Lars Jonnson utgör hälften av konstnärsduon Aguirre & Jonnson. Hela hans kreativitet är nu inriktad på att genomföra OpenART, Skandinaviens största konstbiennal som invigs den 14 juni. Hans livsresa förde honom av en slump åter till födelsestaden Örebro.

– Jag valde att bli konstnär för att man inte kan bli pensionerad. Jag vill aldrig sluta att jobba. Det skulle vara så tråkigt att bara sitta. Nu skulle jag kanske ha en annan inställning till vad man kan göra med sitt liv. Det handlar om balans. När jag var ung, ville jag göra något. Hela jag var en drift att uttrycka sig. Jag lyckades aldrig med att ha någon slags fritid.

Orden är Lars Jonnsons, projektchef för OpenART – och en stor del av biennalens DNA. En kosmopolit född i Lindesberg, återupplivad på sjukhuset i Örebro efter en feberattack. Han ser därför staden som sin födelseort. Han ler åt det. Men han är uppvuxen i Horndal i södra Dalarna. Några tongångar därifrån dröjer sig ännu kvar i hans tal.

Han verkar vara lugnet själv trots att det snart är nedräkning för OpenART 5.0 som ska bjuda örebroare och besökare på en kort och intensiv visuell symfoni och konsthappening. En mångdimensionell konstupplevelse with a twist enligt OpenARTs slogan inför sommaren 2015. Att leda ett så högvarvigt projekt är ingen sinekur.
– Om det är väldigt stressigt så kan jag rätt som det är dra i en inre spak.

I sin ungdom hade han ett djupt intresse för det egna jaget som fenomen. Han gick en femårig psykodramautbildning för att bli terapeut.
– Där upptäckte jag att jag inte alls ville bli terapeut, utan konstnär. Jag avslutade den utan att ta examen.

Under en tioårsperiod arbetade han senare av och till med ett amerikanskt terapeutpar, Norman och Leeny. De öppnade nya dörrar till jaget under sina workshops i buddhistiska center och på andra ställen.
– Jag lärde mig mycket om energi av dem: att gå, sitta och stå i nuet. Det var mycket tragglande hela tiden, att lära sig att börja om från början med entusiasm. Där gjorde jag en investering jag har haft stor nytta av.

Lars är inte buddhist.
– Nej, här handlar det snarare om en energilära. Hur man balanserar sitt inre; att ta hand om inre saker som drar åt olika håll. Vi alla har en väska med sig som vi måste packa upp på något vis.

Begreppet balans är också en ingång till hans konst. Konstnären Lars Jonnson låter sig inte fångas in i en statisk intervjuform.
– Nu frågar jag mig hur mycket jag ska berätta, säger han flera gånger efter mina frågor.

Så berättar han flödigt påhejad av min nyfikenhet. Han bjuder på en fascinerande berättelsemosaik om konstvärlden och ett konstnärsliv genom ett temperament. Något av ett konstverk i sig. Men journalisten i mig baxnar inför utmaningen att skildra ett så uttrycksfullt liv. Något säger mig att intervjuer inte är hans favoritsysselsättning.

En sak står klar. Lars väg till konstnärskapet är en flipperkulefärd i lust och smärta. Hans öppenhet inför människor han mött och möter frestar honom till avstickare. Lars har haft modet att testa ett flertal uttryck inom musik, teater och konst. Och har ibland skjutit sig i foten – som han uttrycker det.

Han sökte så småningom in på Konsthögskolan och Konstfack men blev inte antagen. Lars uppsökte Konsthögskolans kansli och frågade hur man gör för att bli antagen till en skola som har 800 sökande på 16 platser.
– En del håller på i många år. Så du får väl gå ett par förberedande år till. Det har jag inte tid med. Jag tänker bli konstnär.

I samma veva fick han ett stipendium till en fem månaders teaterutbildning i Italien. Ur möten med människorna där föddes färden in i ett tjugoårigt europeiskt livsäventyr som innefattar sju års studier på Konstakademin i Düsseldorf och bosättning i Köln och Bonn. Lars mötte under utbildningstiden två oetablerade rörelser i konstvärlden.
– Den ena var performance. Det var något helt nytt och hypat. Det andra var installation som konstform.

