Konstbiennalen OpenARTs projektledare Elin Persson är cool, vänlig och omvittnat effektiv mitt i hetsen på OpenART-kontoret. På ytan ett kreativ kaos och ett nonstop-mötes-drop-in på flera språk och med mycket gester.

– Jag har alltid jobbat i stressiga miljöer. Det började när jag var nitton och flyttade till Dublin. Då ville jag bli datanörd.

På den tiden fanns det många multinationella dataföretag i den irländska huvudstaden Men det tog ett tag att ta sig in i branschen för henne. Hon var ju helt ny i staden och landet. Dessutom hade hon inte den tekniska erfarenheten som krävdes för att söka jobb på tekniksidan. Samtidigt var det dåligt med jobb överhuvudtaget.

– Jag började väldigt, väldigt motvilligt jobba på en Pizza Hut-restaurang i Dublin. Där var det superstressigt. Det hade jag inte trott.

Men till slut landade hon ett jobb på kundtjänstsidan i ett dataföretag.

– Där var det en ännu mer stressande miljö. Det var på företagets huvudkontor för EMA, det vill säga Europe, Middle East, Asia och möjligen Australia… Det har jag glömt. Det var i alla fall väldigt stort. Jag jobbade på den engelska marknaden, Irland och Storbritannien.

Varje dag satt hon i en spärreld av kundsamtal.

– De flesta var väldigt arga. Det var ju inte några vanliga kan-jag-koppla-dig-till-samtal. Kundens problem skulle lösas där och då. Hela biten med mjuk- och hårdvara och administration och fakturering. Jag fick verkligen lära mig att hantera ilskna människor.

Medarbetarna såg efter varandra för att göra jobbet mer drägligt.

– En tjej som var tio år äldre än mig kom med en liten flaska lavendelolja och sa att jag skulle droppa lite på kragen. För lavendel har en stillande effekt på psyket.

Elin såg inget underligt i det. Alltsedan uppväxten är hon hälsomedveten och orienterad åt det naturmedicinska hållet. Sedan blev det en öppning för henne på den svenska marknadssidan och då lättade trycket.

– Min arbetsmiljö gick från att ha varit otrevlig till att bli trevligare och trevligare. Jag var intränad på det amerikanska sättet som är väldigt strukturerat och uppstyrt… Är du en minut försenad hamnar du på en varningslista.

Sedan arbetade hon bland annat för Microsoft. Slutligen bytte Elin bransch och jobbade ett tag med att marknadsföra fatöl på det legendariska bryggeriet Guinness. Det ägs numera av den multinationella jätten Diageo som saluför många exklusiva spritmärken.

Så flyttade Elin hem till Sverige och började plugga i Örebro. Hon studerade ekonomi, systemvetenskap och industridesign. Men kände att hon ville vidga vyerna. Så hon satsade på studier i Linköping med sikte på att bli kulturvetare med konstinriktning.

– Och som student skulle man sommarjobba. Jag återkopplade till restaurangbranschen. För då skulle jag till Visby en sommar och jobba hade jag tänkt mig.

Av bara farten började hon sedan arbeta extra på Bishop Arms i Örebro medan hon fortfarande pluggade. Året var 2004. Vid återflytten till Örebro 2009 fortsatte hon som timanställd på Bishop Arms en kort period. Sedan sökte hon sig till filmbranschen som ateljéföreståndare på en nyöppnad anläggning för filmproduktion i Hällabrottet. Men det bar sig inte bättre än att hon blev uppsagd en tid efter en mammaledighet. Studion skulle läggas ner.

Men det hade stått klart för Elin att OpenART ända från dess födelse talade till hennes hjärta och hjärna. Även om hon under tonåren inte gärna ville följa i sin mamma Kristina Lidners fotspår och jobba med konst. Hennes tonår var en tid av sökande och inre konflikter. Det så kallade datanörderiet kanske var ett utbrytningsförsök.

– Jag fick stånga mig blodig innan jag kom fram till att jag skulle göra precis det som min mamma gjort. Efter det beslutet var det lugn och frid.

Hela tiden befann hon sig i en sorts närkontakt med OpenARTs trollkrets. Det var på Konsthallen som OpenART föddes och växte fram under tiden hon studerade i Linköping.

– Man kan säga att jag är inärvd. Min mamma har jobbat på Konsthallen i alla år. Jag hajade redan från början att biennalen stod för någonting som jag själv i min person ville basera mitt val av yrkeskarriär på.

Hennes engagemang i själva OpenART tog fart 2011. Hon fick kontakt med Lars Jonnson. Mats Nilsson kände hon sedan tidigare. Hon visade framfötterna och tjatade. Och gjorde uppenbarligen intryck på OpenARTs fäder.

– 2012 började jag i liten skala som koordinator inför 2013. Det var dit jag ville komma. Det hade varit mitt drömjobb sen jag fick nys om det.

Och nu som projektledare för OpenART 5.0 har Elin tagit ytterligare ett steg. I slutfasen, innan utställningen är uppe, säger det ”svischsvosch” om de långa arbetsdagarna. Hon gestikulerar och uttalar de väsande sch-ljuden energiskt och lustfyllt.

– Det är ungefär som att stoppa in huvudet i en torktumlare. Eller att vara bollen i en tennismatch.

I hemmets stillhet lyckas hon skapa struktur och tanka energi igen. Sen är det samma sak nästa dag.

– Det är ett cirkusarbete. Det passar inte alla. Men mig passar det jättebra. Där har jag med alla de olika bitar som jag jobbat med tidigare. Mycket service.

