Jag fick ett meddelande på Twitter efter att jag meddelat att det var dags för mig att börja skriva den här artikeln. ”Är det för sent att lobba lite för en parkering?” skrev en bekant. Det är väl ungefär där striden står när det kommer till det omdiskuterade Järntorget i Örebro. Endera vill man ha ett mystorg av denna mångåriga ogästvänliga plats eller också vill man än en gång bygga parkeringsplatser.
För det är den funktion som torget har haft under större delen av sin historia. Det står i de skrifter jag genomsökt och det visar sig tydligt på alla gamla fotografier jag tittat på.
Men det är nya tider nu och den dyra ombyggnationen och uppfräschningen 2010 visade klar riktning mot framtidens Järntorg. Och den förändringen var nog helt rätt även om det stormat kring beslutet sedan dess. Vi måste få börja älska denna plats.
En gång i tiden, runt 1760, var Järntorget ett trekantigt torg i utkanten av Örebro, som då inte hade mer än två till tre tusen invånare. Örebros centrum var fortfarande på andra sidan Storbron och vidare mot Stortorget och den ståtliga Nicolaikyrkan. Under de första åren hade torget en rad namn men när Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk kronprins på Örebro slott 1810 lade man fast att det skulle heta Riddartorget. Ett ståndsmässigt och storstadsaktigt namn som höll i 34 år – sedan bytte man till Silltorget.
Man kan ju fundera en stund över vad som hände under de där åren när torget gick från Riddar- till Silltorg. Men kanske kändes det mest naturligt, torget var en handelsplats i första hand och det skulle det slutgiltiga(?) namnet Järntorget, som antogs efter den nya stadsplanen 1854, vara en stark indikation på. Bergsmännen kom in till stan med järnmalm ifrån Kilsbergstag och var tvungna att tulla det i tullhuset i hörnet av Klostergatan och Olaigatan, i västra delen av torget. Bergsmännen skulle fortsätta att komma till Örebro och göra affärer med järn och andra mineraler och gör det än i dag under den årliga Hindermässan som bland annat utspelar sig ute på Järntorget där oftast kalla januari bjuder Örebros invånare på marknadskommers.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvecklas Örebro som stad väldigt snabbt. Industrialismen når vår stads portar och under nästan sjuttio år, fram till slutet av 1960- och början av 1970-talet då krisen slår till och allt läggs ner, kommer vi att bli den stora sko- och kexstaden. Örebro ökar sin folkmängd från de cirka 5 000 invånarna i mitten av 1800-talet till cirka 50 000 hundra år senare. Stadens gamla trähus rivs och kastas bort och istället byggs bland annat pampiga nya stenhus i jugendinspirerad stil, varav en hel del fortfarande står kvar och hjälper till att lysa upp kvarteren runt torget. I takt med att husen runt torget började bli klara lade man även ner rejält med tid, tanke och känsla på själva torget. Handelsplatsen och stadens tullhus som bergsmännen tvingades in i var nu borta. Istället anlade stadens planerare en vacker prunkande trädgård med träd, gräsmattor, bänkar att sitta och filosofera på och en vattendamm som ett nav mitt i detta solsystem. Jag är säker på att dagens örebroare hade älskat den tidens torg.
Men glädjen över denna oas blev relativt kortvarig. Redan under 1940-talet försvann parken. Istället tog bilismen över. Denna modernitet som exploderade i ansiktet på världen behövde naturligtvis platser att stå på. Så även i lilla Örebro.
Järntorget blev en parkeringsplats – även om torget periodvis var delat med parkbänkar och en liten damm längst väster ut på torget emot Klostergatan. Ju mer bilar som dök upp i staden desto fler parkeringsplatser behövdes det och till slut asfalterades hela torget och byggdes om till en enda stor parkeringsplats med några träd för kajorna att sitta i och smutsa ned med sina exkrementer. Under min uppväxt i Örebro under 1980-talet kan jag inte påminna mig om att jag hade någonting med detta torg att göra. Det var helt enkelt en parkeringsplats och skulle man hänga på stan så gjorde man det på södercity på andra sidan Storbron. Det var utmed Drottninggatan och runt Våghustorget som allt nytt hände. Fräcka amerikanska hamburgerrestauranger öppnade och nattklubbar och ungdomsdiskotek fanns i närheten.
Norrcity hade som stadsdel en storhetstid med handel och flanörytor under ett antal år, men under 1970-talet tog södercity över allt mer och idag pågår en ständig debatt om hur man ska kunna skaka liv i norr igen. Vissa menar att man ska lägga ner handeln nästan helt medan andra menar tvärtom. Utvecklingstankar och idéer plockas fram på löpande band men väldigt lite händer kring det här området och det är synd då Storgatan har en vacker arkitektur om man bara bemödar sig med att lyfta blicken från de sorgliga skyltfönstren i gatuplan.
