Until Dawn
Supermassive Games
(PS4)

Mina känslor inför Until Dawn var minst sagt mixade. När jag testade det på Comic Con för ett år sedan såg jag två vägar som spelet potentiellt kunde ta: Antingen kunde det bli en kliché- och jumpscare-rik sörja med noll självdistans – eller så kunde det bli tv-spelsversionen av Cabin in the Woods. Och även om det i slutändan visade sig att spelet var mer av det förstnämnda så lyckades det göra förvånansvärt mycket bra för att kompensera för sina brister.

Until Dawn kretsar kring åtta spelbara skolkids som åker till en väldigt stor stuga ute i skogen för att festa – och för att hedra minnena av två syskon som spårlöst försvann under förra årets festligheter. De förstår snart att detta var en fruktansvärt usel idé när de visar sig att någon, eller något, är ute efter att sätta ett permanent stopp på deras vilda helgeskapader.

Ljuddesignen är kuslig, kameraarbetet är mestadels fantastiskt och rädslan att råka ha ihjäl någon av karaktärerna är påfrestande på helt rätt sätt. När karaktärerna i Until Dawn dör förblir de nämligen döda. Detta gör att spelet blir extra roligt att spela tillsammans med vänner. I synnerhet om du vet vad som krävs för att rädda alla – men inte berättar det.