Våren är här och det är nu som Örebro ska börja blomma igen. Under den iskalla vintern har vi byggt självförtroende. I en rad olika projekt har arbetet med att uppgradera vår stad pågått under isskorpan och man märker att det har blivit inne att pimpa staden verbalt.
 Det slitna gamla begreppet ”växer så det knakar” används på snart sagt varje område. Allt växer i Örebro. Framförallt växer vi i antal och det är visst bra. Örebro är attraktivt och populärt, folk och företag vill hit. Ska man tro politiker, PR-folket och turismens företrädare råder värsta Klondyke här i vår region. Kom hit och bryt guld, bli rika och feta, dansa och var glada. Jag låter kanske lite tveksam och sarkastisk? Det är för att jag inte vet vilket ben jag ska stå på.

Jag har under tio år propagerat för att vi timida, blyga och självförtryckande örebroare ska våga ta mer plats och vråla ut till Sverige att ”ni fattar fan inte hur bra vi är här i den
 här staden”. Ut med bröstet, upp med huvudet och vandra ut i världen och tala om att här, vid Hjälmarens rand, i gränslandet invid Kilsbergen och närkeslättens åkrar, här lever Sveriges mest kreativa, innovativa och stolta invånare. Gnälliga och sega ut ur startblocken? Bah! Struntprat. Fördomar, fördomar, fördomar …

Men nu när allt det här faktiskt har inletts. Ett gediget jobb med att arbeta fram alla våra fördelar och kunskaper. Hur man försöker hitta någon sorts själ som vi kan bygga vidare på. Alla som velat har kunnat vara med och bidra med synpunkter på olika nivåer. Jag har själv suttit på intressanta möten och lyssnat, deltagit aktivt och skrivit ner och debatterat. Det har känts så bra, att det äntligen händer någonting. Då börjar det plötsligt skava lite grann.

Kanske är det bara jag. Men när man nu sitter på möten i stora nätverk där vi klappar händerna i takt över vår nyvunna kämpaglöd, när vi taktfast vräker ut budskapet om hur bra vi är här. Då börjar jag plötsligt skruva på mig. Är det så här jag vill ha det?

Hur många gånger har jag inte fått sura uppstötningar av göteborgare som i varenda satans situation måste framhäva sin hemstad och tala om hur bäst dom är där. Eller Karlstadbor, ja värmlänningar generellt, som självgoda sitter där med sin avväpnande och ödmjuka dialekt och pompöst talar om att ingenting går upp mot Värmland du sköna.

Jag vet inte om det är dit jag vill att vi ska gå. Sant eller falskt. Men man brukar ju säga att skönhet kommer inifrån. Borde inte självförtroende och pondus komma inifrån också? Behöver vi tala om hur bra vi är? Kan vi inte bara visa det?

Låt oss bygga den mest moderna, egensinniga och unika staden i Sverige. Gå inte i andras fotspår utan låt andra gå i våra om de vill. Skapa de mest spännande och kreativa företagen, en kulturstad som låter höra om sig, sport på alla ledder, levnadsvillkor som inga andra kan mäta sig med. För barn, unga, äldre, studenter, hundar och familjer.

Gör vi det behöver vi inte tala om det. Då kommer Sverige veta.