I dag självklarheter men då icke-områden som var under undersökning på många sätt. Innan akademierna slukade hans energi helt hann han också arbeta som assistent i en fotostudio i Köln. Där lärde han sig fotografering, AV-produktion och tjänade sitt uppehälle på att göra filmer för mässor. Och på kvällarna uppträdde han ibland som visuell discjockey på en nattklubb.

En dag går han upp på fjärde våningen på Konstakademin i Düsseldorf. En byggnad med lite kylig arkitektur, tunga dörrar och breda korridorer. Där står en kvinnlig konststudent.
– Jag tittar på henne och får en slags inre volt, känner, herregud jag skulle kunna gifta mig med henne. Märkligt, jag hade aldrig känt något liknande – att jag skulle kunna leva väldigt nära någon. Jag var helt såld för första gången i mitt liv.

Så blev det också. Med viss möda. Han lyckades så småningom vinna Giovanna Aguirres gunst, född i Bolivia och som studerat arkitektur och skulptur i Colombia. De firade bröllop efter konstens alla regler med skulpturproduktion och med bland annat en hög hatt och en motorsåg i rekvisitan. Konstnärsduon Aguirre & Jonnson var född och skulle knoppa av sig i massor av konst på olika ställen, i olika material, stilar och medier – och i två döttrar.
– Så började vi vårt liv tillsammans. Vi jobbar och gör konst. Vi spelar tennis utan nät, brukar jag säga.

Så beskriver Lars med ett skratt deras ständiga konstnärliga kommunikation. Kritiker har kallat deras konst kryptisk och lekfull.
– Det är ganska bra. Men det är inte lätt att göra humoristisk konst som fortfarande har ett djup i sig. Men kanske kan den här lekfullheten, när man utövar den eller när man möter den på olika sätt, ändå locka till ett djup. För konsten måste någonstans störa.

– Vi levde i över tio år bara på vår konst. Gjorde ingenting annat. Jo, vi blev en familj, två döttrar. Då var jag halva dagen i ateljén, halva dagen sprang jag med en dotter i bärsele på magen.

Konstklimatet är annorlunda i Tyskland än här. Speciellt i metropoler som Köln och Düsseldorf.
– Staden i sig gillar att det finns avigtänkare där. Du har som konstnär ofta advokater i bekantskapskretsen, många företagare och läkare i ett spann som vill synas, vara vän och hänga med konstnärer.

Rätt som det var blev det recession i världen någonstans i början på 2000-talet.
– Om alla våra inkommande uppdrag hette det: vi väntar ett tag och väntetiden blev plötsligt ett halvår och då började de sparade pengarna komma mot en kant. Jag började ringa till kompisar och fråga om de hade något jobb.

Det hände att han fick olika uppdrag att göra reklamkampanjer. Men han gick som alltid in i de jobben med en konstnärlig attityd.
– Då hade jag ingen kraft kvar till att göra konst. Så började jag liksom tveka och tvivla på vad fan det egentligen handlar om.

Att flytta till Sverige dök upp som ett alternativ.
– Vår konst handlar väldigt mycket om balans i vardagen och i livet. Energiflöden mellan vardagsliv och de stora frågorna.

Han åkte till Uppsala som var ett förstaval för en Sverigeflytt. Allt verkade funka men han hittade ingen bostad. Goda råd var nu dyra.
– Som konstnär tar du ett nytt ark, doppar penseln i färg och smäller bara till så att du ska bli störd. Var är du född någonstans? I Örebro. Har de någon konsthall eller museum där? Kan man få ställa ut där? Hur startar du? Hur får du färg på papperet… Det fanns ju knappt mobiltelefoner då. Han uppsökte biblioteket och upptäckte att det fanns en konsthall med en chef som hette Mats Nilsson.

Lars ringer honom. Det klickar direkt. Och Mats Nilsson vill träffa honom dagen därpå. Han åker till en faster som bor i Örebro. Innan han sätter sig på Tysklandsfärjan för att återvända till familjen har Mats Nilsson, som egentligen mest ville träffa honom för att få tillfälle att prata tyska, övertygat honom att flytta till Örebro. Och han har blivit med ateljé i Kulturpalatset. Kärlek och kontraktskrivande vid första ögonkastet.

