Han har framgångar både på nationell och internationell nivå. Nu har Niklas Jonsson målet inställt mot OS i Rio 2016 och på att vara en av fem i landslaget i hästhoppning.
– Jag känner att jag bara måste göra det här innan det är för sent. Om jag inte skulle göra den här satsningen skulle jag bara ångra mig, säger Niklas Jonsson där vi sitter i köket till gården i Törsjö och samtalar om hur han ska göra deltagandet i OS möjligt.
Hästar har alltid funnits runt Niklas, uppväxt som han är på familjegården i Törsjö utanför Örebro beläget mellan Marieberg och Mosås. Hans tre år äldre bror var den som först började med hästhoppning och Niklas följde i storebrors spår. Fotboll fanns bland hans intressen innan det slutgiltigt stannade vid hästhoppning. Beslutet kom efter att som 15-åring varit på Scandinavium och Gothenburg Horse Show och sett några av världens absolut bästa ryttare tävla. Tre år senare fanns han själv bland de tävlande i Göteborg.
– Jag har liksom aldrig haft de ekonomiska förutsättningarna för att köpa en bra häst. Hästhoppning är egentligen en extrem materialsport där det går att köpa in sig i sporten. De hästar jag tävlar med har jag tränat helt själv och nu har jag så bra hästar att de håller för en OS-satsning, säger Niklas.
Som 18-åring hade Niklas ett deltagande i Gothenburg Horse Show som målbild. Han slutade nia i kvalet och var givetvis besviken. De åtta första fick rida. Året efter flyttade han utomlands, till Belgien, för att jobba med hästar och när han kom hem till Sverige fortsatte han med det på gården i Törsjö.
– Jag tyckte då att jag inte behövde vara ryttare på världsnivå för att arbeta med hästar, säger Niklas.
Men drömmen fanns kvar där. Det blev till att bygga stall och ridhus och att skapa förutsättningar för att lyckas i sporten. De kommande åren byggde han upp ett företag på gården och tolv år senare hade han en verksamhet som gjorde en satsning på sporten möjlig.
Nu har vi kommit fram till våren 2006 och Niklas blir uppringd av förbundskapten i landslaget för hästhoppning.
– Han sa: ”Du behöver bara vinna en Grand Prix för att vara klar för Göteborg.”
Niklas vann i Borås och var klar. Efter att ha ridit finalen blev det presskonferens tillsammans med några av världens bästa ryttare, bland annat Michael Whitaker.
– Där satt jag som rookie omgiven av 40 journalister och fattade inte riktigt vad som hänt.
Sedan dess har Niklas fortsatt att tävla och idag handlar det om 100 tävlingsdagar om året och tävlingar både i Sverige och ute i Europa. Förra året ställde han dock sig själv en fråga:
– Jag var nöjd med att vara hyfsat framgångsrik. Skulle jag verkligen vara det eller ska jag ta ett nytt tag med nya mål? Det var då jag bestämde mig för att satsa mot OS i Rio.
Hästhoppning tillhör en av de sporter som har en hög medelålder bland deltagarna. I gymnastik är du pensionär som 25-åring – i fotboll är du definitivt passé efter 40. I hästhoppning kan du fortsätta långt efter att du har passerat 60 år. Exempelvis håller Hugo Simon på fortfarande – och han fyller 72 år i år.
– Jag såg honom tävla förra året. Balansen kanske inte var som förr, men han har så mycket rutin att det fortfarande fungerar att hoppa på en relativt hög nivå.
En ålder på 50–55 år är alltså inget ovanligt, exempelvis gjorde den svenske ryttaren Jens Fredricson sin internationella debut som 44-åring.
– Det här är ju något som den svenska olympiska kommittén har lite svårt att förstå, hur man kan ta ut någon som närmar sig de 50 i ett landslag.
Finns det andra sporter som kan göra dig bättre som ryttare? Hockeylag tar ibland hjälp av tränare i konståkning för att förbättra skridskoåkningen, till exempel.
– Hmm … det skulle i så fall vara något där man tränar balans. Kanske kampsport, men som det är nu finns det helt enkelt inte utrymme för något annat än att träna hästarna och att tävla.
Nu handlar det alltså om OS i Rio för Niklas Jonsson och att bygga en målbild för att ta honom dit. Först gäller det att få till den egna mentala inställningen.
– Jag har för första gången någonsin anlitat en mental coach i form av Lars–Gunnar Solin.
Lars-Gunnar har i många år varit lärare i idrott och hälsa på Örebro universitet och lär ut hur man ska hantera vardagens stress och se framåt med mental träning.
– Det här är egentligen ingen nytt för mig, men nu får jag någon som kan guida mig och jag slipper göra alla misstagen själv.
Nästa steg handlar om material. Niklas har två–tre hästar som håller för en OS-satsning. Steget efter det handlar om ekonomi och att samla sponsorer, och det är här som företaget Wiccon och Andreas Wickberg kommer in för att bygga varumärke. Men till sist handlar det egentligen bara om en sak.
– Det här är saker jag mer eller mindre kan påverka själv. Det jag inte kan påverka är om förbundskaptenen kommer att ta ut mig eller inte till OS, avslutar Niklas Jonsson.
