passerat 40 år.
Måltidsekologiprogrammet, vad läser man då?
– Man studerar matproduktion ur ett kretsloppsperspektiv, vilket innebär att man läser biologi och naturvetenskapliga ämnen också. Det handlar om att se den större bilden och att försöka förbättra matproduktionen utifrån en miljö- och klimataspekt. Det gör man tyvärr inte i tillräckligt stor utsträckning idag. Programmet finns bara i Örebro och är nytt sedan två år tillbaka.
Vad blir man när man är klar?
– Det finns flera möjligheter. Många av mina kurskamrater fortsätter nog vidare in i restaurangbranschen. Själv skulle jag vilja prova på biståndsarbete i utvecklingsländer, öka medvetenheten kring matproduktion och så vidare.
Det känns rent spontant som att du och dina kurskamrater är ett utmärkt exempel på studenter som i motsats till stereotypbilden lever med ganska sunda matvanor.
– Många är förstås väldigt intresserade av matlagning. Det faller sig naturligt att matvanorna blir annorlunda då. Jag kör mycket på grytor och soppor. Det blir en del matlådor av det. Sen fryser jag in mycket också.
Annars finns det ju en bild av studenters matvanor som innefattar nudlar i blaskig buljong, spagetti med för mycket ketchup och en och annan blodkorv. Är det en rättvis bild?
– Haha, jag vet inte. Jag tror du vet mer om det än jag egentligen. Jag upplever i alla fall att det är mycket matlådor i omlopp. Folk värmer i mikrovågsugnar på campusområdet och sådär.
Men studentkorridorer då? Där brukar det kunna bli ganska äckligt.
– Jo, det är klart. Fast jag har varit i korridorer där studenter lär varandra att baka bröd och brygga öl. Folk har med sig anteckningsblock och skriver ner recept och sådär. Det är jättekul.
Intressant. Jag tycker det verkar stämma mer överens med hur studenter egentligen lever. Det känns ganska omodernt att omfamna tveksamma matvanor. Snarare anses det hippt att vara innovativ i köket. Inte minst tack vare alla kändiskockar, kokboksinflationen och alla mattävlingar på TV.
– Så kan det nog vara. Man vill kunna göra mycket själv nuförtiden. Baka sitt eget surdegsbröd, brygga sitt eget öl och så vidare. Det ligger i tiden.
Det märks att Peter brinner för ekologisk matproduktion. Min planerade 30-minuters-intervju förvandlas snabbt till ett två timmar långt samtal och vi glider i perioder ifrån ämnet.
Jag skulle förmodligen kunna bygga en hel artikelserie om allt som han har att berätta om matekologi, sambandet mellan ökad konsumtion och allvarliga klimatförändringar, svenska och utländska myndigheters underminering av både nationell och global matproduktion, och så vidare. Men som sagt, vi glider ifrån huvudämnet.
Måltidsekologiprogrammet verkar i alla fall vara ett intressant program med goda framtidsutsikter. Framförallt understryker Peter att ökad medvetenhet är nyckeln till förändring. Sammanhanget öppnar upp för nya teorier. Inte minst blir jag övertygad om att studenters matvanor inte alls är så förkastliga som skrönorna gärna gör gällande (även om ett och annat skräckexempel finns där). Vi är för smarta för det. Den här medvetenheten som Peter pratar om börjar i föreläsningssalarna, bland studenterna, och det handlar inte bara om en medvetenhet kring det aktuella ämnet som man läser. Det handlar om ett sätt att tänka överlag. Blodkorv varannan dag i en hel termin är kanske billigt, men det är korkat.
Jag har själv spätt på myten om studentlivets dåraktiga matvanor men hur applicerbart det är på verkligheten är en helt annan femma. Jag har aldrig bott i en studentkorridor så jag har aldrig fått någon egentlig insyn. På JMK i Stockholm, där jag för tillfället studerar, har varenda jäkel med sig matlådor. Så mycket vet jag. Konklusionen lyder: nudeltorsken och isterfettsnarkomanen är antingen en ensam filmvetarstudent med näringsfattiga hudpigment eller också är det en myt.
Verkligheten springer i vidare bemärkelse förbi klichébilden. Jag tror stenhårt på att surdegsbrödbakaren är den nya nudeltorsken. Därmed inte sagt att alla dessa skrönor inte fascinerar och underhåller. Det är lite som lumparhistorier kanske – en blygsam överdrift gör en historia lite bättre men inte nödvändigtvis sann. Hörde du förresten om snubben som hade pulvermos som basföda till allting han åt … Crazy.