Den andra hälften av Aguirre & Jonsson är inte överförtjust över att alla praktiska överväganden som bostad, dagis och skola inte är lösta inför flytten till en okänd stad vars namn hon inte ens kan uttala. Det här var hösten 2004.
– Om du frågar henne i dag: vad är det bästa vi har? Då kommer hon att svara ateljén. Du kan ta en fika i Saluhallen. Du är mitt i centrum. Ungarna kan komma upp och få fika och få pengar som de saknar för att de ska iväg på en bio eller någonting. Atéljen har blivit den knutpunkt vi roterar kring.

I samspelet och de ständiga samtalen med Mats Nilsson växer något nytt fram: OpenART-konceptet. En konst-thriller för staden vid vadet. Med barnmorskehjälp av nye kulturpolitikern Behcet Barsom, som låtit undslippa sig vid ett besök hos Mats Nilsson i Konsthallen att det vore fint om vanliga människor kunde få möta all den vackra och häftiga konsten i Konsthallen mitt i staden. Där utanför institutionerna.
– Då kom Mats till mig och sa att du som varit där ute, kan inte du och jag hitta på någonting så att de blir nöjda. Det kan jag väl, sa jag och gick ut och fotade och gjorde lite fotomontage och tog fram en enkel powerpoint och kallade den för OpenART. Jag visade den för Mats. ”Fan, det där får vi pengar för” sa han.

Det visade sig att projektet slog an.
– Det var viktigt eftersom jag har bestämt att de saker jag ska göra ska hitta fram av egen kraft. Det var det som hände med OpenART. Första året var lika bra som senaste året.

– En före detta rektor i en konstskola som kunde titta på vad hans tidigare elever höll på med tio, femton år senare. Och jag som hade mina kontakter ute i Europa. Vi förstod båda två vad som krävdes, så vi blev som draghästar. Det var direkt på rödbetan. Vi måste upp i skala. Det måste finnas så mycket konst i staden att du inte går miste om den. Hus är så otroligt stora. Om vi inte syns så blir det inget mer. Då blir det bara en gång. Jag har varit med om så många utomhusförsök i städer i Europa som man bara blev trött och ledsen av.

Han fick slåss för att dokumentera utställningen.
– För det är det enda som blir kvar. Vi måste ha en hemsida. Visst fanns det hemsidor även då, men det var inte självklart 2005. Vi ville visa hur konsten kommer till. Det är där energin finns. Vanliga människor måste få se det här. Och vi byggde konceptet med stadskartan som alla skulle kunna få gratis för att hitta till konstverken.

Och katalogen är lika viktig. Det är en dokumentationskatalog som man ska kunna bläddra i många gånger.
– Den kan inte vara klar direkt, för vi ska visa vad som händer när staden, människorna och konsten möts. Märkliga situationer som uppstår. Det är de vi ska fånga.

Som när en gubbe ledande en cykel hytter mot ett konstverk visuellt provocerad. Eller ett glassätande par på en parkbänk som är helt omedvetna om den vita mansskulpturen under bänken…

Allt kanske inte genomsyras av professionalism med de begränsade medel som OpenART har.
– Men det är viljan som är viktig. Underdogens strävan. Den är lite rolig den också.

Ett annat av biennalens nyckelord är temporär.
– Jag står på barrikaderna och berättar att i OpenART talar vi om temporära konstverk. Då kan vi ta höjd, färg och form i en så mycket större och djärvare skala – än om vi hela tiden ska jobba med permanenta saker som ska hålla och ta upp en plats i femtio år.

Det blir ingen gullig kanin i år lovar Lars Jonnson.
– OpenART kommer att ställa stora frågor till människor som lever i vårt samhälle.

Och vi får möta kinesisk konst på bred front. Bara det. Vilket jobb som ligger bakom! Konceptkonstnären och världskändisen Weiwei har kreerat en helt egen idé för Örebro.
– Han jobbar för de människor i stora fabriker som inte syns, inte hörs men som bidrar till att vi har fungerande datorer, telefoner och annan elektronik. De är som uniformerade ingenting någonstans.

– Han lyfter frågor som ställer oss mot väggen – om vi vågar titta. Samtidigt finns det något vackert i ett konstnärstänk med så många dimensioner.