Mannen som sökte sin skugga
David Lagercrantz
Norstedts

Nu var det visserligen ett tag sedan som den andra delen i David Lagercrantz Millenium-trilogi såg dagens ljus. Och även om uppståndelsen kring uppföljaren till publiksuccén ”Det som inte dödar oss” kanske inte varit lika intensiv som vid det första släppet – väl dokumenterat i ett avsnitt av K-special – har det fortfarande funnits en hel värld där ute som suktat efter Lagercrantz tolkning av Stieg Larssons älskade böcker. För mig personligen var ”Det som inte dödar oss” en oväntat bra och värdig fortsättning på ett av de mest omtvistade litterära arven i modern svensk litteraturhistoria.

Vissa kollegor delar inte min uppfattning. Och då är det inte så konstigt att uppföljaren kanske blivit ännu mer avskydd av samma kollegor. ”Mannen som sökte sin skugga” är kanske inte lika vass som ”Det som inte dödar oss”; Lagercrantz själv menar att han vågat ta ut svängarna mer här vilket kanske inte alltid är till hans fördel. Det finns en tydligare Lagercrantzsk prägel här, och för mig var en av de stora behållningarna med ”Det som inte dödar oss” just att Lagercrantz fångat känslan hos Stieg Larsson samtidigt som han lyckades sätta sin egen prägel.