Biorecensionen presenteras i samarbete med Filmtopp.se.

Film: Ready Player One
Regi: Steven Spielberg
Manus: Zak Pen & Ernest Cline (efter bok av Ernest Cline)
Medverkande: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn, Lena Withe, T.J. Miller, Simon Pegg, Mark Rylance m.fl.
Genre: Action, Sci-fi
Speltid: 2 tim 20 min

”Ready Player One” är inte det hisnande äventyr många har hoppats på. Fullproppad med referenser och 80-talsnostalgi får filmens karaktärer och spänning stå åt sidan för CGI-effekter och enkla poänger.

Året är 2045. Världen har blivit en gräslig plats att leva i. De flesta försöker fly vardagen bäst de kan i det populära VR-spelet OASIS som innebär en hel värld av möjligheter där spelaren samlar pengar och prylar till sin avatar. Om du dör i spelet förlorar du allt du har byggt upp och måste börja om från scratch.

När spelets skapare James Halliday (Mark Rylance) avlider i den riktiga världen visar det sig att han har gömt ett så kallat ”påskägg” i OASIS. Den som först hittar tre dolda nycklar får ärva James enorma förmögenhet och får full kontroll över spelets framtid.

Utfattige Wade Watts (Tye Sheridan) bestämmer sig för att pröva lyckan i den stora skattjakten. Han bor i ett slumområde hos sin faster, som ständigt förälskar sig i bedrövliga män. Konkurrensen i OASIS är tuff och för att hitta nycklarna räcker det inte att vara en skicklig spelare, några knepiga gåtor måste lösas med. Ännu värre blir det när den girige företagsledaren Sorrento (Ben Mendelsohn) skickar in en armé av spelare för att bli tävlingens vinnare och casha in på Hallidays arvegods.

Med ”Ready Player One” har Steven Spielberg anammat sin mest lekfulla sida.Resultatet är dock ett två timmar och tjugo minuters långdraget högkoncentrat av eskapism där den legendariske regissören verkar vara livrädd för att uttråka sin publik. Historien är överdoserad av spektakulär CGI och populärkulturella referenser, varav vissa används helt utan finess. Som det evinnerliga tjatet om ”Tillbaka till framtiden” eller den bisarrt utdragna hyllningen till ”The Shining”. Den som har hunnit tröttna på den trendiga 80-talsnostalgin står med andra ord inför ett rejält kallbad.

Sorgligt nog är avbockandet av referenser också det roligaste med filmen. Under resans gång får sig Wade ett litet följe av andra spelare redo att offra ”allt” för att hitta skatten och sätta krokben för Sorrentos planer. Eftersom allt utspelas i en spelvärld är det dock inte helt enkelt att känna av den risk våra hjältar går in med. Att de ska tappa sina coola prylar intresserar mig föga och vad är det egentligen Sorrento vill? Han är lite som Imperiet i Star Wars-filmerna, vi vet att han är ”ond” och det antyds att han har en rutten agenda, men hur hans planer egentligen ser ut och deras egentliga konsekvenser lämnas osagt.

Givetvis går det inte heller ihop att en film, vars enda syfte är att vara ett storskaligt publikfrieri, gång på gång poängterar att verkligheten trumfar eskapism. Tur att skådespelarna gör upplevelsen uthärdlig.