En sak betonar hon. För att det ska funka måste man dels ha en stöttande familj, dels kunna hantera alla typer av människor. Från sponsorer och näringslivets toppar till en konstnär som inte har så lätt att uttrycka sig – eller kanske inte har det sociala som sitt starkaste kort.

Elin har ingen ambition att själv bli konstnär.

– Jag är kreativ i mig själv men min kreativitet får utlopp i andra saker. Och jag har inte det där drivet att jobba enkom med konst.

Det som driver henne är att hon vill hjälpa människor att komma i kontakt med konsten.

– På så vis hamnar de lite mer i sig själva också. Så blir det gladare och tryggare på alla sätt och vis. Det är en lång kedja som hänger ihop. Det är synd om människor som inte får möjlighet att komma nära konsten och ta del av den.

Det finns förvisso ett motstånd mot konst. Hon ser det som en form av rädsla. Konstbranschens historik vittnar om att konsten bara är till för en liten, liten grupp människor. Det är den vanföreställningen hon och konstnärer ständigt får fajtas med.

Givetvis vill hon också att konstnärerna ska komma i kontakt med publiken. Matcha de två.

– En tanke jag hade med mig i min utbildning var att bli någon typ av agent. Som en musikbranschens manager.

Hon ställer också ideella krav på sitt arbete.

– Jag vill jobba med människor som värderar annat än ekonomisk vinning. För det tar över för mycket. Alla andra värden släpps på bekostnad av det.

Hon kan inte heller tänka sig att gå till ett jobb bara för att få en lön. Elin har länge varit medveten och märker av de motsättningar som finns om konsten och dess vikt. Både i samhället och i konsten. De dyker ju upp i gammelmedierna och inte minst de sociala medierna.

– Jag läser inte själv artiklarna och kommentarerna om OpenART. Men man hör folk säga: Nu är det nån som tycker det… Nu driver dom här på Facebook… Och nu debatteras det här. Alltför ofta är tonen så rå och hotfull i de sociala medierna att den hämmar yttrandefriheten. Enskilda konstnärer och artister, speciellt kvinnor, kan råka ut för näthatare om de sticker ut på något sätt.

– Jag pratade med en konstnär som jobbar mycket med politik i sin konst. Hon berättade att hon var väldigt rädd för att råka ut för den typen av hotfull behandling. Då är det risk att man censurerar sig själv.

Det är plötsligt som om förra sekelskiftet har kommit tillbaka, konstaterar hon. Då starka kvinnor ibland beskrevs som ormar. Konst kan vara så mycket. Utvecklande, snillrik. Lättsam och lättillgänglig och nå alla. Men också ha sprängkraft.

– Jag brukar säga att vi ger folk käftsmällar med det som OpenART gör. Det finns konstverk som utmanar och stannar kvar inom en ungefär som när man kollar på en film. Det är inget problem för någon att säga vad man gillar för film eller vad man för erfarenheter kring film. Men inför konsten dyker åter rädslan och det dåliga självförtroendet upp.

– Då stängs dörrarna. Oj, konst! Det ska du inte tala med mig om. Det är jobbigt och konstigt. Man räknar med att en promille tar kontakt med konst på egen hand. Här har dom inget val.

OpenART skapar en massa spontana samtal och berättelser.

– Människor kommer in spontant från gatan och berättar om sina upplevelser. Så fort man säger eller nämner OpenART händer det saker.

Som när Elin var på barnavårdscentralen med ett av sina barn.

– Läkaren tittade i journalen och sa plötsligt: Förresten är jag ett stort fan av OpenART. Men nu ska vi kolla här…

OpenART öppnar för mycket tyckande och starka känslor. På ett väldigt konkret sätt sammanför dess konst människor. För eller emot, alla deltar i samma debatt om samma ämne – konsten.

Mycket tyder på att det har hänt någonting i synen på biennalen. Den har blivit folklig i en god mening. Genombrottet stavas Big Yellow Rabbit. För OpenART 2011 skapade den holländske skulptören Florentijn Hofman en tretton meter hög gul kanin på Stortorget. Den glömmer nog aldrig örebroarna.

– Det var pluggen ur. Det var samma sak med de vita gubbarna som dök upp här och var i centrum. Och bilen med stenarna med ett helt annat djup blev mångas favorit.

Elin lyssnar på samtalen runt omkring sig och märker förändringen. Dessutom får hon mycket användbar feedback, eftersom hon guidar en hel del på utställningen. Närkontakt med den publiken är viktig och har lite annorlunda fokus.

– Jag har mött människor i sommar som tidigare sagt till mig att konst, det vet jag inget om. Nu står de och pratar om ett av våra konstverk. Då har tröskeln tagits bort. Då har de lurats in att möta konsten på ett naturligt sätt. Då blir de inte lika främmande inför den nästa gång.

Ett dialogfragment vittnar om samma sak.

– Vi har en konstutställning i våran stad. Konst är skit!

Nej, det är skitkul kom och titta!

Elin Persson tror verkligen på konsten. Och hennes speciella blandning av realism, engagemang och administrativ kompetens känns upplyftande. Hon lever sitt drömjobb.

– Jag går eller cyklar till jobbet på morgon. Många av oss svenskar klär sig i mörka kläder. Vi ser trötta och sura ut. Jag kommer från Öster och möter många invandrare på väg till Komvux, i färgglada kläder och i glatt samspråk. Då kan jag känna att jag kan relatera mer till dem i deras glädje och tacksamhet. Det tar sig uttryck i en inre sång som jag ofta nynnar på väg till jobbet.

Det är en glädje att bara vakna upp och sticka hit.