Karriären är över för Emil Kåberg. I alla fall den på isen, för nu har den profilstarke ”27:an” – som skapat rubriker i 15 år och blev publikfavorit var han än spelade – lagt skridskorna på hyllan. Efter över 1 000 minuter i utvisningsbåset under karriären kommer det framöver bara bli tid i spelarbåset. Hans nästa roll blir den som materialare, på sikt även någonting på marknadssidan, för Örebro Hockey.
Karriären började 1988 i Kumla Hockey, och det är i isladan i Kumla vi möts för att prata om dåtid, nutid och framtid. Han slog igenom i Kumlas A-lag i de sena tonåren och gjorde sig snabbt ett namn som en tuffing som inte backade för någon. Kumla Hockey hade ett bra lag på den här tiden, men när man oväntat åkte ur Allsvenskan 2001 lämnade många spelare klubben. Emil Kåberg var en av dem. Han flyttade till Kumlas stora rival Bofors IK.
– Jag ville fortsätta utvecklas och det var rätt steg att ta då. Men att gå dit var väl inte så populärt bland många av Boforsfansen. Jag minns att Bofors massör hade en kompis som sa han skulle sluta gå på matcherna om jag kom dit, och det gjorde han!
Några år senare blev det en ny flytt, till storklubben Färjestads BK.
– Det kom som en överraskning. Jag var långtifrån bäst i Bofors, men Färjestad hade mycket lirare i laget då och ville få in någon som kunde smälla på lite. Där kom jag in i bilden.
Det tog inte lång tid innan Emil gjort sig känd även i Färjestad. Han tog en ordinarie plats ganska omgående och vann under sin första hela säsong utvisningsligan med totalt 213 minuter i utvisningsbåset.
– Det var många som ville sätta mig på plats under mitt första år i Elitserien, samtidigt som jag väl ville visa upp mig lite. Jag backade aldrig för någon och då blev det som det blev.
Emil gjorde dock mer än att bara sitta i utvisningsbåset. Under sina åtta säsonger i Färjestad var han med och vann tre guld och lämnade sedan Färjestad för att flytta ”hem” till Örebro Hockey. Säsongen 2012/13 var han med om att föra upp klubben från Allsvenskan till SHL, men efter årets säsong ville klubben inte ge honom nytt spelarkontrakt, så från nästa säsong är Emil Kåberg materialare med en framtida roll på klubbens marknadssida i faggorna.
Är det helt slut på isen nu?
– Man ska aldrig säga aldrig, det är ju äldre spelare än jag som gjort comeback, men det här beslutet känns faktiskt bra. Hade jag slutat helt med allting och gjort nåt annat så hade jag nog saknat hockeyn, grabbarna, alltihop – men jag får ju vara nära allt det här även framöver, som materialare.
Du kommer fortfarande att vara med i båset – men inte längre som spelare. Kommer du att sakna det?
– Själva hockeyn tror jag inte att jag kommer sakna så mycket, den har jag hållit på med så länge nu. Visst, jag tycker fortfarande att det är kul spela, men det finns andra grejer jag tycker är roligare. Jag har ju varit skadad lite senaste åren och när jag var borta axelskadad i år var det första gången jag kände att ”fan det är rätt skönt att stå bredvid, att inte behöva spela”. Det var en liten väckarklocka om att det var dags att lägga av. Men skulle det gå dåligt för laget och man tycker att vissa inte gör vad de ska, då kan det nog bli lite jobbigt.
Känner du att materialarrollen är en roll som du kommer att trivas med?
– Säker kan man väl aldrig vara, men jo – jag tror det ändå. Jag har funderat i minst tio år på vad jag ska göra efter att karriären är slut, och materialare är något jag länge känt att jag skulle kunna hålla på med.
I Emils kontrakt med Örebro Hockey fanns det inskrivet att klubben skulle erbjuda jobb om det inte blev nåt mer spel. När kontraktet gick ut efter årets säsong aktiverades klausulen. Även om det fanns några anbud runtom i landet lockade det inte att flytta för att spela vidare.
– Tanken när jag flyttade till Örebro var att det skulle vara min sista klubb, men jag ville dra ut på beslutet om att fortsätta spela eller inte så att jag verkligen kände mig säker. Det är skönt för kroppen med, jag vill inte sluta som någon hockeyinvalid som håller på några år för mycket. Många går ner i seriesystemet när de blir äldre för att kunna spela vidare, men det är inget för mig.
