Han har agerat folkvald företrädare för Socialdemokraterna i Örebro sedan 2002 men varit aktiv som politiker desto längre. Den tiden lider dock mot sitt slut och ett mer anonymt liv väntar för kommunalrådet Björn Sundin.
När Örebro växer och förändras är det en person som syns oftare än någon annan i media. Björn Sundin är den som oftare än någon annan fått stå upp och försvara, förklara eller beskriva olika beslut som tagits de senaste sex åren. Som ansvarig politiker för området Samhällsbyggnad har det tagit på krafterna och i våras berättade han öppet om hur han under en period mådde så dåligt att han behövde söka hjälp för att ta sig igenom dagarna. Som politiker i ett ständigt blickfång framstod han för undertecknad nästan som en pappfigur där politiken var allt som definierade honom som människa. Så är det naturligtvis inte och jag möter upp honom i Skateparken en solig eftermiddag för att se om vi kan nyansera den bilden lite.
– Jag är en 47-årig tvåbarnspappa som bor i ett radhus med min familj. Ursprungligen kommer jag från Karlskoga men jag har bott i Örebro större delen av mitt liv, börjar han.
Han berättar vidare att han växte upp i övergången från 70- till 80-tal. Den stora inspiratören var Olof Palme.
– Palme var en förebild för alla. Anna Lindh och Ingvar Carlsson är andra som varit förebilder.
I barndomshemmet var det inte i första hand politik som diskuterades.
– Däremot fick jag tidigt ett samhällsengagemang. Vi pratade mycket om olika samhällsfrågor hemma. Mina föräldrar pratade mycket om orättvisor ute i världen. Nicaragua, Sydafrika – det hände stora saker ute i världen när jag växte upp.
Därför var han mest intresserad av nationell och internationell politik när han började engagera sig, men med tiden förändrades det.
– Jag kandiderade tidigt till riksdagen och nu är jag glad att det inte blev så. Jag insåg att man kan göra så mycket mer lokalt. Den bok jag håller på och skriver handlar om den ambitionen.
Trots alla sina år i Närke är Björn Hammarbyare. Vi konstaterar att han hade en bättre kväll än mig på Behrn Arena när laget mötte ÖSK senast och går snabbt vidare till att prata musik. Björn börjar med att räkna upp Prince, Kent och Millencolin.
– Som du kanske förstår var 2016 ett tufft år, säger han och ler bistert åt det faktum att han fått se både Prince och Kent lämna musiken på olika sätt.
Annars är det mycket hårdrock som gäller, men Örebroarnas hårdrocksfest Metallsvenskan har han missat.
– Jag har varit nära ett par gånger men jag har faktiskt aldrig varit på Metallsvenskan. Jag har missat många sådana obligatoriska tillfällen men jag ser fram emot att kunna gå på mer konserter på Frimis och andra ställen i framtiden. Jag har upptäckt att det där är andningshål som jag behöver.
Med andningshål syftar han på den mörka tid han nyss gått igenom med dagar där han inte tagit sig ur sängen på egen hand. Han upplever att tonen skärpts i den offentliga debatten och ibland har den gått över gränsen, framför allt i sociala medier. Björn lyfter fram fotbollen igen.
– När jag går på fotboll är det ett par timmar där jag inte behöver tänka på något annat, och man behöver pauser med andra saker. Har man ett jobb med stor press behöver man hitta de där luckorna ännu mer, säger han.
Han berättar att han tidigare ansåg sig van vid att hela tiden ha en hög arbetskapacitet, att han klarade väldigt mycket.
– Jag kunde bli utslagen två-tre dagar. Sedan var jag tillbaka som vanligt och ända fram till i våras trodde jag att pressen gick att hantera på det sättet, berättar han.
Under intervjuns gång avbryts vi av en kvinna på cykel som rullar fram till oss. Är det klagomål från en frustrerad medborgare där Björn återigen ska få klä skott för kritik? Mina farhågor visar sig dock vara obefogade. Hon tackar istället för att de äntligen fick till en fantastisk skejtpark. Björn skiner upp och tackar. När hon cyklar iväg undrar jag hur vanligt det där är?
