Marie-Louise Forsberg-Fransson är utan tvekan en av länets mäktigaste beslutsfattare. Som ordförande för Region Örebro läns regionstyrelse leder hon en organisation vars budget klockar in på omkring 10,2 miljarder kronor och vars ansvarsområde omfattar frågor som rör hälsa, sjukvård, forskning, tillväxt och samhällsbyggnad.

Efter lite letande i kalendern lyckas vi få till en timme kombinerad lunch och intervju (som fotograf-Richard drar ut på till en och en halv timme). Att ha Marie-Louise Forsberg-Franssons uppdrag betyder att ha ett fulltecknat schema. Den senaste tiden har det varit budgetprocessen som tagit mycket tid. Utöver det har Marie-Louise under senare tid även lagt mycket energi på en spännande fråga: hur ska vård och omsorg organiseras när människor lever allt längre och även kan leva allt längre med kroniska sjukdomar?

– Att vi gör det beror delvis på att vi har en hög grundhälsa i Sverige med en hyggligt jämlik och hög grundstandard, och delvis på den tekniska utvecklingen.

Hon berättar att Region Örebro län just nu befinner sig i en spännande medicinsk brytningstid. Man river många gamla väggar.

– Vården kommer att – och måste – följa patienten på ett mycket tydligare sätt. Tidigare var det stora rågångar mellan kirurgi, medicin och röntgen till exempel, men tittar vi på exempelvis viss hjärtsjukvård så är alla tre disciplinerna involverade. Verksamheterna flyter in i varandra allt mer och då måste vi organisera vården så att den klarar kraven.

Marie-Louise har arbetat som styrelseordförande för Örebro läns landsting, sedermera Region Örebro län, sedan 2004 – längst i Sverige på den här typen av position. Hon har varit heltidspolitiker sedan 1994. Med andra ord har hon samlat på sig både erfarenhet, ett gott kontaktnät, och deltagande i många nationella sammanhang. Utöver sin ledande position i Region Örebro län är hon bland annat ordförande i Samverkansnämnden för Örebro-Uppsala sjukvårdsregion, som samlar sju landsting och regioner.

– Där arbetar vi just nu väldigt aktivt med den regionala cancersjukvården. Tillsammans med tjänstemän, produktion och politik diskuterar vi hur vi ska organisera cancersjukvården nationellt, inom de sju länen, och inom varje län för att skapa bäst vård till högst kvalitet.

Utöver det deltar hon även i det nationella politiska samtalet om sjukvården, i den så kallade Rikssjukvårdsnämnden, numera som adjungerad.

Marie-Louise var en av de starkaste förespråkarna för skapandet av Region Örebro län, som bildades 1 januari i år när Örebro läns landsting och Regionförbundet Örebro län slogs ihop. Framtiden går mot färre och större regioner, menar hon. Det är en naturlig utveckling där både Danmark, Norge och Finland redan har ställt om.

– För att Sverige och vårt län ska stå sig starkt i framtiden så är det viktigt att vi blir en del i ett storregionalt sammanhang och därmed får en mer effektiv och långsiktig administrativ styrning. Men stora delar av hälso- och sjukvården, trafik, utbildning och så vidare ska naturligtvis fortsatt ske där det behövs för människornas, invånarnas, bästa.

Hon menar att det finns tydliga stordriftsfördelar med den nya modellen.

– Ta bara exemplet Universitetssjukhuset Örebro, USÖ. När vi utvecklar universitetssjukhuset så vet vi att vi själva i länet har en för liten befolkningsbas för att utveckla viss högspecialiserad vård. För att våga satsa på vissa forsknings- och utvecklings- och läkemedelsprojekt behöver vi hitta flera län som vill vara med och finansiera verksamheten. Då behövs en bättre struktur och en större bas. Redan idag är Örebroregionen för liten på många områden, det krävs en viss mängd invånare och kapital för att hänga med.

Hopslagningen av landsting och regionförbund har även haft demokratiska fördelar, menar hon.

– Nu är vi ett direktvalt organ där man vet vilka personer som är ansvariga för vad. Jämfört med tidigare har det blivit lättare att utkräva ansvar. Regionförbundet var ett indirekt valt organ, mindre transparent. Nu blir det både mer transparent och mer effektivt – vi kan agera snabbare i och med att det numera är en beslutande församling med direktbeskattningsrätt.

En av de saker hon tycker att regionförbundet gjorde väldigt bra var dialogarbetet.

