Rent sportsligt har det varit som förgjort denna kalla vår. ÖSK Fotboll gick upp som en sol på försäsongen, slog ut MFF och Elfsborg och gick till final i Svenska Cupen. För att i Allsvenskan drabbas av måltorka och hagelskurar av motståndarmål. Bara två poäng på åtta omgångar.
Drömmen om en topplacering bleknade bort i ett huj. Olyckskorparna började kraxa, jakten på syndabockar startade. Och själva cupfinalen mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi förvandlades från en potentiell glädjefest till ett stresstest av ÖSK. En sportjournalist frågade till och med Alexander Axén om det var ”lägligt” att spela en cupfinal med tanke på ÖSK:s bottenplacering. Det är såna stupiditeter som tränare får tugga i sig nuförtiden. I parti och minut med till synes god aptit. Faktum är att dagens spelare har fotbollen som yrke. Klarar man inte att fokusera på en viktig finalmatch under pressande omständigheter är det dags att skaffa ett nytt jobb. Så enkelt är det. En cupfinal är dessutom ett skyltfönster ut mot fotbollsvärlden för spelare.
Medietrycket är en del av jobbet som både tränare och spelare måste lära sig leva med. Det har ökat exponentiellt under det senast årtiondet då gammalmedierna fått ett flödande energitillskott från de sociala medierna. Jag har under åren som pressvärd i ÖSK sett tränare efter förluster som varit spända som fiolsträngar. Eller på gränsen att krevera av ilska över någon riktigt korkad fråga. Eller som kämpat för att nödtorftigt dölja sin irration över journalisternas förmenta okunnighet om fotboll. Väl medvetna om att medierna är en livsnödvändig medspelare i jakten på att synas. Och som man inte kan behandla hur som helst utan i stället måste vårda kontakterna med.
Och däng med 2-1 blev det som bekant i cupfinalen mot IFK Göteborg. Som förutspått av ett otal experter. Nikilis ”strumprullare” till 1-0 – som ändrade riktning och lurade Alvbåge – väckte förhoppningar. En sensation och en U-sväng i prestationskurvan låg på lut. Men IFK Göteborgs danskduo Vibe och Rieks omintetgjorde den obarmhärtigt. Men det fanns ljuspunkter i spelet i Göteborg. En hedersam förlust mot ett bättre lag är ingen katastrof som skickar ut självförtroendet i tvivlets öken. Men ack så bittert den smakar som påslag på förlustmatcherna i serien.
Det var härligt att se Björn Åqvist, landshövding Rose-Marie Frebran och hennes efterträdare Maria Larsson på plats i Göteborg. Tillsammans med 1 500 underbara Kubaner som älskar sitt svartvita lag bubblande av glädje och ser till att hoppet lever. I en publik på närmare 17 000. Det nya cupformatet lovar gott. Och hemma mot Åtvidaberg kom den första vinsten med 2-1. Lite darrigt var det i slutet. Men härliga tre poäng.
Är formen och Alhassan ”Crespo” Kamara på väg tillbaka? Den som lever får se. En sak är säker: Det blir en tuff resa framöver. Men vi ska klara av den. Låt oss stötta ÖSK med Kubanerna som föredöme.
