Jag har styrt till det lilla samhället Emmaboda via tåg. Låtit mig landa i torgets tempo, tittat på en alkis som på alla fyra lapat vatten ur ortens fontän, sjunkit ner i den idyll man plötsligt tror sig vara en del av.
Då greppar insikten tag i mig: jag har hamnat på ett hotellrum som vetter mot en galnings fria ytor. Nedanför mig, och på andra sidan av en träfond, visar han upp sig en kväll: den mad man jag ska komma att bevaka under en veckas tid. Han har i sin tur fri tillgång till en terrass med fri insyn till min sju dagar långa vistelse. Hans bara överkropp blottar en enorm Plura-ballong som studsar fram utan hejd där han går fram och tillbaka över terrassens varma träplattor. Och där står jag, i fönstret, och försöker få grepp om min fiende. Han börjar veva per omgående. Med telefonen ständigt mot örat – som en brinnande tegelsten – skriker han ut sina budskap. Vilda, vevande krigsrop. Varje nytt samtal innebär ett så fullkomligt spektra av aggressivitet; från det bittra till vansinnet.
Det är en vokal vulkan som aldrig avtar. Från måndag till söndag avfyrar han skott man sedan länge trodde hade fastnat i något slags slapstick-register. Ni vet, det där vildsinta gestikulerandet med armarna och Kalle Anka-ilskan. Den kokande ilskan man trodde var förpassad innanför en serietecknares ramar. Det är en man som låter det rinna ut. För mamman, för brorsan, för gamla flickvänner, gamla ovänner, nya ovänner. Han vill förlåta och bli förlåten, han vrålar med sorg i hjärtat och berättar hur han ska bättra sig, att ”vi måste vara två om det här”. Han låter så oförlöst och oskyldig, så död och levande på samma gång.
Det är lätt att romantisera bilden av den här människans kamp, jag vet det, och jag tillåter mig att göra det. Han är sorglig, vacker, skör och stark i allt han väljer att göra. Han besitter mod och kraft att ta tag i saker många av oss – du, jag – behöver göra. Han är stark; varken förvränger eller förvrider orden. Han lägger dem i andras öron utan passager.
Själv författar jag ett kort litet sms som känns viktigt den kvällen, skickar med darrande hand iväg det, och höjer sedan huvudet och fortsätter lyssna på den man som av allt att döma har förlorat allt, men som nu vill vinna tillbaka det. Jag har ingen aning om vid vilken hållplats i livet han gick fel, får aldrig veta, men att han nu vill tillbaka till sitt liv innan det gick snett är allt jag behöver. Och det är så jävla vackert att jag inte ens orkar tänka på min egen naivitet i det här.