– Att möta den ideella sektorn, företagare i länet, kommuner och länsstyrelser – det är någonting vi kommer att fortsätta arbeta med och utveckla. Dialogen är en viktig del. Med kommunerna har vi regelbundna möten flera gånger om året, där samtliga kommunledningar och högsta tjänstemän deltar. Där har vi hittat en väldigt bra plattform. Det finns minnesanteckningar från mötena och man ser vem som är ansvarig för vad, vilket är ett bättre sätt att arbeta än via informella forum. Jag, regionrådet Irene Lejegren och andra träffar även företagarföreningar, går på företagarfrukostar, besöker Rotarymöten och så vidare. För att prata om utvecklingsfrågor och lyssna.

Framtiden för länet tycker Marie-Louise ser ljus ut.

– Vi ligger väldigt bra till, vill jag påstå. Vi har sex grannlän, vi är det enda länet i Sverige som har så många kontaktytor. När Oslo och Stockholm knyts ihop så kommer vi att ligga väldigt bra till.

Snabbtåget Oslo-Stockholm ja… hur går det i den frågan?

– Bättre och bättre. Fler och fler engagerar sig. Från början var det mest vi i Örebro län som aktivt lyfte frågan, men nu är både Värmlands län, Mälardalsrådet och Västmanlands län engagerade. Näringslivet själva är också aktiva både i Värmlands och Örebro län. Jag tror att det är bra att många aktörer tillsammans pekar på vikten av att knyta ihop två huvudstäder.

Det är kring kärnorna, storstäderna, som utvecklingen sker, säger Marie-Louise. Det visar forskningen. Det är därför kommunikationerna är ett prioriterat område för Region Örebro län. Oslo, Stockholm, och även Göteborg med hamnen är viktiga nav.

– När det gäller utbyggnaden av E20 mot Göteborg hjälper vi till med finansieringen, trots att utbyggnaden inte sker i länet, eftersom det är så viktigt för oss.

Marie-Louise var även med då dåvarande Örebro läns landsting beslutade om att tillsammans med Örebro kommun vara medfinansiärer i utbyggnaden av Citybanan i Stockholm.

– Citybanan var jag själv med att förhandla om och få fram. För oss och våra företagare är restiden till Stockholm viktig. Getingmidjan (järnvägsspåren mellan Stockholms södra och Stockholms centralstation, red. anm.) var vårt stora problem. Det spelar ingen roll hur fort man kan åka i Örebro län om det ändå blir stopp längre fram på spåret.

Hon är även en av Örebro Airports största förespråkare.

– Det är en strategiskt viktig del naturligtvis. Godset, frakten, reguljärflyget för näringslivet, länets offentliga sektor, forskarna. Som bonus har vi fått igång ett charterflyg också, och även möjlighet för turister att flyga till Örebro.

Du ansvarar för en budget på omkring 10,2 miljarder. Tänker du ofta på det?

– Det är klart att det är oerhört mycket pengar. Men oftast tittar jag på enskilda delar som tillsammans blir en helhet. När jag pratar med medborgare och även våra anställda så brukar jag tänka i termer av “vårdcentraler i helårsdrift”. Det blir så tydligt när man tänker “hur många vårdcentraler kostar det här”? Varje krona är viktig. Vi ska använda skattepengarna så effektivt som möjligt.

Lite som Gustav Möllers gamla devis?

– ”Varje förslösad krona är en stöld från folket”… Ja, som politiker har vi fått förtroendet av medborgarna att vara tjänstemännens granskare. Vi ska vara medborgarens förlängda arm.

Finns det en risk att man som politiker, så att säga, ”sitter i knät” på tjänstemännen?

– Visst finns det en risk, det är både för- och nackdelar med det här systemet. Tjänstemannaorganisationen ska hjälpa till att serva politiken i ledandet av verksamheten och vi i den politiska styrningen tillsätter endast den högsta tjänstemannen. När det gäller delar som rör hälsa och sjukvård är mycket reglerat i lag och är professionsstyrt, och då kan vi inte gå in och ifrågasätta det – vi är med på en övergripande nivå.

Själv gick Marie-Louise Forsberg-Fransson tidigt in i arbetslivet. Hennes första jobb, som städerska på Hagbyhemmet i Nora, fick hon direkt efter grundskolan. Under gymnasietiden började hon jobba extra i vården och efter gymnasiet fick hon jobb ganska omgående, först som vikarie och sedan fast tjänst. Hon vidareutbildade sig till undersköterska och fick jobb på Lindesbergs lasarett. Sedan blev det sjuksköterskebrist i Sverige.

– Då tänkte jag “äsch, jag kan väl söka, jag kommer säkert inte in ändå”. Men jag kom in och blev sjuksköterska – jag har faktiskt fortfarande kvar min tjänst på medicinkliniken på Lindesbergs lasarett.

