Jag gick i sjätte klass den där höstdagen 1978 när rektorn kom in i matsalen på lunchen, harklade sig, och på detta vis effektivt tystade sorlet på mellanstadieskolan. Han var tyst en stund, och så meddelade han det hela Sverige trott var omöjligt: Ronnie Peterson var död.
Jag tror att hela matsalen drabbades av kollektiv yrsel, och vid något bord började någon att gråta. Det spelade ingen roll om man var intresserad av Formel 1, personligen gillade jag bara hästar, men det var en tid då vi i vår skola hade tre hjältar: det var Ingemar Stenmark, det var Björn Borg, och så var det Ronnie Peterson. Och Ronnie, han var vår, det visste minsta småunge.
För det var i Örebro han föddes, den 14 februari 1944, för att sedan växa upp i Almby. Pappa Bengt drev familjens bageri på Köpmangatan, och kanske serverades intresset för bilar och motorer tillsammans med kanelbullar, medan det säkerligen underblåstes av en kombination av totalt ointresse för bollsporter och det faktum att det var ett intresse att dela med pappa som gärna skruvade ihop bilar åt Ronnie hemma i garaget. Sin allra första tävling körde han dock på en trimmad moped. 1962, 18 år gammal, debuterade Ronnie Peterson som gokartförare, något som utan tvekan influerade hans senare sätt att köra med en förmåga att ta kurvor och ta sig fram där andra misslyckades.
Efter en flygande start de första två säsongerna som go kart-förare med två segrar under den första och SM-vinnare i klass D den andra så kom de riktiga framgångarna i och med den tredje säsongen. Då blir Ronnie SM-trea i klass D och SM-vinnare i klass A, startar 40 lopp och vinner 23, kommer tvåa i sju lopp och trea i ett. Ronnie Peterson fortsatte att tävla i gocart, vilket också tog honom ut i Europa, och gjorde bra ifrån sig. För att finansiera det hela arbetade han bland annat som serviceman på Renault och lite senare som hissmontör för BPA. Hösten 1965 bestämde sig Ronnie för att ta en Formellicens och han körde upp i Karlskoga. Vad som skulle komma att bli Sveriges genom tiderna bästa Formel 1-förare hade bokstavligen kommit in på banan och arbetade sig envetet upp mot toppen.
I Formel 3 ställde Ronnie Peterson upp med bilen SWEBE som byggdes av hans pappa tillsammans med Sven ”Bergvägg” Andersson, vän till Bengt, själv välkänd midgetförare och hängiven bilbyggare. Det visade sig dock redan under första säsongen att SWEBE inte riktigt hade vad som krävdes, och i det sista loppet under den första Formel 3-säsongen på Gelleråsen körde Ronnie en nyinköpt Brabham BT18. Detta slutade dock med en krasch, ur vilken Ronnie Peterson tog sig oskadd. Bilen reparerades och användes under hela den andra säsongen då han totalt landade på en femteplacering. Inför den tredje säsongen räckte inte heller Brabham till och han sålde den för att köpa en italiensk Tecno med Cosworthtrimmad motor. Historien säger att han för att ha råd med mellanskillnaden mellan de båda bilarna fick han gå till banken för att låna 40 000 och att han på frågan vad pengarna skulle gå till meddelade att han skulle ”köpa ett hus, eller något …”
Precis som så många andra örebroare hände det att Ronnie besökte nattklubben Prisma, där han 1969 träffade Barbro Petterson, som han senare gifte sig med, och tillsammans fick de dottern Nina. Barbro var ofta med vid sidan av banan när Ronnie körde. I intervjuer erkände hon att visst var hon rädd, nästan varje gång, men man vande sig. När olyckan slutligen var framme på Monzabanan var hon och dottern dock kvar i hemmet i Monaco.
Söndagen den 10 september 1978 började inte bra för Ronnie Peterson. Under övningsloppet kraschar han i 150 kilometer i timmen, hans Lotus 79 skadas för illa för att kunna repareras omedelbart och Ronnie själv slår i sina ben med blåmärken och smärta som resultat, en händelse som man så här 35 år senare kan se som ett illavarslande tecken. Efter denna olycka gjordes aldrig någon läkarundersökning på Ronnie Peterson, och i vilket skick hans ben var redan innan den fatala olyckan är det omöjligt att spekulera i. Den enda reservbil som fanns var en Lotus 79 som var byggd för Mario Andretti. Ronnie Peterson var betydligt längre än amerikanen och kunde inte sitta bra i bilen och fick istället köra föregående års modell, en bil som släpats runt på de olika tävlingarna och bara erhållit bristfälligt underhåll. Ronnie Peterson själv konstaterade att om Lotusen bara fungerade så skulle han minsann vara den som stod på segerpallen efter loppet. Nu vet vi alla att det inte blev så, och för många har bilderna av vad som kom att utspela sig varit svåra att glömma bort.