Faktum är att norrcity med Järntorget har en fantastisk potential att bli något riktigt bra. Bara det faktum att Slottet, stadens stolthet, ligger som en fondvägg till torget borde vara en källa till succé. Henry Allards Park står där inbjudande grön bredvid om man bara korsar Storgatan och letar sig in bakom den höga statyn av Karl XIV Johan som står och blickar ut över aktiviteterna på Järntorget. Parken är en plats för solande och förströelse under de fina varma dagarna på året. Våren syns ofta först här då soldyrkare sitter med ryggarna mot stenmuren nere vid vattnet och stirrar rakt in i solen. Eller också sitter de och käkar en glass eller dricker en öl och snackar uppe på gräsmattan några meter därifrån.
I bakgrunden ståtar kanske Örebros pampigaste bostadshus. Centralpalatset, som byggdes mellan 1912 och 1913, har alltid varit ett attraktivt och lite retrolyxigt ”palats” att bo i. En adress att stoltsera med inför arbetskamrater och vänner. Flera kommersiella lokaler i gatuplan har sin speciella arkitektur med en sorts etagelösning där en balkong hänger ovanför butiken, kaféet eller kontoret vid ingången. Centralpalatset finns också med i en framtidsvision där man vill utnyttja fasadens solsida ut mot slottet och omvandla Olaigatan till en kafé och restauranggata värd Paris eller Rom.
Det vore ett stort steg mot stadsdelens eventuella framtida succé om beslutshavarna vågar ta ett sådant beslut. För just nu är området för det mesta en tyst och kall plats att vistas på. Om inte solen gassar över Henry Allards Park mitt emot.
Att norrcity har potential innebär också att Järntorget har potential. Men torget är ett ständigt debattämne. 2010 satsades stora pengar på att rusta upp torget. Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia skulle komma till stan för att fira 200-års jubileumet av Jean Baptist Bernadottes kröning till kronprins i Örebro Slott 1810 och då skulle allt vara nytt och fint. Bilparkeringen plockades bort från torget för första gången sedan 1940-talet. Parkeringar plockades även bort överallt i området och allt blev kaos. Halva befolkningen som är beroende av bil blev ilskna medan miljörörelsen som vill att alla ska cykla och åka buss jublade. De känslorna har fortsatt svalla sedan dess.
Idag är torget bilfritt. Det satsades på ny stenbeläggning, det satsades på en stor betongyta som på sommaren agerar tämligen misslyckad fontän och på vintern en lika misslyckad isbana. En modern färgglad och konstnärlig offentlig toalett ställdes ut liksom lite annan utsmyckning men torget har aldrig riktigt fått fart. Istället har Järntorget blivit ett tacksamt objekt för att håna politikers misslyckanden vilket många invånare tar chansen att göra vare sig det är rätt eller fel.
Men torget har även sina anhängare. Det måste sägas. Problemet är bara att det inte blivit någon besökseffekt efter ombyggnaden. Järntorget har inte nått fram till Örebroarnas hjärtan. Planerna och drömmarna var att vintern skulle locka barnfamiljer till skridskobanan likt Kungsträdgården i Stockholm med små köpställen med varm choklad, kaffe och korv till exempel för att under sommarhalvåret kunna göra ett torg fullt med uteserveringar och liv och rörelse. Men fortfarande tre år efter ombyggnaden har inte kommunen lyckats komma fram till hur ett sådant torg ska se ut medan flera näringsidkare biter sönder sina naglar i frustration över att inte få komma igång och bygga torget till en varm plats i Örebros finrum.
Så. Ärligt talat. Varför ska man då som Örebrobesökare överhuvudtaget bemöda sig om att ta sig till Järntorget och norrcity? För jag förstår att texten kan ge sken av att man bör hålla sig därifrån. Men det är värt det. Kanske inte enbart beroende på själva torget utan lika mycket på grund av det område Järntorget ligger i. Arkitekturen är verkligen vacker här. Parken är en perfekt plats att komma ner i varv i efter en dags intensiva aktiviteter i stan. Men även det relativt nybyggda trädäcket bakom Karl XIV Johan-statyn är värt att besöka. Fina sommardagar kan man sitta och dingla med benen, äta en glass och njuta av utsikten. Det finns flera trevliga restauranger och kaféer i området, Örebro Konsthall och den fristående biografen Roxy ligger i Centralpalatset, Gamla fina Örebro Teater från slutet av 1800-talet finns runt hörnet precis som den häftiga tidningsborgen där den stora lokaltidningen NA huserat i hundra år. Svartån ringlar sig härifrån förbi Stadsparken, småbåtshamnen, Naturens Hus och ut mot Hjälmaren i öster och förbi Karlslunds Herrgård och vidare ut mot det platta landskapet och åkrarna i sydväst.
Området beskrivs alltså ofta som Örebros finrum. Hemmets finrum har man historiskt sett enbart besökt och utnyttjat vid speciella och lite finare tillfällen. De där tankarna har förändrats i vårt moderna samhälle. Om man överhuvudtaget har ett finrum så utnyttjar man det maximalt i mysstunder med familj och vänner. Så även om det fortfarande verkar svårt att locka Örebroarna över Storbron ner till Järntorget och vårt finrum så kan jag här slå fast att när ni kommer hit så är ni ändå hjärtligt välkomna till Järntorget och Örebros finrum. Det finns plats för många fler. Framtiden tillhör denna plats. Vi ses i sommar!
