Thomas Helsing skriver återkommande i Nollnitton och här på Totally Örebro om trender och intressanta företeelser runt teknik och internet. 

Knappt hade året börjat innan den första stora delningstrenden uppstod på Facebook. Precis som de flesta andra kedjebrev (googla den referensen) är den tämligen meningslös eller verkningslös men det är ju ”lite kul”. Jag pratar förstås om 10-årsutmaningen – 10 year challenge.

Använder du inte sociala medier, eller mot all förmodan missat den ändå, handlar det om att man ska lägga upp en (helst) tio år gammal bild bredvid en nytagen bild för att hela världen (nåja, hela din värld) ska kunna se skillnaden. Visst, här och där dyker det upp hjärtvärmande historier om viktminskning, mobbning eller andra typer av positiva resor men det kommer också en hel del meningslöst självförhärligande med det också.

Det är dock inte därför de här raderna skrivs. Att jag finner det värt att överhuvudtaget ta upp detta går att finna om vi gräver lite djupare. (Ja, nu ska jag bli smolken i glädjebägaren en stund men det här är saker värda att fundera över nästa gång du instinktivt vill trycka på ”dela-knappen”.)
Om vi bortser ifrån de uppenbara baksidorna med 10-årsutmaningen; där människor nästan ber om ursäkt för sina nytagna bilder (har gått upp i vikt, har fler rynkor, har tappat hår – har åldrats!), så finns det betydligt mer långsiktiga effekter av detta.

Wired-skribenten Kate O’Neill var bland de första att lyfta problemen när hon twittrade att hennes 10 år yngre jag troligen skulle ha hakat på den här trenden medan hennes nuvarande jag funderar på hur alla postningar skulle kunna användas för att träna upp mjukvara som kan lära sig hur ansikten åldras. Hon utvecklade sedan sitt resonemang i en krönika där hon antydde att detta kunde ha gjorts med Facebooks välsignelse.

De senaste åren har vi sett en explosion av tester, spådomar och trams (”vilket djur är du i själen?”, ”vad händer dig nästa år?”, ”kan du det här så tillhör du en unik skara!” etc.) som även de mest förnuftiga människor i andra sammanhang gladeligen hakar på utan att veta att företagen bakom de här samlar in uppgifter om dig och dina vänner som de sedan profiterar på. Det kan fortfarande vara okej, men hur många vet om det?

Kate O’Neill argumenterar för att det i grunden naturligtvis inte är dåligt att någon kan ta dina bilder och använda för att träna upp ett program som ska kunna känna igen människor även efter ett antal år. Utvecklingen går troligen inte att stoppa och det kanske vi inte vill heller. Ett positivt exempel med sådan mjukvara är att polis får ett viktigt verktyg för att kunna identifiera försvunna barn även efter många år. Å andra sidan kan de identifiera och övervaka andra människor också. Här finns en gräns att hålla koll på.

Ett annat exempel där åsikterna säkert går isär om hur negativt det är (står du mer till höger politiskt sett tycker du sannolikt att det är okej och står du mer till vänster är du troligen mer upprörd) är att en åldersbestämnings-algoritm kan användas för att ytterligare skräddarsy den reklam som riktas mot dig. Å andra sidan kan du få betala mer för dina försäkringar eller nekas försäkring helt om de ser att du åldras för fort.

Är det här anledningar till att sluta dela dina tioåriga bilder eller att till och med protestera mot teknikens utveckling? Knappast. Men det tjänar som påminnelse om att tänka ett par varv till innan man hakar på det där roliga kedjebrevet som gör att man får sticka ut och ändå känna sig som en i en grupp.

Företag och myndigheter kommer att fortsätta samla in data om oss så länge vi delar med oss av den, i gengäld får vi bland annat rolig och användbar teknologi, men vi bör vara noga med att ställa krav på dem så att vår data används på vettiga sätt och inte bara för att göda profithunger eller tankar om ordning och kontroll.