Katrinelund har på bara fem år gått från att vara en badplats med tillhörande snabbmatsrestaurang till att bli ett i detalj planerat och exklusivt samhälle med badplats. I mitten tronar numera Katrinelunds Gästgiveri & Sjökrog och där har Roger Hjälm varit en av de drivande i utvecklingen.

– I mitt huvud har jag blivit jättebra på att släppa ifrån mig saker.

Roger Hjälm, vd för Katrinelunds Gästgiveri & Sjökrog, talar om hur det är att vara perfektionist. Att ha kontrollbehov. Han har varit det och har haft det, säger han, men kontrollbehovet har han arbetat bort. Perfektionisten, dristar jag mig till att gissa – rehabiliterade kontrollfreaks emellan – är kvar.

Vi sätter oss ned för att äta lunch, Hjälmargös, och den blir ett givet samtalsämne. Numera har Katrinelund, och andra svenska restauranger med för den delen, konkurrens om den unika matfisken – världens första MSC-märkta sötvattensfisk. En stor del av fångsten går på export.
– Det finns en stor efterfrågan utomlands, bland annat i Frankrike.

Vi konstaterar att fransoserna även är glada i gädda – och att de gärna får äta mer av den arten istället.

Från början var inte planen att Roger Hjälm skulle bli kock. Släkten drev en VVS-grossist som var “ganska stor” och Roger sommarjobbade där.
– Men jag hade inget sug alls efter VVS-branschen.

När det var dags att välja till gymnasiet så ville han gå hotell- och restaurangprogrammet. Matintresset var var inte det största men han älskade att klättra och att åka utför. Kockyrket passade utmärkt för en aspirerande säsongare.
– Jag gick först en VVS-utbildning men när jag blev myndig och fick välja själv så skolade jag om mig till kock.

Sedan blev det åka av. Under en tioårsperiod, mellan Roger var 20 och 30 år, pendlade han mellan Alperna, Nya Zeeland, Sydamerika och Norge. Ett år av plugg i Frankrike hanns också med. Men ett par allvarliga olyckor gjorde att han tappade glöden för skidåkningen och klättringen.
“Jag borde inte ha varit här”, som han uttrycker det.

Först var han med om en klätterolycka i Norge. Sedan, samma år, en lavin i Alperna.
– Den var gigantisk, det blev förstasidesnyheter i Europa i en vecka. Jag hade aldrig tänkt på morgondagen innan dess, jag var nöjd med att åka skidor och klättra, men det blev en tankeställare. Jag fattade inte vad jag hade hållit på med.

De här traumatiska upplevelserna följdes av ett kort möte med en kock i Frankrike. Roger arbetade sida vid sida med honom i några dagar.
– Han kunde ta ut en vitlök ur ugnen och vara helt lyrisk över den. Tänk att känna den här euforiska känslan över en vitlök!

Under de dagar duon arbetade tillsammans så fick Roger höra om sin kollegas passion för matlagning, för helheten, om hur han tänkte kring matsalen.
– Jag minns inte ens vad han hette men han förändrade allt för mig. Jag tänkte att om jag kunde få den känslan för en vitlök så är jag mycket hellre i ett kök än på berget, och då bestämde jag mig för att starta eget och flytta hem.

Det egna projektet blev en matstudio som döptes till Taste It, det här var år 2000.
– Det funkade otroligt bra, vi hade fullbokat sex dagar i veckan. Vi var bland de första i Sverige med att vara ute bland gästerna, att våga blotta sig, att visa vad man använde för produkter och hur man lagade maten.

Sporrade av framgångarna gick man vidare och startade restaurangen Taste i Bern Center. Det blev inte samma succé.
– Vi var lite före vår tid i Örebro. Eller, det är det jag skyller på i alla fall.

Taste gick med förlust. Samtidigt hade man startat företaget Bra mat hemma. Det var alldeles för mycket på en gång.
– Vi jobbade nästan ihjäl oss. Men vi var tvungna att försöka, man kan ju inte lägga sig ned och dö. Vi bestämde oss för att vända siffrorna och sedan sälja. Min plan var att “kommer jag ut levande så ska jag lämna den här branschen”, gå tillbaka till familjen och VVS-branschen.

Sett i backspegeln kan Roger känna att han för en stund hade tappat ödmjukheten.
– Man tycker att man är så jäkla bra och då går det snett. Det är ungefär som när olyckor händer på berget, man följer inte planen utan går på magkänslan. Jag föreläser mycket om det här just nu.

