Det är möjligt att jag har skrivit om detta tidigare men i ärlighetens namn ogillar jag uppföljare. Ganska mycket, till och med. Och jag vet att jag framstår som en hycklare när jag skriver det. I synnerhet med tanke på att några av mina favoritspel är direkta eller spirituella uppföljare. För att inte tala om att jag hyllar Bloodborne i min recension.

Låt mig förklara. Det är inte så att jag ogillar alla uppföljare. Snarare är det så att jag ogillar uppföljare som koncept. Det finns ingenting som dödar ett bra spel, eller en bra spelserie, som horribla uppföljare. Fans av Final Fantasy och Silent Hill förstår antagligen vad jag menar. De bra spelen, de som startade allting, finns givetvis kvar – men det är svårt att spela dem utan att tänka på hur jäkla usel den senaste uppföljaren var.

Så när ska man sätta stopp egentligen? När är det dags att släppa den slutgiltiga uppföljaren i en serie och knyta ihop säcken? Det är förstås en väldigt svår fråga att besvara. Det bästa svaret jag kan komma på är att så länge en utvecklare brinner för ett koncept, och så länge det känns nytt och spännande, så är åtminstone jag okej med det. Det är när uppföljare börjar kännas som någon form av formalitet som jag vill sätta ner foten. Det finns inte femton Final Fantasy-spel, plus ett överflöd av spin-offs, för att Square Enix har någon konstnärlig ambition direkt. Final Fantasy-spelen existerar numera enbart för att det måste komma nya Final Fantasy-spel. Samma sak kan sägas om Mario, Zelda och, ja, i princip alla Nintendos större serier.

Det krävs enorm självkontroll för att kunna göra uppföljare – och framför allt för att kunna sluta. Five Nights at Freddy’s-skaparen Scott Cawthon klämde ur sig Five Nights at Freddy’s ett, två och tre inom loppet av cirka sex månader och precis lika fort gick serien från att vara ny och spännande till uttjatad. Om jag får välja mellan att få se ett fanatiskt spel utan uppföljare eller en serie som successivt blir mindre och mindre attraktiv kommer jag alltid att välja det förstnämnda.