Bioshock Infinite
Irrational Games/2K
(PS3/X360)

Jag har funderat mycket på Bioshock Infinite i efterhand. Främst på våldets plats i spelet och den fantastiska berättelsen.

Spelett utspelar sig 1912 och handlar om detektiven och krigsveteranen Booker DeWitt. Han skickas iväg till en stad bland molnen där han ska finna en flicka vi bara vet namnet på: Elizabeth. Denna flygande stad, Columbia, påminner lite om Spectre i Big Fish. Allt är perfekt, alla är vackra och artiga – och religiösa fanatiker. Bakom ytan döljer sig rasism och elitism och sökandet efter Elizabeth blir inte så lätt som förväntat.

Men Bioshock Infinite är ett otroligt våldsamt spel. Det innehåller så många strider att jag på allvar började må dåligt och ifrågasätta våldets roll. Spel får gärna innehålla våld men det måste ha en poäng, inte bara vara våld för våldets skull. Här känns det ibland som utfyllnad som inte driver berättelsen framåt. Till slut sänkte jag svårighetsgraden – inte för att det var för svårt utan för att jag ville klara striderna snabbare. Trots att stridssystemet är otroligt bra stod våldet i vägen för berättelsen.

Irrational games har levererat en otroligt spännande och smart historia. Det som fick mig att spela vidare var att jag verkligen ville veta vad som skulle hända. Att denna fantastiska story presenteras med en lika fantastisk grafik gör detta till ett av årets mest intressanta spel. Hade antalet fiender varit hälften så hade det varit en självklar femma. Men nu räddar manuset upp betyget till en fyra.