Hon har arbetat på ”i princip de flesta olika avdelningar inom vården”, säger hon. Erfarenheter som naturligtvis är till nytta idag. Hon är nyfiken, vill utvecklas, och säger att det som ledare på hög politisk nivå är bra att ”fylla på”. Bland annat har hon pluggat verksamhetsstyrning, -ledning och administrativ kunskap.

Oktober var en tuff månad, fylld av budgetarbete. Jag frågar hur relationen till allianspartierna ser ut på Region Örebro län-nivå.

– Egentligen är vi överens i mycket. Tittar man på sakfrågor är det vissa delar som naturligtvis är väldigt kopplade till ideologi. Vår gräns i majoriteten när det gäller privatiseringar är att vi inte vill stycka av och sälja sjukhus, men vi har infört vårdval inom till exempel psykoterapi och primärvård. I frågor om privatisering har vi diskussioner med oppositionen.

De senaste åren har sjuksköterske- och läkarbristen i Sverige, för att inte tala om den skenande kostnaden för hyrläkare, debatterats till leda. Jag frågar Marie-Louise om det är en av anledningarna till att både kommun, universitet, och dåvarande landsting arbetade för att få läkarutbildningen till Örebro.

– Precis, för att säkerställa att vi har utbildningen nära våra medborgare. Vi vet att på de platser där man bygger upp en läkarutbildning, och gör sin praktik, så stannar läkare ofta kvar. Till våren kommer den första kullen av Örebroutbildade läkare ut på AT-tjänst och vi ska arbeta för att kunna ta emot så många som möjligt av dem.

Marie-Louise berättar att en av de stora utmaningarna just nu är en åldrande allmänläkarkår med stora pensionsavgångar på horisonten.

– Vilket har gjort att vi får en stor brist och måste fylla på med nytt folk. Det vi ser hos oss är något som finns över hela landet.

När det gäller sjuksköterskorna säger Marie-Louise att regionen klarar sig ganska hyggligt.

– Där måste jag berömma Örebro universitet som har sett till att öka antalet utbildningsplatser för att kunna möta behovet.

Jag frågar, lite tillspetsat, om läkarkåren är lite bortskämd. Att de på grund av bristen på utbildningsplatser har fått lite för stora möjligheter att diktera sina egna villkor.

– Det är gamla försyndelser som regeringar av olika färger har gjort, att man inte har orkat ta fighten och öppna fler läkarutbildningar. Vi fick slåss som bara den för att få just läkarutbildningen till Örebro. Den var så prestigefylld, skulle bara få finnas på vissa lärosäten i Sverige och så vidare. Nu har vi den och har även fått civilingenjörsutbildningen, och därmed har Örebro ett av de fem kompletta universiteten i Sverige. Det är också är viktigt ur ett regionalt perspektiv.

Men det handlar inte bara om att öppna fler utbildningsplatser, det gäller att få sökande till dem också.

– Läkarutbildningen och sjuksköterskeutbildningen är det många fler sökande än platser men det ser sämre ut på en del andra områden. Därför borde vi jobba ännu mer tidigt och aktivt med dessa områden. Vi åker redan idag ut till grundskolorna tillsammans med Handelskammaren för att informera om framtida bristyrken inom både industri- och vårdsektorn. Unga idag har många gånger inte en korrekt bild av hur arbetslivet ser ut och där har vi som region en utvecklingspotential tillsammans med näringslivet.

Du har gjort det här i över tio år nu, och varit heltidspolitiker i mer än tjugo år. Hur har du klarat det?

– Jag hade aldrig tänkt bli landstingspolitiker utan var väldigt nöjd att arbeta lokalt i Nora och kombinera det med mitt yrke som sjuksköterska. Men sen uppenbarade sig möjligheten att kandidera, jag blev övertalad, och det har jag inte ångrat. Jag hade aldrig hållit på så här länge om jag inte hade tyckt att det är stimulerande och kul. Att arbeta med politik på regional utvecklingsnivå är att få jobba med viktiga samhällsområden som berör människors liv och vardag från början till slut. Arbetsliv, hälsa, skola, alla delar. Det är oerhört stimulerande. Nu är vi inne i en tung period, behoven är större än vad vi har förmågan att få fram pengar till. Men samtidigt, blickar man bakåt så ser man att det har skett framsteg – totalt sett var det inte bättre förr.

När är du ledig?

– Jag är aldrig helt ledig, jag har alltid telefonen med mig. Men så är det ju för många i dagens arbetsliv. I dagens situation sker det förändringar varje dag och då är det än viktigare att man är ständigt uppkopplad. Å andra sidan så har jag jobbat som sjuksköterska och då kunde jag få jobba julafton flera år i rad – och hade jag otur jobbade jag nyår också. Jag har en bra ersättning för det jag gör och då ska man jobba, då förväntas det att man gör skäl för pengarna.