Nora – staden där tiden går långsammare

Nora är bergslagsorten som bevarat sin historia och gjort den till en del av den moderna staden man samtidigt är idag. Tätorten hyser cirka 6 700 invånare som varje år välkomnar tusentals besökare som vill strosa över kullerstenarna, smaka på den berömda Noraglassen och nyfiket studera olika mordplatser från deckardrottningen Maria Langs böcker. Men Nora är såklart mycket mer.

Nora-historia

Namnet ska enligt Wikipedia komma från ordet ‘nor’ som betecknar ett smalt sund som förbinder exempelvis två sjöar. Områdets tidigaste historia är höljd i dunkel. Den äldsta kända bergsordningen (kungens eller drottningens regler för sina bergsmän) är från 1340.

På 1500-talet såg Gustav Vasa till att kronan erkände Nora kyrkebol som marknadsplats. Äntligen, tänkte nog Noraborna men knappt 100 år senare brann alla 44 fasta gårdar i Nora ned. Skam den som ger sig, kanske de tänkte denna gång, och började återuppbygga sin bygd innan staden som nu bildades återigen brann ned 1731. Den här gången ville man ha en syndabock och således skyllde man på några få hushåll, 20 stycken, som kallades för “onyttigt folk” och fick flytta ut ur staden.

Noraborna fick återigen bygga upp sin stad och det gjorde man på ett alldeles utmärkt sätt. Bara femton år efter branden besökte självaste Carl von Linné Nora och beskrev bland annat de nybyggda envåningshusen i trä som “snygga”.

Järnvägshistoria i Nora

Staden fortsatte att växa men gjorde det i maklig takt. Tre år efter Linnés besök fanns här 559 invånare och drygt hundra år senare, år 1850, 908 invånare. Mot slutet av århundradet tog det dock fart tack vare järnvägen och järnindustrins uppsving och i början av 1900-talet passerade ‘lilla’ Nora 2 000 invånare.

Nora järnvägsstation

Järnvägen förresten, det var faktiskt i Nora som det första maskinella loket drog ett tåg på järnväg i Sverige. Förvisso med hästkrafter men för första gången helt utan hästar. Staden blev med järnväg redan 1856 då sträckan till Ervalla togs i bruk. Än idag kan du åka tåg med utgångspunkt, eller slutdestination, vid Nora station tack vare Nora Bergslags veteranjärnväg

Noras tämligen korta militärtjänstgöring

Noras tid som militärstad får sägas vara lika kort som händelsefattig. När Krigsmakten påbörjade en nervös upprustning efter det stora försvarsbeslutet 1942 så hamnade ett och annat förband i Nora. Inte för att staden sågs som en särdeles utmärkt strategisk punkt på den svenska kartan, utan mer för att de förband som fanns vid de egentliga strategiska punkterna inom regionen skulle kunna ha någon i närheten att öva med.

När det stora kriget var över och kalendern vändes över till 1950-tal så hade den huvudsakliga uppgiften för mannarna i Nora blivit att bistå med sjukvård. 1952 avvecklades ‘detachementet’ helt sånär som på mobiliseringscentralen, och det av den enkla anledningen att det var för dyrt att upprätthålla. Ett kompani skulle dock finnas kvar under ytterligare några år men mera som namn i pappersexercisen, för i praktiken utgick det från I3 i Örebro.

Militärområdets eftermäle

Krigsmakten ville dock ogärna ge upp sin närvaro i Nora, så pass att man i samband med avvecklingen 1952 försökte flytta Infanteriskjutskolan till Nora. Sjukvårdstrupper skulle ersättas med skarpskyttar och sjuksängar med skjutfält. Av det blev det nu inget då man gick bet på att hitta en lämplig plats för att anlägga ett skjutfält i närheten av Nora. Som ett slags sista desperat försök var också en civilförsvarsskola på tal men planerna på en sådan hann ändras innan beslut om marken kunde fattas.

En fotnot i detta är möjligen det faktum att Krigsmakten till slut sålde delar av regementesmarken och dess byggnader i Nora till Örebro läns landsting vilka fortsatte med verksamhet under temat ‘vård’ på platsen. Man kan dock anta att det blev en viss skillnad då det under landstinget handlade om vårdplatser för “psykiskt efterblivna”.

minnessten i Nora

Idag finns i princip bara två saker kvar som skvallrar om stadens storhetstid som militärstad – idrottsplatsen Norvalla samt den minnessten som restes 1985. Det hela kan i retrospektiv kännas som ’typiskt svenskt’ att hylla något oavsett om det är värt att hyllas, eftersom inget annat finns att hyllas. Huruvida de tappra soldaterna som övade i Nora under sju år i mitten på 1900-talet var värda sin minnessten får vara upp till var och en att avgöra för sig själv.

Nora – staden där tiden står stilla

Idag, sisådär 70 år efter att Krigsmakten lämnade, 170 år efter den där första maskinloksfärden och i runda slängar 270 år efter att Carl von Linné imponerades över hur snygga trähusen var i Nora, kan vi konstatera att Nora är en fantastiskt attraktiv stad – tack vare sin rika historia. Det är inte bara för att det är en av Sveriges bäst bevarade trästäder. Utan för att mixen av det gamla och det nya ger en känsla av att tiden på något sätt går långsammare i Nora.

Det känns på något sätt självklart att man i Nora fortfarande använder husen från 17- och 1800-talet till både bostäder, butiker och andra verksamheter. Det känns på något sätt givet att du i Nora hittar en butik som drivits i samma familj i över 160 år och att företaget Noraglass kan fira ett helt sekel om bara tre år.

Det går inte att avfärda staden som ‘bara’ en gammal trästad. Det är en gammal trästad full med liv och en vitalitet som gör att det kommer att skrivas texter som den här om staden även i framtiden.