Jag kastar mig in genom dörrarna till ett lokalt café. Jag är trött, stressad och abstinenssugen på kaffe så jag tränger mig fram till disken och hasplar fram min beställning, en kaffe med mjölk. Inga konstigheter. Den unga tjejen tar emot beställningen och ler ett tandkrämsleende. ”Vill du ha en cappuccino eller kaffe latte”, undrar hon. Jag tänker att jag intresserar mig lika mycket för i vilket utförande kaffet kommer i som jag intresserar mig för frimärkssamling och skogen men vill ändå vara hövlig, så jag väljer en latte.

”Vilken kaffeböna vill du ha”, fortsätter hon. Jag försöker att leta i minnet efter namnet på en enda kaffeböna, inser att jag måste ha missat de glosorna och svarar att det inte spelar någon roll. Hon nickar kort och börjar sedan, till min fasa, att rabbla upp namn på vad som verkar vara olika kaffebönor (låter mest som en ramsa från förskolan Älgen). Mitt tålamod börjar ticka ner. ”Ta vad du vill”, får jag fram med en ton som skulle kunna tolkas som en aning fientlig.

Tjejen tystnar tvärt, men bara för att hämta andan. ”Vill du ha vanlig mjölk, laktosmjölk eller soya?”

Och så fortsätter vi. Vill jag ha socker i? Inte det. Ska jag sitta där eller ta kaffet med mig? Frågorna tar aldrig slut, det är som en parodi. Jag väntar mig att de andra gästerna när som helst ska brista ut i applåder och busvisslingar som tyder på att showen är över.

När jag och kaffet passerar ut genom dörrarna slår det mig att mitt plågsamma cafébesök påminner om livet i stort. Fullt av val och beslut, vissa viktigare än andra. Ibland tar vi oss tid att överväga alternativen medan vi andra gånger – precis som med min kaffebeställning – bara vill få besluten överstökade för att nå målet. Och även om djungeln av möjligheter och alternativ är jobbig så är det ju ändå det som gör livet så intressant. För är det inte just valen vi gör som säger oss vilka vi är?

Med den insikten följer nästa: jag måste börja dricka kaffet svart.