– Det är faktiskt inte så ovanligt. De flesta som kommer fram sådär är positiva. Tyvärr är det de som vill ont som hörs mest.
Han har i olika intervjuer berättat att det infunnit sig en rädsla för att han ska förändras. Att han ska bli mer sluten och inte våga möta omvärlden. Och mod är viktigt för en politiker, menar han.
– Jag är inte så säker på att jag hade kunnat fortsätta vara så här öppen om jag hade fortsatt som politiker. Men det är viktigt att minska avståndet mellan människor och beslutsfattare. Om en politiker inte vill ta fajten så är det ingen bra politiker. Man måste kunna stå upp och säga samma sak till alla. Om bilden av mig i efterhand är att jag stod för något, så har jag gjort det bra.
Finns det något du grämer dig över att det inte blev av? Två saker jag kommer att tänka på är fotbollshallen i Vivalla och paviljongen på Järntorget.
– Fotbollshallen tycker jag var tråkigt att den inte blev av. Mellansverige behöver en sådan här hall och det hade varit häftigt för Vivalla och för fotbollen i Örebro. Tänk om vi hade kunnat ha landslaget på besök i Vivalla? Paviljongen var en annan sak. Det finns inget egenvärde i en paviljong på Järntorget, men det behövs en attraktion där. Det behöver finnas en anledning till att folk börjar säga att ”vi går till Järntorget”. De som finns där idag gör ett jättejobb men de behöver draghjälp. Både bollhallen och paviljongen var investeringar för att lyfta områden i staden.
Fotbollshallen och paviljongen var ytterligare exempel på när han har fått stå som ansvarig för idéerna själv, fastän det har varit många inblandade som har stött och blött för att komma fram till förslagen.
– Det är många inblandade som gör ett gediget jobb innan en idé presenteras. Det är väldigt sällan som det är en enskild som ”tänkt stora tankar”, säger han.
Vad är du stolt över då? Vad vill du bli ihågkommen för när ditt namn nämns i framtida historieböcker?
– Jag är stolt över att vi har utvecklat ett nytt Örebro. Sedan är jag väldigt glad över att vi minskat barnfattigdomen. På byggsidan är jag stolt över att vi hittat nya modeller och metoder för att snabba på byggandet i staden. Örebro ligger en bit bort från storstäderna och då måste vi vara vassare och slå dem på snabbhet. Vi bygger mest bostäder i landet per invånare. Det har aldrig byggts så många bostäder i Örebro som under förra året, och det kommer förmodligen aldrig att byggas så mycket igen.
Nyligen utsågs Björns ersättare. Socialdemokraten Ulrika Sandberg tar nu över rollen som kommunalråd med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor. Björn kommer att bli kvar en kortare period för att hjälpa Ulrika komma in i uppdraget men i oktober lämnar han helt. Han är förtegen med vad han vill göra den dagen han kliver av, men finns det kanske några drömmar som lagts på is under tiden som politiker?
– Nej, inga drömmar så, men jag har fått massor av roliga idéer under den här tiden. Och jag kommer att få ett friare liv där jag kan få uppleva andra saker än tråkiga mötessalar. Jag kommer kunna ägna mer tid åt min familj, läsa mer böcker och gå på konserter.
Efter en stund kryper det dock fram en liten dröm som han vill förverkliga.
– Jag vill åka tillbaka till Prince hemstad Minneapolis. Det vore häftigt att besöka Paisley Park-studion igen, men det får jag nog inte med mig familjen på, säger han och skrattar.
Hur ser du på framtiden för Örebro?
– Jag hoppas Örebro fortsätter att utvecklas. Att det blir en större stad där det anordnas fler arrangemang, att restiden kortas till Stockholm och Oslo och att vi lever mer hållbart. När det gäller miljön har Örebro gjort väldigt mycket men det måste alla göra. Jag tror att tiden är vår vän.
