Ett litet rött hus med vita knutar – det är vad som möter mig och fotografen när vi besöker utkanten av Glanshammar. Det är här som vi hittar Ulrika Mohlin, även känd under artistnamnet Mohlavyr. Hon rör sig fritt mellan konst och musik utan att behöva, eller vilja, välja konstform.
Löven på träden har sakta börjat skifta från lysande rött till matt gult. Det är höst. Det är inte direkt kallt, men inte heller varmt. I rummet på bottenvåningen på det röda huset försöker Ulrika få fyr i en gammal grå bergslagskamin. Det vill sig inte riktigt. Trägolvet i rummet är fortfarande lite förmiddagskallt.
– ”Ulrika” känns så främmande att någon kallar mig. ”Ulle” säger mina kompisar, eller Mohlavyr, säger hon när vi börjar prata om flytten från centrala Örebro ut till Glanshammar.
Utanför fönstret lyser de nyslagna fälten i brungult. Längst bort finns något som ser ut som vassrugg. Hjälmaren är inte långt borta.
– Jag kunde bara inte tacka nej när det här huset dök upp. Här kan jag skapa och spela helt fritt när jag vill. Och så är det betydligt billigare att bo här än inne i Örebro. Jag betalar nu mindre än för den etta på drygt 20 kvadrat som jag hyrde tidigare.
På skivspelaren snurrar en vinylplatta med Patti Smith – plattan ”Easter”. En av flera förebilder för Mohlavyr.
Det är inte stort. Huset för tankarna till 1800-talets torparstuga i två våningar. I köket samsas en gammal vedspis med sin betydligt modernare kusin.
– Jag vill inte att det här ska bli något ”hemma hos”-reportage, säger hon och spänner blicken i både mig och fotografen.
Det ska det inte bli heller. Musik, konst och vad som är drivkraften är fokus för samtalet med Mohlavyr. Färgen på eventuella tapeter eller var soffan är inköpt är totalt oväsentligt.
Vägen till Örebro, eller snarare Glanshammar, har gått via uppväxten i Nässjö och folkhögskola i Bollnäs, förutom en kort tid i Berlin i stadsdelen Kreuzberg.
Aha en kebab i Kreuzberg?
– Näää, jag har varit vegetarian sedan gymnasiet, så det blev en falafel, haha. Jag bodde bara där några månader i samband med att min första platta släpptes. Det var kul med kulturlivet i Berlin och med alla öppna scener man kunde uppträda på.
Och sedan blev det Örebro?
– Jag har hållit på med musik i snart 15 år och i stort sätt hela tiden utgått från Örebro. Det har varit min bas.
Går det att leva på musik?
– Ja! Eller, det beror helt på vilka krav man har och vad man är nöjd med. Dels har jag mitt företag som jag fakturerar från när jag gör föreläsningar, konstutställningar eller konserter. Sedan arbetar jag deltid som konstlärare både för Fellingsbro folkhögskola samt Kumla och Hallsberg kulturskola. Och allt handlar om att våga ta betalt. Spelar du gratis gör du inte bara dig själv en otjänst utan även alla andra som spelar och som vill leva på sin musik. Börjar du att acceptera låga gager eller att spela gratis så kommer du att få fortsätta att göra det. Om det däremot handlar om en välgörenhetsgala eller liknande, ja, då pratar vi om något helt annat.
Och hur har det funkat under corona?
– Jag och bandet spelade in livesessions från studion/replokalen. Därifrån kunde vi inte chatta med lyssnarna men det kunde vi genom gigen på See us live och Live at heart.
Du spelar gitarr och piano?
– Och dragspel. När jag gick på singer/songwriter-linjen vid folkhögskolan i Bollnäs så fastnade jag för dragspel och gav mig sjutton på att lära mig spela instrumentet. Det är en viss frihet, konstnärlig frihet, att kunna välja. Jag kan komponera låten på gitarr, piano eller dragspel. Det är bara att välja vad som finns till hands.
På bordet framför oss ligger två av hennes plattor. Båda i vinylutgåva. Den senaste, ”Kära kropp”, släpptes i mars i år. Eller rättare sagt, den skulle ha haft releasekonsert den 21 mars. Så blev det inte.
– Det känns jättemärkligt. Det tog två år att göra plattan och sedan blir det varken releasefest eller någon turné på grund av corona. Allt är uppskjutet. Releasekonserten är ombokad till 20 februari 2021 på Konserthuset, foajéscenen.
Sista låten på plattan heter Nico. Den finns där av en speciell anledning. En mycket speciell anledning.
– Nico var en mycket god vän som tog livet av sig. Låten är ett sätt att våga prata om svåra saker. Låten finns i två versioner. Jag var nöjd med den förra versionen, men jag ville göra en ny version av låten för att lyfta upp den igen.
Faktum är att hela plattan, med tillhörande fotoutställning, är en väg mot att börja prata om svåra saker.
– Jag har själv haft komplex för min kropp och kämpar fortfarande med det. Särskilt under tonåren. Det är så lite som kan avgöra när man är i en känslig ålder. Ett ord, en nedvärderande kommentar är allt som behövs för att det ska få konsekvenser för hela livet. Det är därför jag gjorde den här plattan. Jag tror att om jag lämnar ut mig själv och det jag varit med om så kan det hjälpa andra att våga berätta och bearbeta det de varit med om.
Ytlighet är inget som ligger för Mohlavyr. Ska det pratas om saker så ska det göras ordentligt. Inga halvmesyrer.
– Kanske en podd. Det vore något. Att prata om svåra saker.
Podden med de svåra frågorna?
– Ja, det vore något!
På fönsterkarmen bredvid soffan i rummet där vi sitter står en porslinselefant. Hon har fått den efter en spelning.
Och så kunde podden ha en elefant som symbol.
– Aaa, så man alltid adresserar elefanten i rummet.
Idéerna finns. Frågan är om tiden finns till allt som finns att göra.
Hur ser framtiden ut?
– Just nu håller jag på att spela in nytt material med bandet. Exakt när det kommer att släppas vet jag inte. Jag känner mig inte klar med plattan ”Kära kropp”, men låtidéer finns så jag kommer definitivt att släppa mer material i framtiden. Sedan får vi se om det blir musik, eller konst. Till ”Kära kropp” tog jag en hel del foton och fotografering är spännande och något jag skulle vilja utforska mer.
Intervjun går över i fotografering. Mohlavyr sätter sig i trappan till övervåningen. I famnen har hon sitt dragspel. En helt akustisk version av Nico tar sakta form.
– Vilken bra akustik det var i trappan! Det har jag aldrig tänkt på. Det här skulle man ju spela in.
