Det här är en ’roadstory’ på alldeles för många tecken. Vad som följer är din givna långläsning i helgen och en sanningsenlig återberättelse av hur jag infiltrerade ÖSK-klacken, blev en ÖSK-supporter och överlevde för att berätta min historia…
Nidbilden av supportern. En berusad, skrålande ung man, iklädd huva eller halsduk, som skriker åt domaren, häcklar motståndarna, bränner bengaler och i största allmänhet är någon man ska akta sig för när det är matchdag. Eller – killar och tjejer i alla åldrar, en del spiknyktra och en del salongsberusade, som retar motståndarna och oförtrutet sjunger och skriker ramsor i tre timmar för att peppa laget i sitt hjärta.
Den där bilden av supportern skiljer sig åt beroende på vem man pratar med, så när de svartvita supportrarna skulle kraftsamla för bortamatchen mot Sirius bestämde jag mig för att dra på mig min matchtröja och åka med i bästa wallraff-stil. Jag ville veta hur en supporter egentligen ser ut, hur de beter sig egentligen, och vilken bild som stämmer bäst med hur en ÖSK-supporter är?
Någon gång varje säsong kraftsamlar supportrarna runt Örebro SK och skickar busskaravaner mot en lämplig stad. Falkenberg, Kalmar och Borås (Elfsborg) är exempel på lämpliga mål. Matcherna mot storstadsklubbarna väljs bort till förmån för arenor där de svartvita har en chans att göra avtryck. En rimlig chans att om inte vinna, så i alla fall skaka om i, läktarkampen.
Uppsala och Studenternas blev valet denna gång och målet är det givna – att sjunga ÖSK till tre poäng och samtidigt vinna läktarkampen mot motståndarlagets supportrar. Den här resan skulle komma att bli en väldigt lyckad dag i alla hänseenden.
Jag valde att åka med i GFÖ-bussen. GFÖ står för ”Gamla fina Örebro” och består till stor del av supportrar som hänger på sektion K, en slags levande sittplats. Det är en brokig men oerhört trevlig skara människor, där en stor del av dem en gång börjat sin supporterbana på Västra stå, men i det här skedet av livet inte hinner (orkar?) leva ut supporterlivet till fullo. Ibland kan det vara skönt att sitta en stund också.
När jag anländer till Behrn arenas isstadion en kvart före utsatt tid är bussen är redan på plats. Den ser ut som något som rullats in från 1970-talets andra hälft, fast ändå fräsch och trivsam. Jag hittar ett säte och på det finns en liten goodiebag med en lokal öl från Örebro brygghus och en liten chipspåse. Ett trevligt initiativ som jag hör fler passagerare kommentera i positiva ordalag när de kliver ombord. En ÖSK-supporter blir uppenbarligen omhändertagen.
Bussen fylls snabbt på, en del bekanta ansikten och en del inte alls. Bredvid mig får jag en äldre man och på sätena framför en pappa med sin tonårige son. Bakom mig ser jag bekanta ansikten från näringslivet och studieförbundsvärlden. Jag ser gråa hår och ung entusiasm, affärsmän och musiker. En salig blandning av människor som alla förenas av någon oförstörbar kärlek till en liten fotbollsklubb i hjärtat av Närke. Var är huliganerna, undrar jag?
Vi lämnar Örebro klockan tio. Resan till Uppsala tar närmare tre timmar och med ett stadigt flöde av öl och andra vätskor så krävs det stopp efter vägen. Det första kommer strax efter elva. Bussen stannar på en rastplats intill en skog. Folk ställer upp sig på led i skogsbrynet och utför nödvändiga tömningar, det sker med nästan militärisk precision. Det är glada miner, stämningen är på väg uppåt och flera går runt och sjunger.
Det ska visa sig att det är här någonstans som mina medresenärer första gången lyckas plantera hyllningssången till Jake Larsson i mitt huvud. Den ska komma att klistra sig fast i mitt medvetande värre än den värsta sommarplåga, men det är jag ännu så länge lyckligt ovetande om.
Jag stannar till hos en av resans arrangörer, Erik Wärlegård, som skiner upp när han får veta att det är min första bortaresa som ÖSK-supporter.
– Jag kollade forumen. Sirius var helt knäckta förra året. Inte bara för att de förlorade, vi ägde dom på läktarna också, säger han som för att ge mig en föraning av vad som väntar.
Vi äntrar bussen igen och far vidare. Sångerna och ramsorna rullar runt. Emellanåt spekulerar några i slutresultatet av dagens match. Några diskuterar tidigare resor, matcher man minns. Ett ÖSK-quiz lockar uppmärksamheten hos de flesta en stund. En fråga handlar om publikrekordet på gamla Eyravallen och jag är faktiskt närmast men blandar ihop siffrorna. Jag uppger 20 660 medan rekordet är på 20 066. Snopet, och irriterande. Och inte vinner jag något heller.
