Jag vet inte hur många gånger jag lyssnade på The Perishers andra skiva, Let There Be Morning, under våren 2003. Jag hade fått ett förhandsexemplar som skulle recenseras, och släppdatumet för skivan hade efter det pushats framåt flera månader. Jag inbillar mig – såhär i efterhand – att jag just där och då var den enda deppade unga mannen som gick omkring i duggregnets Göteborg (eller ja, i Göteborg regnar det oftast i sidled) till fantastiska låtar som Sway, My Heart och Trouble Sleeping. Rätt musik vid rätt tillfälle kan förändra en människas liv, men i det här fallet vet jag inte om det förändrade mitt liv till det bättre eller sämre (var jag deppig innan jag började lyssna på popmusik eller blev jag deppig av att lyssna på popmusik, etcetera). Däremot vet jag att skivan var en perfekt krycka, och att jag kände mig utvald. Att Ola Klüft, som sångaren, textförfattaren, frontpersonen heter, visste vad han sjöng om var en bonus (tydligen handlar hela skivan om samma olyckliga kärlek). När man är deppig blir autenciteten i musiken man lyssnar på väldigt viktig.

På den tiden funderade jag inte så mycket på ifall Ola Klüft, som frontfiguren heter, var släkt med sin efternamne Carolina. Och det gör jag i och för sig inte nu heller så skit samma – men visst vore det kul om det stämde? Två släktingar som satsar på två olika slags tiokamp liksom.

Hursomhelst. Att vara ensam om det man lyssnar på – eller att åtminstone lyckas hålla det inom sin egen lilla krets – oavsett om man promenerar i Göteborg eller byter mixtejps, det har varit ett fundament i musiknördiga människors liv ända sedan Cro Magnon-människorna trummade sina första rytmer på Pangeas stäpper. De satt där kring sin lägereld (låt oss för en stund anta att de hade en sådan) och vände ryggen till förbipasserande Neandertalare. ”Vad gör ni? Sitter och slår träpinnar mot varandra? Det verkar kul!” sa Neandertalarna, och vips så hade trummandet blivit mainstream. Sen kom Swedish House Mafia och resten är historia.