Det är söndag eftermiddag och jag ringer upp Aftonbladets spelredaktör Effie Karabuda för att avgöra om det är Tomb Raider eller Uncharted som är den bästa spelserien om (psykiskt skärrade) skattjägare.

Effie: Det är ju som att välja mellan sina två barn. Som Sophies Choice!

David: För mig känns valet ganska enkelt faktiskt.

E: Jag har nog en starkare relation till Tomb Raider. Sedan vet jag inte om det rent kvalitativt är en bättre serie. Jag har spelat sedan det första spelet på 90-talet, så det kanske är att jag har en starkare relation till Lara. Men om jag ska försöka se bortom mina fangirl-känslor måste jag ju säga att Uncharted har bättre manus.

D: Jag säger Tomb Raider. Speciellt om vi tittar på rebooten från 2013. Jag borde älska Uncharted, eftersom att det är så mycket action och välskrivna manus som du säger, men jag blir bara uttråkad. Jag är väl otacksam, antar jag. Tomb Raider å andra sidan var mer spännande eftersom att det framför allt var en berättelse om överlevnad.

E: Tyvärr var Rise of the Tomb Raider inte lika bra.

D: Jaså?

E: Ja, 2013-spelet kändes nytt och fräscht. Klarade Bechdel-testet med råge dessutom! Rise däremot var dock ganska platt. Storyn var för bekant och Lara kändes ganska humorlös. Det var inte alls samma magi. Men vad tycker du om karaktärerna då?

D: Lara känns mer intressant eftersom att hon inte vill mörda elaka hejdukar, men när hon inser att hon inte har något annat val börjar hon nästa gilla det efter ett tag och ropar hotfullt efter sina fiender. Man ser hur hon skadas psykologiskt. Drake däremot är ju bara en psykopat.

E: Jag ville komma till just det! Nathan Drake problematiserar aldrig någonsin vad han håller på med. Han kliver rakt in i en fight, skjuter hejvilt och sedan åker han hem och äter snabbmakaroner med sin fru.

D: Och så skämtar han medan han gör det.

E: Precis!

D: Så vad är kontentan? Att Lara är den bättre karaktären medan Uncharted har de bättre manusen?

E: Någonting sånt.

D: Det duger för mig!