”Två-tre år, längre orkar man inte.” Orden är Björn Åqvists och speglar hur han resonerade när han klev in i rollen som ordförande för ÖSK Elitfotboll AB. Han orkade betydligt längre och kan nu se tillbaka på en resa som haft både toppar och dalar.
Björn är uppväxt i kvarteren runt gamla Eyravallen men spelade aldrig fotboll själv, åtminstone inte i organiserad form. Kärleken till klubben kommer från kärleken till staden och allt som representerar den. Förutom några års studier i Stockholm har han varit Örebro trogen och det där svartvita ÖSK-hjärtat skulle lika gärna kunna kallas för Örebrohjärta.
– Det är lite speciellt med mitt intresse för fotboll. Jag har mest varit intresserad av ÖSK från ett lokalpatriotiskt perspektiv. Klubben är kopplad till den här staden som jag är så stolt över. Jag har kollat mycket på allsvensk fotboll under åren som ordförande men det är utifrån att de är konkurrenter. Annars har jag inte det fotbollsintresset. Jag tittar exempelvis väldigt sällan på internationell fotboll, säger Björn Åqvist.
Uppdraget som ordförande i hemstadens största fotbollsklubb innebar en chans som många inte får.
– Jag var knappt femtio år och efter att vårt företag sålt de skoaffärer vi hade fick jag helt plötsligt tid över. Att då, mitt i livet, få prova något helt nytt och dessutom ha råd att göra det var spännande. Det är också få förunnat att få vara med och påverka på det här sättet, slår han fast.
Under samtalet kommer vi flera gånger in på styrelsearbetet och ordförandens roll. Björns filosofier visade sig innebära en del kulturkrockar med övriga fotbollssverige.
– När jag kom in i ÖSK såg jag min roll som någon som ska leda styrelsen och möjliggöra att de tar bra beslut, inte bestämma allt själv. När jag sedan deltog på möten med Svensk elitfotboll insåg jag att de förväntade sig att jag som ordförande har beslutsmandat, och det är ju inte riktigt så jag ser på min roll. Naturligtvis fanns det tillfällen då jag behövde ta ett beslut på grund av tidspress men jag fick försöka skaffa mig tiden och rådrummet som behövdes så gott jag kunde.
Han tog uppdraget i en tid när ÖSK hade stora problem. Via goda vänner kom han in, först för att stötta och rädda det man kunde genom pengar men efterhand kom han fram till att det var nog så viktigt att bidra med engagemang och erfarenhet. Innan han till slut tackade ja till ordförandeposten hade han hunnit få frågan ett par gånger tidigare men inte känt sig redo. Att det sedan blev så lång tid som tolv år har sina orsaker.
– Jag har varit på väg att kliva av förut men då har det alltid hänt saker. Vi åkte ur Allsvenskan igen exempelvis. Jag pratade med valberedningen då och sa att om de ville byta ut mig så hade jag inga problem med det, men jag sa också att jag ville fortsätta.
Jag kan ana en viss revanschlusta när Björn berättar om den där tiden. Han var inte nöjd med att kliva av när ÖSK ramlat ur. Och så blev det som bekant inte, han fick förtroendet att sitta kvar och ett år senare var klubben åter i Allsvenskan.
Nästa gång han funderade på att tacka för sig kom dåvarande vd:n Jan Karlsson till samma slutsats.
– Det är väldigt olägligt om både vd och styrelseordförande slutar samtidigt så jag blev kvar även den gången. Och när Simon Åström kom in som ny vd fann vi varann väldigt bra. Vi inledde ett bra samarbete och det blev som en nytändning för mig.
Den nytändningen höll i sig i ytterligare tre år men inför årsmötet 2018 meddelade han att det fick vara bra.
– Jag har hållit på länge med detta och det kändes lämpligt nu. Vi har byggt upp en bra organisation och har ett bra sportsligt team som jag tror kan leda klubben till framgångar. Det känns som ett bra läge helt enkelt.
Jag frågar hur hans roll som ordförande förändrats när klubben vandrat upp och ner i seriesystemet.
– Den förändras mycket i Superettan. Jag kom in i klubben efter ett år i Superettan och man hade gjort sig av med nästan hela kansliet. Då får man som styrelse jobba mer operativt och jag anser att en styrelse jobbar bäst med strategiska och långsiktiga frågor. När vi åkte ur den andra gången blev det ett stålbad igen men jag har hela tiden sett min roll som någon som står för stabilitet och trygghet i sådana perioder.
Här är vi nu och tolv år ska summeras på några tusen tecken. En insats byggd på engagemang och kärlek – inte bara till en svartvit klubb utan även till en hel stad. När jag frågar om han kan uppskatta hur mycket tid han lagt ned på sin ordföranderoll skrattar han lite och jag förstår att det är omöjligt att svara på.
– I början jobbade jag nog 40 timmar per vecka. Sedan har det varit mer i vissa perioder och mindre i andra. Men samtidigt, var ska man dra gränsen? Om jag åker på bortamatch eller om jag går på en hemmamatch på Behrn Arena, är det arbete eller nöje? För mycket av det här gör jag ju för att det är så roligt.
Du kan läsa den andra delen av den här intervjun om ett par veckor. Då berättar Björn bland annat om några svartvita favoriter.
