Madeleine Rapp flyttade till Stockholm 2007. Hon hade egentligen varit på väg sedan gymnasiet, säger hon, men efter studenten blev hon kvar ett tag. Hon behövde jobb och hade hört rykten om att Villa Strömpis sökte folk – hon ringde upp, fick komma in och provjobba, och på den vägen är det.

Hon hann med att jobba på O’Learys också innan det till sist blev storstadsflytt. Det var i och med flytten till Stockholm som hon verkligen insåg att hon ville jobba med mat och dryck på ett eller annat sätt.

Hur blev du bartender? Gick du någon utbildning?
– Jag är självlärd bartender, jag tror att det är så för ganska många bartenders. Det blir som ett intresse – när man tycker att någonting är kul så lär man sig mer. Däremot är jag sommelierutbildad, på Restaurangakademien i Stockholm.

Du blev utsedd till Sveriges bästa bartender 2013, vad är det för pris?
–Det är väldigt många som tror att det är en drinktävling, men det är det inte. Sveriges bästa bartender är en jättefin utmärkelse som har funnits i fem år nu. Det är det finaste jag har fått. En jury bestående av branschfolk, ungefär 100 personer, nominerar och röstar. Så det var människor i branschen, kollegor, som tyckte att jag hade gjort ett bra jobb.

Tillsammans med kollegan Josephine Sondlo har du skrivit boken Tequila & Mezcal, om spritsorterna med samma namn. Hur gick det till?
– Maria, vår förläggare på Natur & kultur, är intresserad av drinkar och frågade oss om vi ville skriva en bok. Hon gör nischade böcker och ville inte göra en klassisk drinkbok, det har kommit några såna de senaste åren. Det kändes naturligt att skriva om tequila och mezcal eftersom det är det vi brinner för alla mest. Det är så himla kul att hon ville göra det här med oss.

Vad innehåller boken?
– Vi går igenom alla grunderna för hemmabaren, för folk som vill blanda drinkar hemma. Boken är i första hand riktad till konsumenterna, men det är klart att bartenders kan inspireras också. Det är ingen nördig historiebok, den är full av personliga anekdoter och så. Boken är en väldigt personlig resa, dels har vi fyra-fem personliga reseskildringar med och dels har varje drink en berättelse, en liten historia.

Du reser ganska mycket. Är det ”bli bartender, se världen” som gäller?
– Ja, jag reser mycket. Man får en del bjudresor, jag fick möjlighet att åka till Jamesondestilleriet förra året till exempel, men jag finansierar det mesta själv. Det är det klyschiga och trötta ”work hard play hard”. Jag gör ganska korta och intensiva resor, jag älskar att jobba så jag vill inte vara borta för länge. Jag var i London för ett par veckor sen, jag har inte varit där sen jag var 18, och blev himla positivt överraskad. London har förmodligen, ihop med New York, den äldsta cocktailkulturen. Det är tack vare London vi är där vi är idag i Stockholm, många svenskar har jobbat i bar där och tagit med sig det de har lärt sig hem till Sverige.

Du har gästjobbat i New York också, har jag sett.
– Jag har rest mycket till New York, och i och med att vårt yrke är så fantastisk att man kan hitta vänner och inspiration på andra sidan jorden så blir det naturligt att gästa bakom baren. Man vill få ny inspiration och lära sig nya saker.

Tequila och mezcal, två spritsorter på uppgång?
– Det tror jag absolut. Det är fortfarande väldigt ny sprit i Sverige, men det är som med allting. Titta på hur det var innan bourbon blev stort, det fanns inget utbud, men när intresset ökar så ökar sortimentet på Systembolaget. När folk frågar mig brukar jag säga ”utnyttja beställningssortimentet på bolaget”, för ju mer vi visar systemet vad vi vill ha desto mer anpassar de utbudet i butikerna.

Om man bara ska gå till en bar i Stockholm, vart ska man gå då?
– Svartengrens i Sibirien. Världens mysigaste kvarterskrogsbar där några av Sveriges bästa bartenders jobbar. Bra drink, bra kött och bra stämning. Dom jobbar hållbart, närproducerat och medvetet. Det gillar jag!

Hur ofta är du i Örebro nuförtiden?
– Vet du vad, nu var jag faktiskt i Örebro i måndags, men jag är där alldeles för lite. Jag borde åka mer, och jag vill åka mer, men jag är nog i New York oftare än jag är i Örebro och det är ju lite sjukt; de senaste fem åren har jag varit 14 gånger i New York och fyra gånger i Örebro.