Boken om Kim Wall – när orden tar slut
Ingrid & Joachim Wall
(Albert Bonniers förlag)

Kim Wall hann med så mycket i sitt liv och denna bok skulle lika gärna kunnat vara skriven av en kvinna på ålderns höst, som i sina memoarer berättar om allt det otroliga hon har varit med om i sitt yrkesliv. Men verkligheten är en annan.

Kim Wall dog 30 år gammal och det är hennes föräldrar som skriver boken, i hopp om en slags terapi för att överleva och för att de har hittat ett kall i allt det outhärdliga. Att berätta om den fond de har startat i sin dotterns namn och för att låta människan och journalisten Kim ta plats – inte offret i ett omskrivet kriminalfall. De har sannerligen lyckats.

Kim är så levande i boken, eller Mumlan som var hennes smeknamn. Hon beskrivs med egenskaper som nyfiken, stort rättspatos, beslutsam och engagerad av människor som kom i hennes väg och det är lätt att se framför sig. Alltid med en hårknut på huvudet, ett leende på läpparna och ett klapprande på datortangenterna.

Att föräldrarna är journalister genomsyrar hela boken på många sätt, inte bara för att den är skriven med ett språk som fångar. Det skrivna ordet har en central plats, dels för att den berättar om alla Kims uppdrag i sitt korta men extremt intensiva yrkesliv men också för att den handlar om journalistikens varande.

I en värld då snabba klick och kändisintervjuer är allt var Kims journalistiska arbetssätt ”shoe leather reporting”, att nöta skor på gatorna i jakten på historier. Att möta människor på deras hemmaplan och få med kroppsspråk, nyanser och miljö. Hela världen blev hennes spelplats och texterna publicerades i prestigefyllda tidningar som New York Times och The Guardian.

Varje år tog familjen en gruppbild i familjens trädgård, så även denna gång. Dagen innan Kim dog togs bilden, några timmar senare höll Kim och pojkvännen Ole avskedsfest för sina vänner. Peking-flytt väntade för paret och intervjun med ubåtskonstruktören var ett snabbt ”knäck” att göra. Kim tog en paus i festen och begav sig ut på havet.