Nils Knutsson har verkat i 45 år inom Kommunsveriges IT-sektor. Nu är han aktuell med boken Från räknesnurra till dataplatta. En guldgruva för den som vill studera kommunernas utveckling och reflektera över det intrikata samspelet mellan teknologi, politik och arbetsliv.
Det började i stadsträdgårdsmästarens tjänstebostad i Stadsparken i Örebro på 50-talet. Där bodde Nils, tvillingbrodern Per, pappa stadsträdgårdsmästare Edvin och mor Greta. Under hela uppväxten kom bröderna i närkontakt med parkförvaltningens administration.
– De där distriktsträdgårdsmästarna var så skickliga med räknesnurrorna. Fort som tusan gick det. Sen kom de gröna elektriska snurrorna med tangentbord. Vad glada de blev över dem. Det var ju fantastiskt. Ännu värre var det när Addos additionsmaskiner med pappersremsa kom. Per och jag var nere och lekte med dem, det var ju populärt att leka kontor. Man hade stämplar och allt möjligt.
Det var först när Nils börja forska i samband med den nya boken – Från räknesnurra till dataplatta : 60 år med kommunal IT 1954-2014 – som han insåg att han på sätt och viss vuxit upp i en IT-miljö. Snurrorna var små mekaniska underverk och kan ses som ett första steg mot en alltmer tekniskt sofistikerad databehandling. Man ”spakade” in siffervärdena, vevade framåt för addition och multiplikation – bytte riktning och vevade bakåt för subtraktion och division.
Så blev det 1960-tal och Nils skulle välja yrkesbana. Han valde att läsa ämnet ”Numerisk analys särskilt informationsbehandling” i Uppsala. Lärare var den legendariske Olle Dopping, en central gestalt i datoriseringen av Sverige.
– Det låter hemskt men anledningen till ämnesvalet var att jag såg en annons med en kille liggandes på kylaren till en Jaguar E-type med texten ”Här är killen som tjänat miljoner”.
Det framgick att killen utnyttjat sina kunskaper i ett av dåtidens programmeringsspråk, Assembler, för att göra sig en hacka.
– Då tänkte jag, det där verkar ju intressant, säger han med ett skratt.
När han klarat av 60 poäng fick han att höra av omgivningen att han satsat rätt. Men så kom lågkonjunkturen i slutet av 60-talet.
– Det fanns inte ett datajobb. Jag sökte och sökte. Tack för visat intresse fick jag höra hela tiden. Men min svåger uppmanade mig att söka mig till kommunerna. Dom var i fasen att börja användandet av ADB-teknik, som det då hette.
Nils sökte och plötsligt satt han med triss i kommunjobb: Trollhättan, Södertälje och Falun. Han och nyblivna hustrun var överens om att det kunde vara roligt att bo i Falun ett tag.
– Min uppgift var att datorisera Falun. Allt administrativt arbete var i princip manuellt men de hade också ett hålkortsystem.
Han uppmanades att berätta om sitt arbete i tidningen Kommunal Tidskrift under vinjetten Rationaliseringsrutan.
– Så jag skrev små notiser om mitt arbete. Om hemtjänsten till exempel. Hemsamariterna, som det hette på den tiden, satt och räknade ut avgifterna för hand. Dom skrev små tidrapporter som sedan fördes över på hålkort. Där hittade vi en lösning med direkt inrapportering i datasystemet. Både hålkortsarbetet och det manuella arbetet försvann.
Notiserna uppmärksammades på Kommunförbundet centralt i Stockholm. Och han rekryterades dit. Sedan hamnade han på Kommundata.
– Det beskrivs ju ofta som att det var ett monopolföretag. Det startade 1965, först som en datasektion på Stadsförbundet och sedan som ett bolag som etablerades 1968 av det nybildade Kommunförbundet. Under de åren ville inte näringslivet satsa på IT-utveckling. Om inte Kommunförbundet tagit i det här, hade det inte blivit så mycket.
Kommundata utvecklades från en blygsam start till ett miljardföretag i branschen. Delar av det ägde bestånd ända till 2006. Konkurrensen från privata IT-företag ökade under perioden.