Det blev en försäljning till slut, och ett plus minus noll-resultat. Dagen för försäljningen kom Roger hem och öppnade en flaska vin. Då ringer det från Katrinelund.
– Jag är helt säker på att de ringde fel, att de egentligen skulle till en annan kock. De hade ju ingen aning om att jag precis hade sålt Taste.

Personen på andra änden av linjen undrar om Roger kan hjälpa till att räkna på “hur mycket det skulle kosta att skapa en förstklassig krog här ute”.
– Jag sa att jag kunde hjälpa till med det, och la till att “förresten så är jag ledig också”.

På den tiden fanns det en liten sjökrog med grill i Katrinelund. Roger hade personal som arbetade där på sommaren men hade aldrig själv tänkt tanken på att den kunde vara någonting för honom. Men han åkte ut för att träffa dåvarande ägartrion Annika Florin samt Pia och Lennart “Charlie” Carlsson.
– På mötet fick jag frågan om jag ville driva det nya stället. Efter mötet satt jag kvar och tänkte att “ja, det kanske är jag som ska få ordning på det här kaoset”. Jag och min fru åkte hit en söndag för att titta och då sa hon “jag tror inte att jag vill ha hem dig klockan 17 på dagarna, då kommer du bara att vara grinig”. Så då sa jag ja.

Rogers första titel var kökschef.
– Det var som att laga mat i ett hemmakök! Vi hade inte mer kylutrymme än att vi kunde lagra de råvaror vi skulle använda samma dag. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig men att ha lokalt fångad gös och abborre på menyn var en självklarhet.

Han frågade yrkesfiskarna hur mycket han skulle beställa, hur mycket som brukade gå åt. De svarade 200 kilo gös och 80-90 kilo abborre. Men ingen talade om för honom hur jobbigt det är att filea så mycket fisk.
– Jag hade ingen annan stans att vara än på stranden och eftersom jag saknade kylutrymme var jag tvungen att bli klar med all fisk på en dag. Det var inte roligt. Sen fick jag så klart in folk som hjälpte mig och fick in lite rutiner.

Detta var 2011. Fem år senare är Katrinelund en success story som har utökats med finrestaurang och inkvartering (och just nu bygger man en spa-del). Roger säger att han fortfarande blir chockad av hur mycket folk som besöker platsen en solig dag, fler nu än någonsin.

Det har gått snabbt, säger jag. “Kanske om man står bredvid”, säger Roger – som den tävlingsmänniska han är.
– Är man otålig så tycker man att det går långsamt.

När var första gången du kände dig riktigt stolt över vad ni hade åstadkommit?
– Förra året. Det var en lördagskväll, jag hade jobbat klart och skulle hinna hem till åtta. När jag kom ut på Gästgiveriets trapp så såg jag folk och bilar överallt, och alla blommor hade slagit ut. Det var otroligt fint och folk var så jäkla glada. Jag insåg att “en liten del av det här har jag hjälpt till att skapa”. Då rann det tårar, kan jag säga.

Du är numera vd och bildar radarpar med Ida Lüpke.
– Ja, Ida snodde jag från min fru. Ida har jobbat extra i restaurangbranschen sedan hon var 13 och även i butiksbranschen. Hon arbetade extra i min frus butik och arbetade samtidigt ute hos mig, och när jag efter en stund insåg jag att jag behövde en riktig restaurangchef sa jag till min fru “Jag kommer att ringa Ida, så du kan börja söka efter någon annan”.

Idag är både Roger och Ida delägare i rörelsen, och Ida har gått från restaurangchef till vice vd.
– Jag försökte vara anställd första året men har nästan alltid varit egen företagare och är skapt så, så jag tackade ja till att gå in som delägare. Kliver jag in i någonting så driver jag det som om det vore mitt eget. Ibland kanske man tar över för mycket.

I bakgrunden finns Pia och Lennart Carlsson.
– “Mamma och pappa”. De vill helst inte synas men har otroligt stor betydelse. Jag tycker egentligen inte om när all uppmärksamhet hamnar på mig, för jag kan ingenting utan de andra.

De andra, som Roger vill lyfta fram, är bland annat styrelseordföranden Ulf Gejhammar.
– Ordning, reda och struktur är hans bästa sidor och det passar bra eftersom det är mina och Lennarts sämsta sidor. Vi kompletterar varandra, precis som Ida och jag; hon är också ordning och reda och vi är sams väldigt mycket och krockar mycket, men när vi ryker ihop är det som jobb-Roger och jobb-Ida. Sen går man och äter lunch ihop utan problem.

