För fem år sedan bytte Karina Gratieri karriär, från tandläkare till tatuerare. För ett och ett halvt år sedan flyttade hon från värmen i Brasilien till Örebro, och sedan ett par månader tillbaka jobbar hon på Tofu Tatoo [efter det att artikeln gick i tryck har hon nu öppnat den egna studion Majestic Tattoo, red anm.]. Vi satte oss ned och pratade om tatueringskulturerna i Sverige och Brasilien och vad man har för nytta av tandläkaryrket som tatuerare.

Hur kom det sig att du och din man flyttade till Örebro?

– Vi ville utvecklas som tatuerare. Staden vi kommer ifrån är ganska liten och människorna där är inte speciellt öppensinnade när det gäller tatueringar. De vet inte vad som är bra och dåligt. Vi hade vår egen studio där, men det gick ganska långsamt. Eftersom vi hade varit i Europa och Örebro och jobbat lite tidigare visste vi hur tatueringsscenen funkade här och vi gillade det, så vi chansade och flyttade hit.

Hur lyckades du få jobb i Örebro när ingen visste vem du var? Gick du runt och visade upp din portfolio?

– Jag är lite för blyg av mig för att göra det, men jag var i några studios och pratade med folk, sedan lärde jag känna de som hade Peace Street Tattoo och av en slump så behövde de en tatuerare just då. Så jag började där och det kändes givetvis bra eftersom min man jobbar här i Örebro, jag ville helst inte jobba i en annan stad. Sedan träffade jag Daniel på Tofu genom min man och nu jobbar jag hos honom.

När och hur startade ditt intresse för tatueringar?

– Jag har alltid studerat väldigt hårt och inte haft tid för så mycket annat vid sidan om. Sedan träffade jag min man som är tatuerare och följde med honom till konvents, mest för att få umgås med honom. Då blev jag intresserad och efter ett tag försökte jag att rita lite motiv, bara för skojs skull, och tyckte det var roligt. Sedan började jag hänga i studion allt mer och upptäckte att jag gillade det kreativa och artistiska väldigt mycket. Till slut bestämde jag mig för att sluta som tandläkare och bli tatuerare istället. Det var ett ganska svårt beslut eftersom jag var tvungen att sluta med ett yrke som jag hade lagt ned så mycket tid på, men jag känner att jag gjorde rätt val.

När man går till tandläkaren sätter man sig i en stol och väntar på smärtan och det är ju lite samma sak hos tatueraren. Finns det några likheter mellan de två yrkena?

– Haha, det är många som säger just det, så det borde väl vara så. Men om vi tänker bort det här med att jag skulle vara sadistiskt lagd så ser jag likheter i precisionen. Du måste vara noggrann och ha kontroll på det du gör i båda yrkena och det är inte lätt att lära sig, varken som tandläkarstudent eller tatueringslärling. Det är svårt att kontrollera sina rörelser och göra fina linjer eller ingrepp.

Har du nytta av din tid som tandläkare nu då?

– Kanske. De flesta säger att jag gillar att plåga folk, men jag vet inte. Jag är alltid väldigt mån om mina kunder. I början var det till och med ett problem för mig. Jag kunde inte tatuera utan att tänka på hur ont det gjorde på kunden. Men det där med att bry sig om smärtan är en grej som har med självförtroendet att göra också. Nu tänker jag inte så mycket på det längre. I slutändan är det bara tatueringen som är kvar, medan smärtan är en del i processen som försvinner.

Ser du några stora skillnader mellan tatueringskulturerna i Brasilien och Sverige?

– Visst finns det skillnader. Brasilien är ett stort land och i de stora städerna är tatueringskulturen utbredd och välutvecklad med jättebra tatuerare. Men med tanke på att Sverige är ganska litet så är andelen bra tatuerare på sätt och vis högre här.

Hur är det med kunderna?

– På grund av att det finns så många bra tatuerare här och att kunderna kan ta del av information själva på alla konvent och mässor finns det en större kunskap hos kunderna i Sverige. De har koll på kulturen, de olika stilarna och vad som är bra och dåligt. De är mer medvetna här.

Är det någon skillnad på vilka som tatuerar sig?

– Det är ganska utbrett i Brasilien också, men inte lika öppet som här. Det finns fortfarande en del fördomar mot tatueringar, att det är en undergroundgrej. Här är det ju fantastiskt ibland. Jag har haft unga kunder som kommer in och gör coola grejer och sedan kommer deras mamma efteråt. I Brasilien hade mamman blivit alldeles förskräckt, men här säger mamman att hon också vill ha en tatuering. Sedan kommer jag ihåg att jag blev chockad när jag var på banken en gång. Jag såg att killen i kassan hade båda armarna fulla av tatueringar. Det var bara händerna som var rena. Då tänkte jag att han aldrig hade kunnat jobba på en bank i Brasilien.

Har du någon gång känt att du tycker det är tråkigt?

– Ibland kan man känna sig lite låg, men det tror jag att alla konstnärer gör. Det kan behövas lite tid för att återfå inspirationen. Då brukar jag ta lite ledigt, åka iväg och se något nytt, kanske åka till Stockholm eller till en annan studio och prata med andra tatuerare. Den värsta perioden var nog när jag kom hit första gången och ingen visste vem jag var eller vad jag kunde. Att behöva börja om från början, lära känna folk och få deras förtroende så att jag kunde få jobba hos dem. Nu känns det bättre, det är skönt när folk uppskattar det man gör.

Läs även:

Med huden som canvas – tre tatuerare talar ut

Lisa Engberg – Everlasting & Traditional Tattoo

Rebecca Asprou – Rebeccas Tattoo Studio