– En period var jag utvecklingsledare. Man ville skapa IT-stöd för facknämnderna. Jag jobbade med första generationens system till skola, socialtjänst och individ- och familjeomsorg. Det var applikationer för ett stordatorsystem. Sedan blev jag Regionchef i Stockholm, Uppsala och Gotlands län.
Då blev det försäljning och marknadsföring. Han har också varit marknadschef och vd under sin karriär. Mest omvälvande var själva starten av IT-eran.
– Det mesta administrativa arbetet var ju manuellt. Det var penna och papper som gällde. Och i stället fick man moderna IT-lösningar. Beräkningar som tidigare tagit veckor gjordes på en dag. Det var något magiskt över det tyckte många.
Det andra stora skiftet var när interaktiva online-system skapades.
– Nu fick man resultatet omgående. Det var svårt för många. Jag kommer speciellt ihåg ett antal kommuner där man datoriserade förskolekön. Där hade man kortlådor och pärmar för att sköta köhanteringen. Nu kunde man gå direkt in i systemet och se att nu blir det en plats ledig. Och vem som är nummer ett. Men personalen litade inte på datasystemet utan hade kvar sina kortlådor vid sidan om.
Somliga oroade sig över den nya tekniken. Speciellt under det politiskt oroliga 1970-talet.
– Man fruktade att det skulle försvinna många arbetstillfällen. En statlig utredning som hette Dataeffektutredningen tillsattes. Där gjordes bedömningar både i näringsliv och offentlig sektor om hur ADB skulle kunna påverka antalet arbetstillfällen. Frågan om integritet var också aktuell.
– Ett av mina första jobb var att göra register för socialbidragstagare. Det innebar att socialbidragstagarna hamnade i datasystemen.
Socialsekreterarna blev oerhört ängsliga. När vi skulle införa systemet i en mellansvensk stad stod socialsekreterarna på torget och buade. Så kom Datalagen 1973.
– Vartenda register skulle godkännas. Vi fick åka till Datainspektionen och sitta och förklara oss. Varför har du med det där fältet? Det där får du inte ha med. Det var ett otroligt jobb de tog på sig.
– Integritetsrisken är nu tusen gånger större än då. I takt med digitaliseringen har vi blivit lite avtrubbade. Vi bryr oss inte jämfört med socialsekreterarna för fyrtio år sedan.
IT-eran har också inneburit ständiga personalförändringar. Huvudparten kommunanställda inom IT var länge stansoperatörer. Nittionio procent kvinnor. När stordatorerna kom in försvann de jobben. Min minnesbild är att de lyckades omskola sig på något sätt bland annat till nätoperatörer.
Utvecklingen har också krävt specialister av olika slag.
– När jag började hade de stora städerna alla egna programmerare och systemmän. Dom är nu i stort sett borta allihop. Även Stockholm, Göteborg och Malmö köper standardsystem från leverantörer. Kostnaden för programmerare utgör nu bara några futtiga procent av IT-kostnaderna.
Idag är det systemförvaltare som sköter kontakten med leverantören Kommunerna har ett hjälpmedel som möjliggör ett standardiserat sätt att hantera applikationerna på ett professionellt sätt.
– De kommunanställda som jobbar med IT i dag står till stor del för drift och support. Och utvecklar strategier och beställarkompetenser.
Nils Knutsson är still going strong. Han är senior advisor inom IT-företaget Tieto och inom Institutet för informationsteknologi, IFI. Han deltar i utvecklingen. En modern trend är framväxten av e-tjänster för medborgare och företag.
– Först var Stockholm med e-ansökningar till gymnasieskolan. En del kommuner har 150 e-tjänster att erbjuda i dag. De liknar bank- och försäkringsbolag som är väldigt datoriserade branscher.
”Genom att lära sig av historien kan man bättre blicka in i framtiden”, skriver kollegan Göran Francke, vd för IFI, i ett förord till boken. Ingen är mer kvalificerad än Nils i det sammanhanget.
Han lyfter fram välfärdsteknologi med robotar, kameraövervakning och sensorer. Det är framtiden. Det märks på IT-debatten och konferenser.
