No Man’s Sky är stort. No Man’s Sky är väldigt stort. Du kan göra många saker i No Man’s Sky. Och det är i princip allt vi vet om det.

Hello Games till synes gigantiska rymdodyssé fick spelskribenter världen över att kollektivt tappa sina hakor i golvet förra året. Inte nog med att det var rent ut sagt skitsnyggt – att det fanns en galax som skulle ta hundratusentals år att sväva runt i lät overkligt häftigt. Och det kanske är just det. Overkligt.

Om spelet är så pass enormt att både vi och planeten vi bor på hinner dö innan någon hinner se allt det här att erbjuda – hur många av de planeter som delar utrymme i spelets universum kommer då att bara vara snarlika versioner av varandra? Hur många unika planeter går det att göra? Och även om det finns gott om miljövariation gör det inte nödvändigtvis aktiviteterna du kan utföra i dessa miljöer mer varierade.

Kvantitet är imponerande, men kvalitet är vad som väger mest i slutändan. Även om utforskaren inom mig är barnsligt exalterad över att så småningom få spela No Man’s Sky så kan jag inte förneka att jag hade föredragit om ambitionsnivån inte var så hutlöst hög. Bara för att det är innovativt blir det inte nödvändigtvis bra, och jag hoppas att Hello Games har i åtanke att spelet ska vara kul att spela också. Låt det inte bli en grafikdemo utan substans!