– Vi har ett fantastiskt bra team. Kristina som är samordnare, front of house, Anders är back of house och gastronomisk ledare. Sedan har Anders två kökschefer under sig, Robert och Mark. Egentligen behövs jag inte, vilket är en läskig känsla. Jag brukar försöka säga upp mig! Jag hävdar hela tiden att jag är en utvecklare, inte en förvaltare, men jag har världens klokaste ordförande i Ulf och världens bästa kompanjon i Lennart. De sa att “det behöver inte vara ditt jobb att följa nyckeltal” och flyttade ut vår ekonomitjej hit. På så sätt kan jag fokusera mer på att vara ute och möta gästerna, vilket är en av mina styrkor.

Utöver det har Roger fått tillåtelse av sina kompanjoner att ta lite styrelseuppdrag vid sidan av, att göra andra grejer.
– Jag är jäkligt sugen på att testa om mitt entreprenörsskap funkar i någon annan bransch. Jag har faktiskt köpt in mig i VVS-branschen, i släktföretaget. Min morfar var en otrolig entreprenör, han startade Rörbröderna under andra världskriget. När slumpen kom upp att det fanns aktier till salu så tänkte jag “om morfar ser det här så tror jag att han blir glad”. Jag har mycket att tacka honom för, för hur min familj har haft det. Redan att man är född i Sverige är i och för sig en anledning att vakna upp och vara jäkligt glad.

I restaurangbranschen blir det sällan åttatimmarsdagar och femdagarsveckor. Jag frågar Roger hur han får ihop det med familjelivet.
– När jag träffade min fru arbetade jag redan såhär så det är den bild hon hade av mig från början. Hon är tillräckligt förstående för att veta att om jag inte har högt tempo så blir jag deprimerad. Jag är skitjobbig att åka på semester med, samtidigt som jag är barnens favorit – när andra föräldrar lägger sig ned för att sola så är jag lekledare. Jag har antagligen lite för många bokstäver i rad och sådär.

Målsättningen för Katrinelund är att kunna erbjuda någonting nytt varje säsong. Förra året var det boendet, nästa år spaet.
– Affärsidén att ta betalt när folk sover är jättebra. Får vi gästen att stanna kvar, ta ett extra glas istället för att åka hem, så blir det ekonomi i det också. Målsättningen är att ligga på 60 procent i beläggning om två år. Förra året låg den på 28 procent vilket jag tycker är en bra start.

I år har man byggt ut sjökrogens bar- och loungedel.
– Sjökrogen har inte kapacitet att ta emot fler samtidiga matgäster än idag. Samtidigt var vi lite rädda för att den skulle börja ses som “finkrogen” istället för – som vi vill – folkets krog. Det var utgångspunkten för att göra en kalkyl på hur mycket mer dryck vi skulle kunna sälja torsdag-fredag-lördag om vi byggde ut, hur vi kunde få ett bättre flöde av gäster och sälja mer fördrinkar, kaffe och avec.

En annan nyhet är After Work-skjutsen, där Katrinelund erbjuder fri skjuts från och till Örebro. Roger berättar att det har fungerat bra hittills och att man kommer att göra om det varannan vecka under sommaren. Jag frågar varför det inte finns någon båtlinje mellan Örebro och Katrinelund.
– Vi ska göra ett test med M/F Liden under juli. Förhoppningen var att kommunen skulle vilja lägga en båtlinje från Örebro ut till Vinön och Hampetorp, med stopp hos oss, men det har inte lyckats än. Det skulle vara en fantastisk turistgrej.

Det kanske inte går någon färjeförbindelse till Katrinelund än, men man kan i alla fall flyga dit. Amfibieplan avgår från både Bromma och Oslo, och för de hugade går det bra att landa med helikopter.

Numera har Roger “släppt maten” och inspireras snarare av andra företagare än kockar.
– Den enda uppgift jag har kvar är att kolla menyn när den är klar och se till att vi håller den “gröna tråden”. Jag försöker vara duktig på att bara vara kock när jag kommer in i köket och vara ett bollplank åt de andra efteråt. I och med att jag har så mycket energi i min kropp så ser jag att en av mina största uppgifter är att fylla på de andras energireserver.

Jag frågar vad Katrinelunds end game är.
– Jag har lovat styrelsen att göra Katrinelund världskänt. Därav anledningen att jag funderar på: vad har Jukkasjärvi och Ishotellet som inte vi har? Någonstans har vi vårt Jukkasjärvi här men vi har inte hittat nyckeln än. Eller har vi det?