– Automatisering är också ett nyckelbegrepp. Har egentligen alltid varit det. Men nu i ännu högre grad. För att ta förskoleplatser som exempel igen. När en ledig plats hanteras och ska besättas ska systemet kunna klara av uppgiften non-touch. Ingen ska behöva göra någonting. Stockholm håller på att införa denna typ av automatisering.
Vi är ense om att vi själva som 1940-talister i livets bistra slutskede förmodligen kommer att vårdas med hjälp av avancerad välfärdsteknologi. Det finns två impulser till Nils bok (som inte är hans första bok – han har tidigare skrivit två böcker om kommunutveckling): Dels förlaget, som insett behovet av en historisk återblick, dels en konferens för kommunernas IT-chefer i användarföreningen KommITS på Conventum för några år sedan.
– Jag var där och pratade om de vågor av centralisering och decentralisering som IT-tekniken gav upphov till. Då kom en IT-chef fram efteråt och sa: ”Nisse, det här hade jag inte en aning om och inte heller mina 22-åringar på IT-avdelningen. Dom tror att IT uppfanns på 2000-talet. Du borde sätta igång och skriva ner det här.”
Efter 1 340 arbetstimmar är boken klar. Det är aldrig lätt att skriva böcker.
– Vi är så vana att det offentliga Sverige är statistikintensivt. Men det som hände på 50-talet i kommunerna var inte lätt att gräva fram.
Han bad SCB om hjälp för att ta reda på hur många anställda det fanns i kommunerna 1954. Men det fanns ingen statistik på det så han fick räkna baklänges. För att ge en enda siffra för utvecklingen ur boken: 1954 kostade den kommunala IT-sektorn 5 miljarder, att jämföra med 573 miljarder 2014. Bägge talen i 2014 års penningvärde.
Resultatet är gott och kan inte göras rättvisa i det här formatet. Nils Knutson beskriver mycket pedagogiskt ett spännande och dynamiskt skede i Svensk nutidshistoria: IT-utvecklingen skedde mot en interaktiv fond av politiska beslut i Sverige och EU. Antalet kommuner krympte från cirka 2 500 till 277. Kommunbegreppet standardiserades och kommunerna har fått större organisatorisk frihet. Datalagar kom till. Och IT-tekniken och datatekniken utvecklades explosivt. Nätet föddes liksom smarta telefoner och dataplattor. Som all ny teknik flyttade den hela tiden gränserna för det möjliga – och förändrade synsättet och kraven på kommunerna.
Datoriseringen började i de rent administrativa delarna av förvaltningarna för att slutligen med persondatorer och smarta telefoner flytta in i facknämndernas kärnverksamheter. IT integrerades i verksamheterna och vidgades till att omfatta e-tjänster till medborgare och företag. Till det yttre har perioder av centraliseringar och decentraliseringar för att hantera IT-tekniken avlöst varandra inom kommunerna.
Men Örebro då? Nils lyfter fram flera av stadens pionjärinsatser i sektorn. 1965 betalade Örebro, som första kommun i Sverige, med ADB-stöd ut allmänna barnbidrag till cirka 10 000 banfamiljer. Och året därpå lämnade kommunen hålkortseran och gick över till att bearbeta den ekonomiska redovisningen i datorer. Även detta som en av de första kommunerna i landet.
Nils har bott i Sollentuna i 43 år. Rimligen har väl känslorna för den gamla hemstaden bleknat bort.
– Tvärtom. Känslan för Örebro har förstärkts. Per och jag åkte alltid en runda på Öster när jag var på besök. I Skebäck. Det är en sådan nostalgi så man tror inte att det är sant.
Han avslöjar att han nästan blev chef för Kommundatas Örebroregion. Han hade sagt upp sig. Hus var till och med utsett på Mogatan. Men Kommunförbundet, som ägde Kommundata, ville ha honom kvar i huvudstaden.
– Inga andra städer ger alls den här feelingen. Bara att gå till dig här på Drottninggatan för intervjun på Terazza. Där låg den affären. Där låg det. Edwalls Ur är väl det enda som finns kvar.