När kyrkligheten i övrigt nöjer sig med oblater och nattvardsvin har de religiösa församlingarna i Örebro en betydligt bredare palett. Här har tankarna om kropp och själ smält samman under mer än ett sekel. Resultatet har blivit råvaror och produkter kryddade med omtanke och moral.
Du har hört den otaliga gånger.
”Jag har hört om en stad ovan molnen”.
Antagligen har den inte fått dig att tänka på Kumla. Men det borde du göra. Lydia Augusta Lithell föddes den 10 september, storstrejkens år 1909, och avled den 6 december 1957, året då vi folkomröstade om pensionssystemet och fick ATP. Men Lydia skrev in sig i historien av helt andra skäl. Hennes svärfar Oskar hade startat Lithells, hennes man Daniel grundade Sibylla-kedjan och hos dem alla fanns ett religiöst engagemang.
Lydia var aktiv i Kumla baptistförsamling, hon var organist och församlingsmusiker, avlade kantorsexamen 1954 och skrev inte mindre än 300 andliga sånger, många tonsatta av henne själv. Mest känd är hon för ”Jag har hört om en stad ovan molnen”, en av våra mest älskade religiösa sånger. Hon skrev den till en rysk folkmelodi – ”Odnozyutjno gremit kolokoltjik”, på svenska ”Entonigt klingar den lilla klockan”, som Jan Johansson sedermera spelade in på sitt album ”Jazz på ryska” 1967, tre år efter hans legendariska ”Jazz på svenska”.
Hennes ”Jag har hört om en stad”, som den korrekta titeln lyder, har inte bara blivit en av våra mest frekventa begravningssånger utan sjungits in av så skilda storheter som Artur Erikson, Carola, Vikingarna, Christer Sjögren, Rolf Wikström, Viktor Klimenko och Snoddas. Dessutom sjungs den i flera scener i Roy Anderssons hyllade film ”Du levande”. Den laguppställningen är svår att klå – och kanske en tröst för att hennes stora låt aldrig kom in i den svenska psalmboken, till skillnad från andra av hennes sånger.
Det intressanta i just det här sammanhanget är ändå att ett religiöst engagemang var en av drivkrafterna bakom de korvpaket märkta Lithells vi köper på Ica eller Willys, såväl som bakom de Sibylla-gatukök där vi tar en grillad med bröd och räksallad med en Pucko vid sidan av.
Lithells hade grundats redan 1907 av Oskar Lithell, Lydias svärfar, utrustad med 75 kronor i startkapital och en handvevad köttkvarn. Från början som en charkuteriaffär i en hyrd källarlokal i Kumla men från 1913 med en filial på Fabriksgatan i Örebro. Framgången kom snabbt med filialer i Felllingsbro och Hallsberg, torghandeln drevs på lördagarna i saluhallen i Örebro och på torget i Kumla. Kumlakorv blev ett begrepp och året innan Lydias död, alltså 1956, flyttade Lithells in i ett nedlagt mejeri i Sköllersta där produktionen finns än idag.
Sibylla då? Tja. Ännu ett exempel på att nöden är uppfinningarnas moder. Mitt i lågkonjunkturen 1932 sökte Daniel Lithell nya vägar att sälja korv och kom fram till att korvförsäljare med små vagnar skulle kunna öka försäljningen. Namnet kom ur en tävling och inspirerades naturligtvis av prinsessan Sibylla, vår nuvarande kungs moder, som samma år hade både förlovat och gift sig – två gånger för säkerhets skull – efter att tidigare samma år ha träffat arvprinsen Gustaf Adolf på ett annat kungligt bröllop, i London.
Baptisterna gav oss varmkorven och gatuköket och gjorde det i Kumla och Örebro. Metodisterna gav oss julmusten. Också i Örebro.
Att använda sin religiösa övertygelse som plattform för att göra något gott och i så motto förena kropp och ande var en drivkraft även bakom Roberts, som 156 år efter upphovsmannens födelse ser till att all julmust har sitt ursprung i just Örebro.
Robert Roberts var visserligen född 1866 i Landskrona, startade saft-, läskedrycks- och mineralvattenfabrik i Helsingborg och fick fyra barn där sonen Harry var äldst. Sonen Harry skickas så småningom till Tyskland och 1913 träffar han Maria som blir hans hustru. Harry är kemiingenjör, skapar essenser och extrakt och skickar hundratals recept hem till Sverige – bland dem de som ska bli julmust och Champis.
1910 kommer Robert Roberts till Örebro och etablerar AB Roberts essens & extraktfabrik. Där hamnar också Harry och hans Maria, snart med egna barn, och det är här som Carl Johan Nelson – metodist, prästvigd i USA och verksam i Örebro metodistförsamling – viger Harry Roberts, då 31 år gammal, liksom hans bror, kemisten Erik Roberts – med fader Robert Roberts som dopvittne.
Det är omvittnat hur viktig religionen och kyrkan var för Harry Roberts och hur det präglade honom som företagsledare. Det framgår också när han 1947, tillsammans med sin Maria, skriver ett testamente och där påpekar följande om såväl det hemliga receptet som den attityd, vilka han båda håller centrala:
”Bolagets värdefullaste tillgång är recepturen. Den bör därför förvaras och bevaras med största omsorg. […] Hjälpsamhet, välvilja och omtanke bör visas gentemot såväl personalen som fattiga, gamla och framför allt behövande barn. Glöm icke, att ju mer man giver, desto mer får man. Detta är grunden för bolagets framgång. Den chef, som icke har denna åsikt, störtar bolaget i olycka”
Den religiösa övertygelsen och familjens moraliska utgångspunkter gav inriktningen på företaget. När julmusten först mötte svenskarna var det som ”julöl”, man ville hitta ett alkoholfritt alternativ till den jultid under vilken många söp alltför mycket. Företagets andra paraddryck – Champis – har en likartad historia. Den skulle bli ett alkoholfritt alternativ till alla mousserande drycker och lanserades följaktligen ursprungligen som ”champagneläskedryck”.
