Wolfenstein II: The New Colossus
Machine Games
PC, PS4, Xbone, Switch

Det kanske största problemet med de tre senaste Wolfenstein-titlarna är, ironiskt nog, hur trogna de har varit till det allra första spelet. Inte Wolfenstein 3D, alltså, utan det allra första: ”Castle Wolfenstein”. Från början var Wolfenstein nämligen mer av ett stealth-spel än ett actionspel. När Id Software utvecklade Wolfenstein 3D var det från början tänkt att stealth-aspekten av serien skulle bevaras, men då det här var under en tid då ”förstapersonsskjutare” inte ens var ett officiellt begrepp ännu, och de tekniska begränsningarna var alldeles för stora, var det inte möjligt. Svenska Machine Games lyckades dock, över 20 år senare. Eller nästan i alla fall.

”Wolfenstein II: The New Colossus” vill vara ett helgalet actionspel, men med en protagonist från ett stealth-spel. Det funkar inte. Du kommer att dö häpnadsväckande många gånger när du spelar Wolfenstein II, så pass mycket att det nästan blir obligatoriskt att spela på enklaste svårighetsgraden. Varpå spelet förolämpar dig med den sunkiga svårighetstiteln ”Can I play, Daddy?”.

Men nu låter det som att Wolfenstein II inte är ett bra spel. Det är det, väldigt bra till och med! Doom har de bättre striderna, men kontexten där striderna utspelar sig i Wolfenstein II gör dem extremt tillfredställande. Det är som att spela en skruvad dieselpunk-version av ”Inglorious Basterds” med fler actionscener. Och även om jag vanligtvis inte är ett större fan av spel som saktar ner tempot med cinematiska mellansekvenser måste jag medge att det i det här fallet en av spelets största styrkor. Oavsett om du debatterar ideologi med en av dina rebellkamrater eller skjuter efter nazister är Wolfenstein II en fröjd att spela.