Det finns mer än några saker som skiljer oss alla åt, men vårt slutgiltiga och oundvikliga mål är detsamma: Vi kommer alla att dö. Och rädslan inför döden är en rädsla vi alla kommer att dela. Förr eller senare.

Den rädslan har inte översatts särskilt bra i våra tv-spel. I spelens värld är döden ofta bara ett mindre besvär. Något som stannar tempot i några sekunder. Du dör, du väntar på att laddningsskärmen ska försvinna, eller på att respawna, och sedan fortsätter du spela som om ingenting hänt. Din död betydde ingenting. Trots att den borde betyda precis allt.

Naturligtvis finns det spel som hanterar ämnet på ett bättre sätt. I survival horror-spel som Until Dawn sätts överlevnad i fokus och när någon dör så förblir hen död. Om du inte startar om spelet, förstås. På det här sättet får varje val du gör mer tyngd. Varje steg du tar känns viktigt, även när de inte är det.

Det här är vad Dark Souls-spelen gör allra bäst. De gör det inte bara enkelt att dö – när du väl gör det, och du kommer göra det, så förlorar du alla dina välförtjänta erfarenhetspoäng. Samtidigt är spelet förlåtande och ger dig en chans att gå tillbaka till platsen där du dog och få tillbaka dem. Och resan dit kan vara kusligare än det värsta av skräckspel.

Alla spel behöver förstås inte vara utmanande på samma sätt som Until Dawn eller Dark Souls, men spelutvecklare borde tänka mer på hur de kan få döden att spela roll i sina spel. För en laddningsskärm duger inte i en post-Dark-Souls-värld.