Efter fyra års arbete, resor över hela Europa och Mellanöstern och ett stort intresse för Syrien och nazismen resultatet blivit en fackbok med Indiana Jones-vibbar. Eric Ericson och Susanna Wallstén berättar för Totally Örebro om arbetet med Mannen i Damaskus.

Hur började ert samarbete?

– Under en av Erics mer än dussintals resor till Syrien fick han höra talas om en gammal tysk eller österrikisk nazist som bosatt sig i Damaskus efter kriget, som kommit dit efter kriget och börjat arbete för den syriska regimen. Inledningsvis var det allt vi visste om Alois Brunner. När Eric berättade för mig om nazisten i Damaskus kände vi oss absolut tvungna att förena våra intressen—Erics för Syrien och Susannas för nazismen. Arbetet med boken har lett till flera spännande resor till Kairo, Paris, Marrakech, Wien, Spaniens solkust, Berlin, Lund, Frankfurt, München, Marbella och Sikeå.

Sikeå känns ju som ett otippat resmål för research inför boken.

– Vi ville intervjua en expert på kemvapen, och mannen ifråga var ganska svår att få tag på. Under julledigheten befann han sig däremot någon vecka i sin stuga i Västerbotten, så vi tog bilen och körde från Stockholm för att få prata med honom.

Kan ni berätta om någon extra färgstark eller intressant person ni intervjuat i arbetet med boken? Nazistjägare låter väldigt Spielbergskt…

– Paret Serge och Beate Klarsfeld bör nämnas. De är i åttioårsåldern och har en väldigt lång och nitisk karriär, framför och bakom sig, som nazistjägare. Tillsammans med Simon Wiesenthal tillhör de förmodligen världens mest kända nazistjägare. Det var Klarsfelds som gjorde ett så kallat diskret intrång i Alois Brunners lägenhet i Wien för att kunna lokalisera honom, och det ledde de till Syrien och Damaskus. Vi fick också intervjua terroristen Ilich Ramírez Sanchez, mer känd som Carlos eller Sjakalen, som sitter inne på dubbel livstid för mord. Hur vi fick tag i honom är däremot en hemligstämplad och i övrigt komplicerad historia.

Varför tröttnar vi aldrig på att läsa om nazismen, denna kulturella fixering kring den, trots att den är så mörk?

– Förintelsen är ju en gärning som inte låter sig jämföras med andra, bland annat på grund av dess omfattning och dess systematiska och uppsåtliga vilja att utrota. Dessutom kan nazismen och dess följder ses som ett slags skeende, där historien och människans verklighetsuppfattning och medvetande ställs inför både en urladdning och en peripeti: efter andra världskriget ställdes allt på ända. Bland annat därför har kanske nazismen – och förintelsen – en självklar särställning, och därav den kulturella fixeringen.

Varför lyckades just Alois Brunner smita undan rättsskiparna, tror ni?

– Dels för att han var ett logistiskt problem: att få en person utlämnad och sedan dra igång en rättegång är både dyrt och besvärligt och förenat med massa jobb. Det hela var en slags byråkratisk cirkus där varken Österrike eller Tyskland ville få honom på halsen. Att han klarade sig berodde förmodligen även på hans kontaktnät, som omfattade österrikiska, väst- och östtyska ambassadörer och affärsmän. Han var själv en affärsman, som var insyltad i bland annat vapenhandel. Brunner var helt enkelt alldeles för nyttig och viktig för de europeiska länder som borde ha åtalat honom. Även Syrien skyddade honom, så det handlade om tillfälligheter, storpolitik och ett stort kontaktnät som bidrog till att han klarade sig.