Nästa stopp kommer en timme senare. Jag får ett par gliringar för min Mbombo-tröja när jag kliver tillbaka in i bussen igen. Kanske inte den spelare som gjort det största intrycket i ÖSK-tröjan, men vi är rätt överens om att namnet är rätt coolt ändå.
Kvart i ett rullar vår buss in framför krogen Birger Jarl i Uppsala. En typisk nattklubb som ser ut som att den missat alla inredningsråd de senaste 35 åren. Det är där alla ÖSK:are ska genomföra en gemensam uppladdning. GFÖ är först på plats på en terass som kanske är i storlek som halva Frimis trädgård, om jag är lite snäll.
Vid det här laget börjar kroppen skrika efter lite fast föda så jag vandrar fram mot baren för att ta del av något erbjudande jag hört talas om. Det visar sig handla om öl och hamburgare för 150 kronor. Inte direkt billigt men inte heller något hutlöst ockerpris.
Burgarna tillagas utomhus i ena änden av terassen. Kocken verkar dock ovillig släppa ifrån sig någon burgare till en början. Han menar att vi ska ha en speciell matbiljett. Vi som hunnit betala viftar med vår öl och kassakvittot. Härligt, svenskt, fyrkantigt byråkratistrul!
Det löser sig efter en stund när baren har hittat matbiljetterna och strax kan jag kvittera ut en varm hamburgare i ett kallt bröd. Lite tillbehör står uppställt på ett bord bredvid – ketchup, senap, hamburgerdressing, rostad lök och något mer. Det är ingen gourmetburgare precis.
Det märks också när jag sätter tänderna i den. De flesta verkar dock tycka att det är välbehövlig bukfylla så jag håller god min och den slinker snabbt ned ihop med ölen. Under tiden fylls terassen på av nya busslaster. Kronblom support och tjejbussen ramlar in. Någon busslast pinkar omedelbart in staketet utanför nattklubben innan de också vandrar in på terassen. Poliserna som står utanför bedömer inte att de behöver göra någon insats.
Till slut får dagens dj:s igång musiken och både stämningen och sorlet ökar. Kön börjar ringla lång till hamburgarna och det börjar bli svettigt för de som sköter stekandet. Jag tar en öl och börjar mingla runt. Det pratas och sjungs om vartannat mellan borden.
Efter ett tags betraktande tror jag mig ha knäckt koden till att komma in i gemenskapen på allvar: lär dig så många officiella och inofficiella ramsor och sånger som möjligt!
Det funkar nämligen som så att när folk slår sig ner vid ett redan ockuperat bord är det oftare en sång eller ramsa som inleder konversationen än ett vanligt ’hej’. Har etnologer studerat det här? Jag gör i alla fall en mental notering om att studera ramsor och sånger bättre till nästa gång. Jag hakar dock med lätthet på när någon börjar sjunga ”Jake, Jake, Jake, Jake Laaaarsoon”. Den har börjat sätta sig i huvudet på mig.
Simon Åström, klubbens vd, anländer strax efter klockan 14. Han får en hjältes välkomnande medan han försöker ta sig fram till dj-båset där en mikrofon väntar.
– ÖSK är den klubb som överpresterat mest de senaste åren sett till omsättning, säger han bland annat och möts av ett stolt jubel.
Omgiven av ”sina egna” sticker han också ut hakan när han siar om dagens match.
– Vi är ett bättre lag än Sirius, naturligtvis, slår han fast utan omsvep.
De som varit med ett tag vet att Simon är gammal supporter själv och att han stått på läktaren och sjungit fram de svartvita. Så han ser också genuint rörd ut av alla positiva tillrop från publiken på Birger Jarls terass.
– Jag hade gärna stått här och skålat med er för ÖSK…
Han hinner inte avsluta meningen förrän någon tryckt en öl i hans hand, till publikens stora jubel. Så det blir en skål för ÖSK, trots allt, innan han behöver skynda vidare. Jag hinner tänka att vi säkert får se Simon på läktaren igen när hans tid i klubbens ledning är över.
Så småningom börjar Birger Jarl tömmas, det är dags för avmarsch till arenan och vandringen går lugnt till. Alla ÖSK-supportrar vandrar tillsammans i en lång karavan. Vi har fått två poliser tilldelade som vandrar med oss. De verkar rätt roade och behöver inte göra några insatser.
