Det är en grå eftermiddag i november med regntunga skyar över Örebro town. Men Flackarnas franska bulldoggar Vito och Abbe välkomnar mig som vårliga yrväder. Och sköna Marie Kühler får mitt sinne att ljusna. Hon fyllde nyligen 50. Bara – trots fyra årtionden i showbiz. Av födsel, ohejdad vana och lust.

Du är ju dansare, kan folk säga fortfarande. Men då måste jag svara att det var jag en gång i tiden. Men jag ser mig inte själv som dansare i dag. Det var ganska många år sedan. I första hand ser jag mig som skådis.

Marie Kühler är en mångsidig scenartist. Hennes visitkort växer snabbt till foglioformat: komedienne, skådespelare, underhållare, manusförfattare, regissör, Disney-dubbare, ståuppare, föreläsare, koreograf, dansare och dessutom kulturspridande entreprenör. 1997 startade hon Marie Kühlers showdansskola Entré. Där är hon fortfarande konstnärlig rådgivare.

Att hon är så förknippad med sin danskarriär gör att hennes övriga insatser i scenkonsten har hamnat lite i skymundan. I alla fall inte uppmärksammats efter förtjänst.

– Jag tror inte att vår publik förstår hur mycket jag betyder för revyn. Folk säger ju hela tiden: gå på Peter Flack, titta på Peter Flack. Då känner jag mig för ett ögonblick lite i skuggan av Peter. Klart att det inte skulle ha blivit lika bra utan mig. Det är lite kaxigt att säga. Peter är otroligt drivande. Galna idéer flödar. Nu ska vi göra det här! Sen är jag den som hela tiden formar, hjälper till och skriver texter.

Peter och Marie tittar sällan eller aldrig på sina egna produktioner.

– När jag räknar upp grejer är det oftast det som stuckit ut. Till exempel Skenet bedrar med Peter Kjellström. En fruktansvärt rolig föreställning. Vi gjorde fem roller var med blixtsnabba ombyten. Ingen tung roll. Det var roligt, lustfyllt och helt galet. Sedan gjorde vi musikalen Stepping Out. Vi jobbade i nio månader för tio föreställningar. Så ”barapp” var det slut. Vi slet som djur. Men jobbet var utvecklande.

Marie stod för koreografin och var regiassistent åt Thomas Oredsson. Isländskan Björk Jakobsdottirs monolog Cellofan, översatt och regisserad av Katrin Sundberg, som hon gjorde på Nöjeskrogen 2004, var ”läskigt utmanande”.

– Men att mitt i karriären få värdera allting i livet var skitkul. Jag var i rätt ålder för att identifiera mig med rollen.

”Karriär, lämna barn, träning och städning. Känns ditt liv också som en lång boxningsmatch?” Så presenterades den komiska monologen i ett programblad. Några kvinnor började gråta under föreställningen. Så inkännande var den i livspusslets kvinnoliv. Marie ville både spela teater och vara hemma med barnen. Hon känner att hon fått möjlighet att göra båda sakerna.

– Det är klart att det slet. Ett tag kändes det som jag gått in i väggen, hon tystnar. Uttrycket är så slitet. Men jag var fruktansvärt trött. Ingenting var roligt. När man utmattad bara gråter för allting, då är det något fel.

Men även när det var som värst spelade Marie på. Att ställa in föreställningar ligger inte för henne. Att gå in på scenen är en möjlighet att ta en tillfällig paus från vardagen.

– Det är en ventil. På teater får man lämna sina problem hemma tycker jag. Det är inte alla skådespelare som gör det. Det är klart att man kan ifrågasätta vad man gör. Man vill ju ha utmaningar och känna att man inte stagnerar. Något att bita i. Nu låter det kaxigt att säga att vi ändå gjort det här väldigt mycket. Det är därför så viktigt att göra andra roller och möta utmaningar.

Själva dansen har också hjälp henne att få balans i tillvaro, kropp och psyke under perioder när hon känt sig låg och jobbat fruktansvärt mycket.

– Då ville jag dansa. Jag var själv i ett rum och tränade helt för min egen skull. Det var en aha-upplevelse. Man kanske ska dansa för sin egen skull och inte bara för publiken? Gud vad roligt det var.