Så att spela i till exempel Kumla i division 1 eller Vretstorp i division 3 är inget som lockar?
– Vretstorp i så fall, som bara är på en plojnivå. Kumla är ändå division 1 och jag är sån att jag måste vara fullt motiverad, annars skulle jag inte vara bra i division 1 ens.
Så det finns inga såna tankar. Du har varit en publikfavorit i alla lag du har spelat i, varför tror du att det blivit så?
– Det beror väl på att jag alltid gett allt i varje match, alltid satt laget i första hand och aldrig gnällt utåt. Det är klart att det är roligt känna sig så uppskattad, det är något jag kommer att ta med mig under resten av mitt liv.
När var du som bäst?
– Jag har väl hållit en ganska jämn nivå, men bäst var jag nog i Färjestad när jag var mellan 28–32, när vi vann Elitserien flera gånger och var riktigt bra. Då hade jag en annan roll med, som powerforward som åkte runt och jagade och smällde på. När jag blev lite äldre och fick lite skador blev jag mer inriktad på det defensiva spelet.
Vem är den bästa lagkamrat du haft?
– Under lockouten i NHL hade vi några riktiga stjärnor i Färjestad. Men kollar man på någon man spelade med lite längre tid säger jag Jörgen Jönsson. Han var alltid bra, både på träning och match.
Har hockeyn förändrats mycket under din karriär?
– Tidigare var det ett lite våldsammare spel, mer hakningar och fasthållningar. Det var lättare att använda sin styrka för att lyckas då och jag trivdes mer med det spelet, men jag förstår väl att de vill ha ett frejdigare, öppnare, spel nu. Men det får inte bli så att tuffheten försvinner helt – många i publiken jublar ju mer av ett slagsmål eller hård tackling än ett mål.
Har hockeyn blivit för soft tycker du?
– Ja faktiskt, det har blivit lite mesigt. Många spelare måste lära sig att ta emot tacklingar bättre. Förr kunde man köra över folk, de var bättre på att hålla upp blicken och vara beredda på tacklingar. Nu för tiden blir man avstängd eller utvisad så fort man får in en tuff tackling.
Emil hälsar på några farbröder som tittar förbi den i övrigt tomma läktaren. Det var i den här hallen karriären tog sin början, och Emil känner fortfarande många i Kumla. Han minns hur allt började.
– Det är ju moderklubben. Jag kommer ihåg när hallen invigdes för 26 år sedan, det var ett bra tag sedan, men det känns inte som att det var så länge sen.
Kumla Hockey gick nyligen igenom en rekonstruktion efter att ha varit riktigt illa däran. Hur ser du på klubbens framtid?
– Det är nog många små föreningar som har det tufft idag, de är väldigt beroende av att folk hjälper till ideellt och runtomkring. När Kumla gick som bäst hade de stor hjälp av Ericsson och det var lätt att fixa arbete åt alla spelare. Man får hoppas att de satsar smart framöver på att bygga egna spelare, att spela i Kumla var ju den största drömmen när jag själv började att komma upp i A-laget. Sen är det så klart viktigt med ett bra samarbete mellan Örebro och övriga klubbar i länet. Örebro har så mycket bättre förutsättningar idag, men så har det inte alltid varit.
Lärde du dig någonting i Kumla som du tog med dig ut i karriären?
– Det var väl en hel del, jag har mycket att tacka Kumla för. Det var mycket bra folk runt klubben förr, väldigt proffsigt allting. De kanske var lite före sin tid till och med, många förutsättningar var bättre här än i Bofors och till och med bättre än i Örebro när jag gick dit i början, om man kollar på vissa grejer.
Finns det nåt du ångrar i din karriär?
– Inte ångrar, men det hade varit kul att prova på att spela utomlands. Hade jag kommit upp i Elitserien tidigare hade jag nog gjort det.
Kan du berätta något om dig själv som inte många vet?
– Jag satsar på att köra endurotävlingen Gotland Grand National i år.
Emil Kåberg – statistik
509 matcher i Elitserien/SHL
37 mål
3 SM-guld
1 084 utvisningsminuter
Emil om sig själv med fem ord: Snäll, hjälpsam, generös, envis, händig.