Redan vid loppets start gick allt fel. Bilarna i de bakre raderna stod inte still när starten gick, vilket i det närmaste skapade en kork, och Ronnie Peterson själv kom iväg sent, något som var mycket ovanligt då han snarare gjort sig känd för att vara snabb i starten. Bakom Ronnie fanns Ricardo Patrese, hemmason och debutant för säsongen som senare skulle göra sig känd som en vildhjärna med en mycket aggressiv körstil. Patrese kom att tillsammans med startdomaren Giovanni Restelli åtalas för dråp, något de senare frikändes för. I dag råder det dock inget tvivel om att hans arrogans spelade en stor roll i olyckan.
200 meter från start smalnar banan från 22 meter till halva bredden och de första bilarna som fått en normal start kör igenom utan problem, medan de som inte stått still från början har fått upp en för hög fart och snart ligger alldeles för tätt bakom. Det är här som Patreses temperament leder till fatala misstag: För att komma fram i fältet kör han upp på den vita banmarkeringen men inser med största sannolikhet att det inte går att komma förbi och kör tillbaka ut på banan. Han lägger sig precis framför James Hunt som då inte får någonstans att ta vägen. Det har spekulerats i om huruvida Patrese kom emot Hunts högra framhjul med sitt vänstra framhjul, men hur det än är med den saken, så går händelseförloppet oerhört fort när James Hunts framhjul i 211 kilometer i timmen träffar Ronnie Petersons högra bakhjul. Många var de svenskar som denna söndag satt bänkade framför tv:n för att se loppet. Nu kunde de plötsligt se hur Ronnies svarta Lotus helt utan kontroll for som en projektil mot skyddsbarriären och sekunderna efter kraschade i en i det närmaste explosionsartad eldsvåda.
Den fulltankade Lotusen brinner när den slår i avbärarräcket, och det är nog ingen överdrift att påstå att hela landet höll andan när bilen studsar ut på banan igen. Ronnie Peterson försöker själv komma ur bilen när den stannar efter 90 meter, men sitter obönhörligen fast.
James Hunt, vars bil också tagit en flygtur, är först framme hos honom och försöker desperat få loss honom, bort från eldslågorna. Tillsammans med en banvakt sparkar och sparkar han på ratten tills den lossnar och de kan få loss Ronnie. James Hunt tar oerhört illa vid sig av olyckan, och säger att han ska sluta, något han gör ett år senare, då han helt enkelt kliver ur sin bil under träningen inför Monaco Grand Prix. James Hunt mottog Kungliga Automobilklubbens Guldplakett för sin insats i att rädda Ronnie ur bilen.
I klipp från händelsen kan man se Ronnie höja sina händer och titta på dem, kanske för att se hur svårt brännskadad han är. Men det är inte händerna som är problemet. Benen är svårt sargade, och det sägs att James Hunt gjorde vad han kunde för att förhindra att Ronnie tittade på dem. Det är en masskollison utan dess like, endast nio bilar klarar sig från att bli inblandade. Ronnie Peterson är inte den som bedöms som svårast skadad, tvärt om är man mest bekymrad för Vittorio Brambilla som sitter medvetslös i sin bil med hjälmen spräckt av kringflygande delar. Ronnie Peterson, som hela tiden är vid medvetande, blir liggande på banan i 18 minuter innan en ambulans kommer, och när han förs bort på bår höjer han handen till en hälsning, något som många väljer att ta som ett tecken på att han trots allt är okej.
Man kan bara beskriva det som att det rådde full kalabalik vid Monzabanans medicinska center. En lång stund diskuterades det till vilket sjukhus han skulle föras, både Österrike, England och även Sverige nämndes som länder där rätt kompetens fanns. Nu fördes han istället till Ospidale Maggiore i Neguarda med helikopter. Väl där fick han smärtstillande, och vid ett tillfälle uttryckte han tillförsikt om att läkarna skulle kunna återställa hans ben, och att han ville att de skulle se till att han kunde köra på Glen Watkins, en bana i New York. Vid röntgen konstaterades ett flertal brott och frakturer på båda benen. Två alternativ för operationen stod till buds, att avvakta och riskera stelbenthet eller till och med amputation eller att operera direkt och riskera fettbildning i blodet. Man valde att operera direkt. Vad det var som sedan gick snett går förmodligen aldrig att helt klargöra, men under natten försämrades Ronnie Petersons tillstånd drastiskt, och på morgonen den 11 september konstaterades att han förutom att ha fått en mängd proppar ibland annat lungorna även var hjärndöd.
Ronnie Peterson dödförklarades 11 minuter över nio på morgonen den 11 september och efter obduktion slås dödsorsaken fast som fettembolism i lungorna, njurarna och hjärnan, ett resultat av att benmärg läckt ut i blodomloppet. Därmed var sagan om världens snabbaste svensk över. Ronnie Peterson startade i 123 Formel 1-lopp, av vilka han tvingades bryta 51. Begravningen hölls i St. Nicolai kyrka den 13 september 1978 och hans kista bars av James Hunt, Niki Lauda, Emerson Fittipaldi, John Wattson, Jody Schekter och Åke Strandberg tillsammans med en svårt cancersjuk Gunnar Nilsson. Medan 500 personer hade närvarat vid själva begravningsakten väntade 5 000 personer utanför kyrkan för att följa Ronnie Peterson till den sista vilan. Han är begravd på Almby kyrkogård i sydöstra Örebro.