Framme vid arenan börjar jag dock undra om vi kommit rätt. Byggställningar och grusplaner om vartannat. Vi tar oss igenom en lätt visitering innan vi når entrén till ståplatsläktaren. Jag kliver upp en bit för att ta in arenan och en väldigt märklig syn möter mig:
Till vänster finns sittplatsläktaren. Den ser ut ungefär som norra läktaren på Behrn arena, sittplatser med loger och andra utrymmen en bit ovanför. Läktaren mitt emot oss, liksom den högra läktaren liknar dock mer en hockeyläktare med kala trädäck som ännu inte är öppna för publik. Ja, sånär som på mittensektion av den högra läktaren då. Det är där man packat in Sirius-supportrarna, märkligt isolerade. Det ser otroligt bisarrt ut och vår läktare känns lyxig i jämförelse när vi breder ut oss, i jämförelse. Det är en märklig behandling av supportrarna från Sirius sida att isolera dem på det sättet, men vem är jag att klaga?
Så småningom drar matchen igång och den svartvita trumman börjar ljuda samtidigt som ÖSK tar tag i taktpinnen. Det ser bra ut och jag faller in i sångerna som börjar sätta sig. Längst ned på läktaren turas några om att leda allsången och ramsorna med hjälp av en megafon. Jag börjar tro på en fin dag för alla tillresta.
Och visst, ÖSK gör både 1- och 2-0 genom Carlos Strandberg. Jag myser. Jag kunde ha begått bortadebut på betydligt sämre dagar. Martin ”Örebroberg” Broberg gör 3-0 innan halvleken är slut och ÖSK leker fotboll. För en stund tycker jag lite synd om före detta ÖSK-profilen John Alvbåge i det andra målet, men det går snart över.
Andra halvlek börjar som den första – Strandberg målar igen och ett nytt hattrick för anfallaren är ett faktum. Var ska det sluta? Så uppmanas vi av megafonen att vända oss med ryggen mot planen och kroka arm för en ramsa. När jag vänder mig tillbaka igen ser jag hur ÖSK gör sig redo för att göra avspark. Sirius har stuckit upp och gjort mål när vi stod med ryggen mot. Snopet. Jag svär där och då att aldrig vända ryggen mot planen igen.
Trots målet förtar det inte stämningen på läktaren och klacken sjunger oförtrutet vidare. Bollarna fortsätter att trilla in för Sirius på något märkligt sätt. 2-4 blir 3-4 och det blir svårt att hålla tillbaka nervositeten. Ska ÖSK tappa allt på slutet?
Till slut blåser domaren ändå av matchen. Spelarna jublar och vi med dem. Klacken börjar skandera ”Närke, Närke, Nääärke”. Eufori. Dagens huvudmål är nått och ÖSK får åka hem med de tre poängen. Vi står kvar och inväntar spelarna som kommer bort mot läktaren för att fira tillsammans med oss. Oscar Jansson leder laget i en hyllningssång till oss supportrar. Det känns fint. Glädje och gemenskap i kombination med klubbens värdeord – stolthet, hjärta och passion. Jag inbillar mig att Simon Åström står och myser åt glädjescenerna.
Hela dagen har folk sjungit på hyllningslåten till Jake Larsson. En gammal diskodänga där refrängen gjorts om och hans namn ersatt den befintliga texten. Nu får han höra den på nära håll. Den unge talangen ser lika delar rörd och generad ut när hans namn sjungs ut över Studenternas.
– Jake, Jake, Jake, Jake Laaaarsoon, skrålar vi för allt vad stämbanden håller. En av resans finaste stunder helt klart.
Delar av klacken försöker sedan sjunga ut Carlos Strandberg ur omklädningsrummet när jag börjar vandra mot bussen, men han kommer aldrig ut. En skada behöver behandlas, men supportrarna ska komma att få ett tillfälle att tacka för hans insatser i klubben när man möter AFC Eskilstuna hemma på Behrn arena en vecka senare.
På bussen hem mot Örebro är det idel sång, skratt och en hel del trötta leenden. Matchen får sin egen sång, en uppdaterad version från förra året. Bussen sjunger ”Vi kan spöa Sirius med 4-3”. Jag trivs och tänker att jag nog vill göra om detta. Det finns kanske en klacksupporter i mig ändå?
När jag kliver av bussen och vandrar hem i sensommarkvällen kan jag inte låta bli att småsjunga lite på Jake Larsson-låten. Det känns som att ÖSK-supportrarna aldrig kommer att sluta sjunga på den.
De följande veckorna sjunger jag den för min son på 9 månader. Vi gör rörelser till den och han skiner upp varenda gång. Jag längtar tills han kan följa med mig på en bortaresa och sjunga med. Kanske har Jake Larsson hunnit fara ut i världen och skördat stora framgångar som en av Sveriges bästa fotbollsspelare och sedan återvänt till sitt kära ÖSK. Det vore coolt. ”Jake, Jake, Jake, Jake Laaaarsoon!”
Forza ÖSK. Den här supportern har fått mersmak och numera vet jag att supportrar kan se ut och vara lite som vem som helst. En del ser uppenbarligen ut och beter sig som… mig!
När går nästa resa?
