I november kommer Jonas Gardell till Örebro med föreställningen Mitt enda liv, som gått för fulla hus sedan 2013 och vars avslut kommer att bli precis det han önskade.
Det var i efterdyningarna av böckerna samt den följande och oerhört populära tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar som Mitt enda liv växte fram, som en form av hyllning till de som levde vidare och de som inte fick göra det.
– Från början var det meningen att det skulle vara en soloföreställning, men så började jag tänka på de som inte fanns mer, lika väl som oss som levde vidare, och kände att jag inte kunde stå där ensam. Det var tvunget att bli en hyllning till det liv vi har. Det enda livet vi har. Så först bad jag om en orkester, sedan dansare och en gospelkör och frågade också hur många transor man fick plats med på scenen. Till sist blev jag tillsagd att jag var tvungen att bära den ekonomiska risken, för det fanns inte en chans att vi skulle kunna gå med vinst. Men det blev en euforisk och mycket explosiv föreställning som fått mycket bra bemötande, inte bara från kritiker, utan även från publiken, berättar Jonas Gardell.
Premiären ägde rum på Maximteatern, och det är också där den gått under de gångna åren fram till att man nu har begett sig ut på den turné som ska avrunda äventyret.
– När vi såg hur mycket människor som kom, och hur länge den faktiskt skull gå så sa jag att vi skulle avsluta på Globen, och vi kommer faktiskt att göra det, säger Jonas Gardell.
Det har gått 30 år sedan Jonas Gardell först dök upp i det svenska medvetandet med sina roliga, hjärtevarma, engagerade och inte sällan provocerande föreställningar. Sedan dess har det blivit hela 18 scenshower. Har något förändrats genom åren?
– Vet du, jag tycker faktiskt att det blir roligare och roligare. Förr kunde jag tröttna efter en 40 föreställningar, men nu känns det som att jag kan hålla på. Jag upplever också att jag blir bättre för varje år som går, konstaterar Jonas Gardell.
Mitt i alla upptåg, skratt, bus, inte sällan en uppsjö av fräcka ord och små skutt på scenen finns det också stunder av djupaste allvar i Jonas Gardells föreställningar, och så även i denna föreställning.
– Jag tar alltid ställning. Man brukar omnämna mig som någon som är folkkär på det lite gammaldags sättet, och jag tror faktiskt att det beror på att jag alltid tar ställning. Mitt engagemang kommer dock inte ur en politisk grund, utan har sin rot i att min familj är frireligiös. Min mormor kom från, och bodde faktiskt i, Örebro där hon tillhörde en frikyrkoförsamling. Det var en självklarhet att ställa upp för den svaga, att vara övertygad om alla människors ovillkorliga lika värde. Min mamma hade en skiva med Martin Luther King, med hans berömda tal I Have a Dream, som vi lyssnade på. Detta att ta ställning och göra det för de mest utsatta är något jag fått med mig som en självklarhet ända sedan jag var barn, slår Jonas Gardell fast.
Tog ställning gjorde Jonas Gardell också en vecka i augusti när en opinionsundersökning från medlemspanelen YouGov visade att Sverigedemokraterna var Sveriges största parti. Han författade en krönika för Expressens kulturdel där han slog fast att varje tid på sitt sätt varit ond och dum, men att det finns ett ljus vid horisonten.
– Man kan ibland tro att vi lever i en tid då intoleransen mot andra växer, men det har faktiskt redan vänt. Undersökning efter undersökning visar till exempel att svensken ser mer och mer positivt på invandring. Vi vill ibland tro att det var bättre förr. Jag är gift, men jag föddes och växte upp i ett land där homosexualitet var en sjukdom. Där man fick slå sina barn. Där det var lagligt för en man att våldta sin fru. Det har blivit bättre, och det fortsätter att bli bättre. Vi ska inte glömma att Sverige var ett land som var ledande inom den rasbiologiska forskningen, att vi avvisade judar som flydde från Tyskland, att vi skickade tillbaka balter till den sovjetiska ockupationsmakten. Även under kriget på Balkan gick diskussionerna höga om flyktingmottagning. Men det har blivit bättre. Som jag också skriver i krönikan, man ska inte låta sig förhärdas, för blir man hård, då knäcks man, säger Jonas Gardell.
Jonas Gardell har sedan 1979, då diktsamlingen Den tigande talar publicerades, gett ut 21 böcker och sedan tidigt 90-tal har det även blivit sju manus till tv-filmer och tv-serier samt en lång rad pjäser. Den allra första filmen, Pensionat Oskar, resulterade i både en Guldbagge för bästa manus och Stora Kritikerpriset vid Festival des Films du Monde i Montreal. För några år sedan gick den tidigare nämnda Torka aldrig tårar utan handskar på tv, som handlade om när sjukdomen aids upptäcktes i Sverige under tidigt 80-tal och berättade om några av de människor sjukdomen på olika sätt drabbade. Just nu arbetar han både med en ny tv-produktion och en ny bok, men vad det handlar om vill han i nuläget behålla för sig själv.
– När det gäller tv-produktionen så får jag inte ens avslöja något. Det jag kan säga är dock att den kommer att sändas under nästa år. När det gäller skrivandet så känns det som om något förstörs om jag låter någon annan få ta del av det för tidigt. Jag är en så oerhört offentlig person i alla andra lägen, men när jag skriver så går jag in i mig själv och på något vis stänger dörren. Jag är väldigt bra på att vara helt och håller närvarande i det jag arbetar med för tillfället, säger Jonas Gardell.
Att Jonas Gardell har uppnått popularitet och ryktbarhet både som komiker och författare vittnar en lång rad priser och utmärkelser om – från Gustaf Frödings stipendium och Tage Danielsson-priset till utnämningarna till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet och medicine hedersdoktor vid Linköpings dito, via att bli utsedd till Årets svensk och mycket mer däremellan. Men framför allt älskar publiken honom både som författare och komiker.
Ibland kan Örebropubliken ha rykte om sig att vara lite svårflörtad. Henrik Schyffert förlägger gärna sina premiärer här, för kan han få örebroarna att skratta så skrattar alla andra också, men några sådana farhågor har inte Jonas Gardell.
– Örebro brukar alltid tillhöra mina största publiksuccéer när jag är ute på turné, en av mina tv-sända föreställningar spelades till och med in på Örebro Konserthus. Att komma till Örebro känns dessutom lite som att komma hem för mig, vi åkte ofta och hälsade på min mormor som ju bodde där när jag var barn. Somrarna tillbringade jag i hennes sommarhus vid Leken, en sjö som faktiskt kommit att betyda en del i några av mina böcker, till exempel i Passionsspelet och även i min bok om Jesus, avslutar Jonas Gardell.
