Min fru var en tiopoängare redan när hon föddes, detta brukar hon stolt påminna mig om vid väl valda tillfällen. Att sätta betyg på människan och dess prestationer eller bristande prestationer är således någonting som börjar redan de första minuterna av våra liv. När det kommer till att betygsätta nyfödda barn rör det sig förstås om betyg som avgör hur barnet mår, men ändå. Det är där det börjar. Betygen hänger sedan med oss genom hela livet, vi både ger och får. Att, som i mitt fall, recensera musik innebär att jag betygsätter och värderar en högst individuell och subjektiv upplevelse. Jag betygsätter en eller flera andra människorshårdaarbeteochkonstnärligauttryck.Vem fan är jag att bestämma hur ”bra” Springsteens eller Sean Banans nya platta är? Jag gör det ändå, jag kan inte låta bli att tycka.
Är jag helt och hållet fördärvad av betyghetsen som startade redan när jag för första gången såg dagens ljus? För vi vill ju gärna veta vad någon annan tycker och vi vill gärna visa andra vad vi tycker. Vi kanske håller med, vi kanske tycker att recensenten är helt dum i huvudet och inte förstår sig på musik. Välj själv, sätt ett eget betyg. Sätt betyg på recensenten för att, när denne recenserat en skiva, kunna avgöra hur trovärdig han eller hon är i sitt snofsiga elitistiska tyckande. Recensera recensenten, kritisera krönikören, betygsätt och skjut budbäraren!
Nu väntar jag och min fru, tiopoängaren, vårt första barn. Min lycka på en skala mellan ett och tio är självklart en stark tia. Vårt första barn kommer, precis som sin mamma och pappa, att få ett betyg redan de första minutrarna av sitt nya liv ute i världen. Borde jag kanske dokumentera detta historiska ögonblick? Borde det betraktas som en lika stor händelse som de första orden eller de första stapplande stegen en människa tar? Kanske borde någon smart myndighet redan från första början dokumentera alla betyg, omdömen, likes på Facebook och Instagram för att sedan sammanställa alla människors totala snittbetyg genom hela livet. Där har vi en high score-lista som talar för sig själv. Slutligen så kan vi inte undgå det oundvikliga: på en skala mellan ett och tio – hur upplevde du denna krönika? Ge mig ett betyg!
