Kvarteret Krämaren i Örebro fyller 50 år 2013. En gång i tiden ett av Sveriges modernaste och mest progressiva byggnadsprojekt som till vissas fasa skulle stå som förebild till 60-talets betongstadsutveckling. ”Slummen” rensades bort och framtiden mejslades fram. Nu är framtiden historia men grattis ändå Krämaren. Vi har nog alla accepterat dig nu.
Varje dag när jag går runt i min lägenhet kan jag se de två höga bostadshusen i kvarteret Krämaren sträcka sig upp mot himlen. Fasaderna på de två huskropparna ser en aning slitna och molokna ut numer. Men det är klart, vad ska man förvänta sig av en 50-åring som stått upp i vind, sol, regn, snö och isande kyla i så många år? Trots allt är de ändå ganska respektingivande och mäktiga där de står med stor pondus och självförtroende.
Krämarhusen med sitt stora handelspalats som fundament i bottenplan är en symbol för Örebro. Förvisso inte alltid en älskad sådan med sin betong, betong, betong och en del stål och glas. Krämaren invigdes alltså 1963 och har varit en självklar bild i stadsmiljön för mig i hela mitt liv. Som tonåring sprang jag omkring i trappuppgångarna, tog hissen högst upp för att se på utsikten över stan eller smög omkring inne på den vackra innegården på köpcentrumets tak. En plats jag och mina vänner var förbjudna att beträda eftersom vi inte bodde där.
Men jag kan tänka mig vilken chockartad förändring det måste ha varit för dåtidens örebroare. Invånare som var vana vid en helt annan typ av stadsbild. Och en viss kamp blev det också när det började pratas om förändringar. Söder var en gång i tiden porten in mot Örebro, sett med nostalgiskt romantiska glasögon ett bostadskvarter med själ och känsla. Gamla träkåkar från 1700–1800-talet dominerade kvarteret, hus utan rinnande vatten och dass på gården. En charmig miljö värd att bevara enligt några, medan andra enbart såg fattigdom och ohygien.
Framtidens bostadskvarter
Redan på 1940-talet hade röster hörts för en sanering av kvarteret men inte förrän i mitten av 1950-talet började skövlingen av kåkarna, som enligt politikerna tjänat ut sitt syfte. Stadens starke man under detta förändringsarbete var Harald Aronsson, en man med makt och benen i både partipolitiken och det kommunala bostadsbolaget. En man som tyckte att det var dags att rensa upp i skiten och bygga ett nytt Örebro.
Arkitektuppdraget för det nya kvarteret gick till brödraparet Erik och Tore Ahlsén. Duon växte upp i Gröndal i Stockholm och har varit inblandade i en rad mer eller mindre kända byggnadsprojekt. I sin hemstad har de ritat delar av PUB-varuhuset vid Hötorget, Sickla strand och Årsta centrum. I Örebro ligger bröderna, förutom kvarteret Krämaren, bakom Medborgarhuset liksom upprustningen av Örebro Gamla teater i mitten av 1970-talet. Medborgarhuset fick de för övrigt det prestigefulla Kasper Salin-priset för 1967. Ett pris som delas ut en gång om året av Sveriges arkitekter till speciella byggnadsverk ”av hög arkitektonisk klass.”
Det gäller dock inte för Krämaren, men byggnadsverket blev ändå rejält uppmärksammat i Sverige när det var färdigbyggt. Planeringen var smått genialisk: 160 lägenheter fördelade på 13 våningar vardera i de två bostadskropparna, ett stort garage i källaren, kontor och ett supermodernt butiksområde i två våningsplan där emellan. På taket av handelspalatset byggdes en stor vacker och grön rekreationsgård för de boende och en lekplats för barnen. Tanken var att de boende skulle vara trygga och slippa springa runt bland trafiken och köprush mitt inne i denna nya urbana citymiljö. Kvarteret blev en stor framgång och sågs som mycket modernt och ett föredöme för andra svenska städer. Tidningar skrev artiklar om det progressiva byggnadsprojektet och menade att det var så här svenska städer skulle se ut i framtiden. Även utanför Sveriges gränser spreds budskapet och nyfikna internationella gäster kom till Örebro för att studera praktverket.
En succépremiär
I mars 1963 öppnade Krämaren för första gången, med kaos och hysteri som följd. Inrikesminister Rune Johansson invigde det stolta byggnadsverket. Nyfikna Örebroare och folk utifrån vallfärdade till detta framtidens handelspalats. Det var så mycket folk som ville bevittna denna nya skapelse och moderna sätt att handla att man fick stänga en timma tidigare än beräknat för att undvika kaos. De supermoderna rulltrapporna klarade inte trycket och fick stoppas mitt i festen, när många tusen besökare bara fortsatte strömma in i lokalerna. Köpcentrumet var från början tvådelat. Varuhuset EPA hade en del och varuhuset Krämaren, som redan då bestod av enskilda handlare, en del. I början av 70-talet la EPA ner sin verksamhet efter att NK köpt AB Turitz & Co som ägde EPA tillsammans med NK, och 1974 öppnar man istället NK Fri. Men satsningen blev kortvarig (både i Örebro och i Jönköping, som öppnade samma år): endast fyra år efter öppnandet slog portarna igen för gott. Istället började dagens galleria formas. Individuella butiker tog över hela ytan som från och med då kom att heta Krämaren.
En salut för 50-åringen
Sedan dess har ytterligare ombyggnationer och uppfräschningar gjorts under 2000-talet men Krämaren har haft svårt att få fart på verksamheten. Därför blir jag inte överraskad över att höra att ytterligare en makeover är på gång. För delar av den tre våningar höga gallerian ekar öde när man strosar genom de breda innergatorna förbi butiker, kaféer och den populära mataffären i bottenplan. Hur framtiden ser ut för detta så hyllade och utskällda betongkvarter är svårt att sia om. Bostäderna i höghusen är fortfarande mycket attraktiva medan gallerian sliter hårt för att konkurrera med resten av stadens handelsgator.
Däremot har jag svårt att se att någon örebroare skulle vilja vara utan kvarteret Krämaren idag. Krämaren är en av kanske fem–sex starka symboler över Örebro. Ett riktmärke att förhålla sig till när man rör sig i staden. Krämaren fyller 50 år. Det är bara att buga, bocka och höja vapnen och skjuta salut för ytterligare 50 år …
