Petter Alexis Askergren kommer att hänga i Örebro en hel del framöver. Den 7 maj kommer han, som artisten Petter, att stå på Ritz scen och ösa ur en låtskatt som spänner sig över 9 album och 18 år i rampljuset – och samma kväll öppnar burgarstället Käk, där han är delägare, en filial i Saluhallen. Klart att vi skulle slå en signal.
Petter sitter på ett tåg på väg mot Göteborg, han ska till Västkusten för att hålla i en vinprovning. Inget konstigt med det, han är ju utbildad sommelier, skriver om vin i Livets Goda, går på alla vinprovningar han hinner med och släpper i höst en bok tillsammans med kollegan Alf Tumble. Det är ett bra exempel på mångsysslaren Petter Alexis Askergren – för även om han 1998 slog igenom som rappare med låten och albumet Mikrofonkåt och nog fortfarande skulle säga att musiken är hans ”kärnverksamhet” så är han 18 år senare aktiv inom många fler områden än musiken.
– Jag har nog aldrig kommit till en punkt där jag känner att ”nu är jag entreprenör” men jag har alltid haft den där ådran i mig, att vilja göra saker, att skapa möjligheter. Jag hade ingen direkt utbildning med mig och då blev det lite så. Men redan när jag var liten sålde jag läsk vid bilköerna vid Danvikstull när det var broöppning på sommaren.
För tre år sedan öppnade Petter, tillsammans med de andra delägarna Oskar Jakobsson och Dimitris Anastasopoulos, upp burgarrestaurangen Käk vid Hornstull i Stockholm. I sommar öppnar de sin tredje filial i Örebro.
– Käk är ett av de projekt jag gör. Sen är det klart – jag lägger ned ganska mycket tid på just det, det är något som jag brinner för och tycker är väldigt roligt. Jag har alltid gillat restaurangbranschen, jag började som diskare, och har längtat tillbaka väldigt mycket. Det var ett sätt att förverkliga det. Käk är en utmaning, det är tufft att driva restaurang i Sverige. Det är många regler och det är kostsamt – man får förstå att saker inte går över en natt.
Det känns som att hiphopen ofta är lite mer ”entreprenöriell” än andra genrer, tänker jag högt utan att ha sådär jättemycket på fötterna. Men Petter håller med.
– Inom hiphopkulturen är att vara företagsam ingenting som är tabubelagt. Det är snarare en ädel kunskap att vara driftig. Tittar man på musiker och artister så anses det ju ofta vara som okreddigt, man ska helst vara lite introvert och verka i det mystiska, i bakgrunden.
Petter själv var mellan 1999-2005 galjonsfigur för labeln Bananrepubliken, som ägdes av skivbolaget BMG.
– Jag var ingen skivbolagsboss – jag hade mer en label som inte var min, jag drev den åt BMG. Det jag lärde mig av det var att jag egentligen blev lurad, men det insåg jag långt senare i livet. Men så är det, man kommer alltid att springa på en del nitar.
Att debutera på 1990-talet och fortfarande ha en karriär på 2010-talet är det inte många som har klarat av. Petter har tagit sitt artistskap från tiden då man sålde plastbitar med musik på, genom stålbadet i mitten av 2000-talet, till den digitala samtiden. Nu är han inne på sitt artonde år som artist och har gett ut nio album på vägen.
– Det roliga med det där är att ibland kan folk säga till mig att ”har du lagt av med musiken?” Men jag är mer produktiv idag än jag någonsin har varit. Skillnaden är att idag, när folk släpper skivor, så går det fortare och de försvinner snabbare. När man får en skiva i sin famn är det nästan som en maträtt, man käkar upp den och sen försvinner den. Nu går alla och väntar på nästa grej hela tiden och om en skiva är aktuell i tre veckor så är det värsta bomben.
Senaste skivan, Mitt folk, kom i september och lanserades på ett sätt som ingen annan gjort tidigare.
– Jag släppte den i september, digitalt och på Spotify, 11 låtar. Sedan byggde vi ut skivan med åtta låtar till, som vi släppte en i månaden. Det är en unik modell, efteråt har till exempel Kygo som ligger på Sony Norge gjort samma sak. Även Sony England har tittat på det och vill göra likadant. Det vi märkte var att varje gång jag släppte en ny låt så blev det ökat tryck på streamingen på hela skivan. I vanliga fall är det bara två-tre låtar på en skiva som funkar.
På Mitt folk gästas han som vanligt av en mängd mer eller mindre etablerade artister. Bland annat Sabina Ddumba, Lilla Namo, Daniel Adams-Ray, Sam-E och Mauro Scocco.
– För mig är det ett sätt att göra låtar, man gör det tillsammans – dels för att det är kul men också för att man lyfter varandra, det blir en bra synergi av alltihop.
Du var en av artisterna i den första säsongen av Så mycket bättre. Jag tänker att det måste ha varit rätt mycket av en chansning att vara med, innan man visste om det skulle flyga?
– Det är klart att det var det. Jag gör ganska mycket så i min karriär, gör ganska många chansningar. Det såg inte så kristallklart ut på pappret och några journalister toksågade trailrarna veckorna innan serien började sändas. Men jag tror att man måste våga ta risker också, göra såna saker. Jag gjorde ett ganska stort samarbete med Sprite 2001 och det fick jag mycket skit för – jdag är det många artister som frågar mig om råd kring hur man skriver avtal, och samarbetar, med företag. Jag tycker att det är skönare att vara först, gå sin egen väg och kanske visa vägen för folk också.
Du har gjort alla typer av livegig, från att bara köra med DJ Sleepy till att uppträda med Radiosymfonikerna. Hur kommer din liveshow på Ritz att se ut?
– Idag är liveshowen en ganska stor historia, jag har ett liveband med trummis, basist och keyboardist. Jakob Birgersson, Nisse Wallfält, och Marika Willstedt som kom till förra året. Sleepy har varit med mig sedan första dagen. Sen har jag med mig Eye n’ Eye, min gamla vän och kollega. Vi är 8-9 stycken som är ute och rullar, betydligt bättre och trevligare än att åka runt själv. Vi tummar inte på livebiten, det är viktigt att det blir en bra upplevelse för folk.
7 maj öppnar och och dina kompanjoner ert tredje Käk, den här gången i Saluhallen i Örebro. Vad har du för förhoppningar på det?
– Jag hoppas att folk diggar oss och tar emot oss med värme och kärlek. Vi går in i Örebro för att vi tycker att stan är en central hubb i Sverige, den ligger i mitten av många saker och är bara två timmar från Stockholm. Det känns rätt att öppna i Saluhallen, i ett sammanhang med en massa bra grejer och naturligt flöde, mitt i örebroarnas fejs.