Fortfarande kommer allt extrakt till jul- och påskmusten från företagets fabrik i Örebro – och fortfarande spöar man Coca-cola i försäljningen varje svensk decembermånad. Snittkonsumtionen är över fem liter must per svensk och år. Multiplicera det med drygt tio miljoner svenskar så får du en imponerande totalsumma. Nu styr femte generationen Roberts familjeföretaget och tanken är att det ska stanna i familjen även framåt.
– Vi har under åren fått propåer om att sälja, men som jag brukar säga: ”företaget är vårt liv och vår själ och man säljer inte sin själ, konstaterade fjärde generationens Göran Roberts i en intervju 2016.
1930-talet var en tid som i olika avseenden spretade åt olika håll. Kropp och själ stod i centrum för en del av spretandet och i Sverige, för att inte säga Norden, stod Are Waerland i centrum av debatten. Han har kallats ”den svenska hälsorörelsens grundare” och föddes i Finland som Paul Henrik Fager men bytte till det mer fornnordiskt klingande Are Waerland. Han hann under sin livstid ge ut ett 40-tal böcker samt sitta av tre månader i fängelse. I böckerna hävdade han att sjukdomar var självförvållade (Cancer? Inga problem, det försvinner om man lever hälsosamt och äter rätt), förespråkade en laktovegetarisk kost, hade tidiga idéer kring nutrition och matsmältning samt hävdade att kött, alkohol, tobak och kaffe skulle strykas från inköpslistan. Dessutom var det en stor fördel för livet i allmänhet om man såg till att besöka dasset för att göra nummer två åtminstone 3-4 gånger per dygn.
I Sverige grundade Arne Tammer – under samma era – Svenska frisksportförbundet 1935. Han missionerade för styrketräning och löpning genom hela livet och hans annonser på temat ”Ge mig en kvart om dagen” (en brevkurs i styrketräning), med Arne själv i bar överkropp, var en tidig förelöpare till Friskis om än inte svettis. När bildtidningen Se hade honom på omslaget 1948 under rubriken ”En manlig pinuppa” lär dock hans förtjusning ha varit begränsad.
Sådan var tidsandan att träning, kost, och hälsa för många blev en enhet som fick genklang hos svenskarna och gav en grogrund för att se sambandet mellan kropp och själ och människan som en helhet. Så ock i Örebro där vi fick Nyhyttan.
Här startade Adventistsamfundet 1898 sin skola på kristen grund men flyttade sedan skolverksamheten till Ekebyholm utanför Rimbo. Det var 1932, samma år som baptisten David Lithell lanserade Sibylla-korven. Och istället för skola blev Nyhyttan ”Nyhyttans badanstalt” som senare fick namnet ”Nyhyttans hälso- och rehabcenter” – även i den egenskapen ägt av adventisterna.
Fram till 1997 drev man centret som ett vegetariskt hem för dem som ville förbättra sin kost och hälsa. Örebro läns landsting skickade patienter hit – min mor var för övrigt en av dem – och när adventisterna inte längre orkade driva centret blev det istället behandlingshem för drogmissbrukare, även om adventistförsamlingen med kyrka fortfarande finns i Nyhyttan.
Under en 65-årig period var Nyhyttan ett alternativ i den offentliga vården i Örebro län liksom Loka brunn var, om än från varsin hälsoideologisk utgångspunkt. Sjundedagsadventisterna, som de ofta kallas, har alltid förespråkat vegetarianismen och gör så även idag.
– Rent teologiskt tror vi att det här är människans originaldiet. I Edens lustgård åt Adam och Eva en växtbaserad diet och forskning idag pekar mot att det är bra för oss, har samfundets hälsoledare Christian Karlsson sagt i en intervju.
Adventisterna, som för övrigt även drev hälsocenter i Hultafors nära Borås fram till år 2006, har även drivit hälsokostindustrier sedan 1920-talet men sålde de sista av dessa – Hälsans kök och svenska Nutana 2006. Förra året startade man en egen kockutbildning, helvegetarisk sådan, på Ekebyholmsskolan i Norrtälje. Den första kursen blev snabbt fullbokad, med elever från USA, Sydamerika, Europa men endast några få från Sverige. Sjundedagsadventisterna är ingen stor rörelse i Sverige men globalt har man idag cirka 30 miljoner anhängare och i vårt län kan vi inte bara ”skryta” över kurorten Nyhyttan i deras regi utan även med att Betelkapellet i Grythyttan faktiskt var adventisternas första kyrkobyggnad i Sverige.
Sverige brukar betraktas som ett av världens mest sekulariserade länder, ett land där vi håller religionen för sig, låter den vara en privatsak, inte blandar religion och samhälle och låter religiös tro vara en fråga för den egna kammaren. I Örebro län är det inte så lätt. Med baptister bakom varmkorv och gatukök, metodister som står för våra två mest sålda fest- och storhelgsdrycker och adventister som i snart hundra år vallat för den vegetariska livsstilen i mat och kost är det väl i vår region mer en fråga för köket än för kammaren?