Med ett skratt konstaterar hon att showdansare sällan dansar gratis.

I sin föreställning Tjecksnack har hon stött på motstånd inom sig.

– När du står ensam på scenen är det mer som standup. Tjecksnack är inte så vansinnigt jätterolig. Egentligen. Den innehåller mera av funderingar om livet och så lite vardagskomik. Då blev det väldigt naket och fruktansvärt svårt ibland. Jag hade jobb då jag tittade på klockan och tänkte: Herregud, ska jag stå här i tjugo minuter till. Då tvivlade jag på vad jag gjorde.

Typen av roll är väldigt avgörande för svårighetsgrad och energiåtgång.

– Peter och jag gjorde de två rollerna i Stephen Sacks Ingen konst på Scandic Grand förra året. Hade vi varit lite för trötta hade vi inte kunnat vara lika bra. Det är så otroligt mycket läxa i en sån pjäs. Man måste kunna vara i rollen. Flödet måste finnas där – texten alltså! Man kan inte vara okoncentrerad. För mig var det fruktansvärt roligt att göra rollen som Maud.

Så här långt har det handlat om några få av Maries så kallade sceniska utstickare. En heltäckande lista är hart när omöjlig att åstadkomma. Då har vi inte ens berört revyerna som dragit en miljonpublik till staden. Hon har medverkat i ett tjugotal. Just nu spelar hon och Peter i Hjalmars Drömrevy. Kanske finalen på en lång gyllene räcka av revyer som skapat massor av publikdragande underhållning och en turistisk kringekonomi som gagnat kommun och näringsliv.

– De är liksom vardag. Alla revyer vi gjort mellan det andra är ju minst lika roliga. Ändå blir utstickarna dom som man mest kommer ihåg.

All denna erfarenhet har inte bara gett henne rutin utan också scenisk självkännedom.

– Jag är bäst på det fysiska spelet med en rapp dialog där jag känner att jag behärskar både text och humor. Jag har mycket svårare för att stå rakt upp och bara läsa poesi. Det kommer jag aldrig att kunna göra. Jag måste röra mig samtidigt som jag pratar.

Hon skrattar gott.

Det går inte längre att hålla Astrid Höök från Västra Vingåker utanför texten.

– Ibland känner jag att jag måste hålla in henne. Hon blir som en galopperande tokig åsna som går på. Visserligen blir det roligt. Men för groteskt och för mycket för publiken att ta. Därför är texten så viktig.

Astrid bygger på det fysiskt komiska med ett tydligt kroppsspråk.

– Eva Rydberg finns väldigt nära. Redan när jag var liten och skulle spexa så var jag lik henne. Det var inte så konstigt. Pappa Lasse och hon jobbade mycket ihop. Han hade mycket samma humor som henne. Den rent fysiska clownhumorn.

Astrids kroppsspråk och rörelsemönster borde få ett eget fält inom genusvetenskapen. Det är hundra procent okvinnligt med konventionellt manliga mått mätt. En karltokig kvinna i korviga strumpor med påstridig röst. Som pratar mycket och frustande om sex. Till att börja med var hon dock betydligt fnissigare och blygare.

– Hon ser inte speciellt bra ut. Det är en balansgång hela tiden när det gäller fysisk komik så att man inte kör över publiken.

Hon visar mig Astrids speciella gångart som sitter mycket i skorna som ska vara lite för små. Det gör att hon tvingas tvingas gå på tåspetsarna.

– Yngre män under 45 så blir genererade när Astrid härjar. Äldre män kan skratta och liksom tycka att det är kul att en kvinna är så där galen. Dom yngre ser sin morsa eller sin mormor framför sig som försöker vara sexiga och skoja sexuellt. Det blir för groteskt för dem.

Männen vågar skratta åt det när de inte känner sig hotade. Om de är 60 plus och helt trygga i sig själva då kan dom skratta åt det. Kanske – kanske inte. Astrids burdusa kvinnokraft är inte att leka med. Skrattat fastnar ibland i strupen. Ingen mogen man vill guppa omkring som en kork i ett upprört kvinnligt urhav. Det som gör figuren Astrid Höök så fascinerande är att hon är en sorts stresstest som får den gängse maskuliniteten att vrida sig i konvulsioner. Varför är en intressant fråga.

