Grand Theft Auto V
Rockstar Games
(X360/PS3/PC)

Trevor Phillips har inte haft det lätt. Hans föräldrar var, kan vi konstatera, inte mogna uppgiften. Det enda Trevor verkligen ville göra med sitt liv var att bli stridspilot i det militära, men humörproblem och en psykologutvärdering satte stopp för det. Han började begå brott, hamnade i fängelse, och när han kom ut träffade han Michael Townley.

Trevor och Michael blir partners in crime, mer specifikt partners som rånar banker, och goda vänner. De gör en radda lyckade bankstötar och allt går bra tills Michael träffar och blir kär i strippan Amanda. Michael får barn, blir en mjukis (tycker Trevor) och till slut, 2004, går ett jobb helt åt pipsvängen. Michael dör, deras kompanjon Brad hamnar i fängelse, Trevor kommer undan. Han drar sig tillbaka till landsbygden utanför storstaden Los Santos, sörjer sin vän, och startar det anspråkslösa anfetamin- och vapensmugglarföretaget Trevor Phillips Enterprises.

Nio år senare ser han ett inslag på nyheterna om ett rån mot en Los Santos-juvelerare. Säkerhetsvakten berättar att en av rånarna sade ”Du glömmer tusen saker varje dag, kompis. Se till att det här är en av dem.” – Michaels gamla tagline…

När Trevor kommer in i bilden har Michael redan hunnit lära känna Franklin, den tredje av GTA V:s spelbara karaktärer. Michael, som numera är inne i det federala vittnesskyddsprogrammet och har problem med relationerna till både fru och barn, ser i Franklin sonen han önskat att han fick – Franklin ser i Michael en möjlighet att lära sig av ett proffs.

GTA V bjuder inte på samma svärta som sin föregångare. Niko Bellic i GTA IV var en karaktär som plågades av sina upplevelser i krigets Balkan, och den briljanta storyn kretsade på många sätt kring det. GTA V är medvetet ”glammigare” i sin approach till gangsterlivet och får inte riktigt det djup som det finns möjlighet till.

Som vanligt i GTA-världen är storyn helt dedikerad till en manlig publik. Kvinnoporträtten är i bästa fall trötta karikatyrer, i sämsta fall lustmord. Därtill finns det åtminstone ett uppdrag där satiren verkligen inte går fram, och stereotyper är överlag utgångspunkten. Men det är samtidigt på de flesta andra sätt ett briljant spel. Kartan är enorm, uppdragen är mångfacetterade, känslan i strids- och fordonssystem är bättre, och att obehindrat kunna växla mellan tre karaktärer är ett genidrag. Som vanligt är världen kryddad med populärkulturella referenser (Rockstar verkar inte gilla Facebook) och som vanligt med varje nytt GTA-spel sätter det en ny standard för alla sandlådor to come. Det är inte en solklar femma, men det är en femma.