– Bäst fungerar Astrid med Peter Flack. Hon kan vara oförskämd mot honom. Det är svårare att vara oförskämd mot någon annan för då tycker publiken synd om honom. Men Peter kan gott ta det. Publiken vet att vi är gifta. Då blir det liksom en extra humoreffekt när de undrar hur vi har det där hemma.

Marie är glad över att hon hittat en slitstark figur att göra. Men det ställer också krav.

– Varje gång vill man göra den lite roligare, lite bättre och lite finurligare. Det känner man ibland. Det är inte självklart liksom.

I grunden för Marie Kühlers artisteri finns självklart showdansen som hon tack vare fadern, den legendariska dansaren Lasse Kühler, tidigt kom in i. Och hans arbetsmoral, disciplin och träningsflit. Peter Flack komiska ådra och kunnande har hon också kunnat ösa ur. Andra förebilder är redan nämnda Eva Rydberg, Margaretha Krook och Birgitta Andersson som hon jobbat med. Hon skrattade åt Lucille Ball i Lucy show i tv:s barndom. Dansören Gene Kelly är en annan favorit.

– Jag tror att min disciplin från dansen fortfarande sitter i mig. Jag skulle aldrig slarva. Jag skulle inte gå in på scenen utan att vara riktigt välrepeterad. Och känna lust. Jag har alltid varit ute efter känslan. Det har jag nog från min pappa. Han dansade med nerv liksom. Alla rörelser skulle kännas ut i fingerspetsarna.

I dag är hon tacksam över vara en skådis som kan dansa. Det är svårare att vara en skådis som ska lära sig att dansa. Och publikkontakten är A och O. Både för skådespelare och dansare.

– Ett trick som jag har är att titta folk i ögonen. Och verkligen se den där tanten i publiken som faktiskt ser mig. Jag vet att hon ser mig. Jag måste få kontakt med henne på riktigt.
Marie känner ingen sorg över att ha lämnat dansen.

– Helt ärligt gör det för ont att dansa. Det är för jobbigt. Jag är inte så vältränad längre. Så det är helt naturligt att jag lämnar över det till mina yngre kollegor.

Ett litet skönt garv igen. Men dansen betyder fortsatt mycket för hennes inre jag. Hon kan bli rörd till tårar av dans med hjärta. Och uttråkad av mekanisk perfektionism.

– Däremot kan jag tycka som många andra i min ålder att jag tagit min kropp alltför given. När jag vaknar på morgonen ska jag kunna göra det här och när jag ska ut och jogga ska det inte ta emot. Plötsligt gör allting ont.

Marie Kühler vet inte riktigt varthän det bär i karriären nu. Men hon har ambitioner och önskningar. Jag frågar om hon vill göra fru Markurell.

– Absolut. Jag läser olika pjäsmanus och försöker hålla lite koll. Jag vågar knappt säga det. Jag skulle faktiskt gärna spela något på Länsteatern. Där är jag inte förknippad med revyn. Även den publik som sett mig skulle se på mig på ett annat sätt i ett annat sammanhang. Det är inte min dröm att komma till Länsteatern. Men det vore kul och intressant. Jag skulle också kunna göra det på annan mindre scen. Det är ingen som ringer. Alla uppsättningar har vi gjort själva. Det är ingen som har bett oss göra dem. Det är lite tråkigt. Men varför ska de ringa när vi ändå gör dem.

Vårt samtal har strövat vida omkring. Underhållning är inte lätt. Det är lättare att få folk att gråta än att skratta. Att kväll efter kväll stå på scen inför en publik, lika skiftande som havet i temperament och gensvar, kräver kunnande och mod. Och humor. Vad det nu är?

Marie ger en nyckel när hon nämner filmen Funny Bones som ytterst handlar om vad som är humor.

– Den bygger på en kille som ska köpa sina skämt. Han vill bli en riktig ståuppare. Men du kan inte köpa skämt, du måste vara rolig. I dig själv. Ha ”funny bones”. Peter och jag kan gråta åt filmen för att den tar fram det svåra.

”I never saw anything funny that didn´t cause pain”, lyder en nyckelreplik i filmen.