Pandemin slår hårt mot vissa människor men också mot olika verksamheter i samhället. Precis som vissa människor verkar drabbas hårdare av en smitta drabbar pandemin olika mot företag, organisationer och föreningar.
Hårt drabbad är nöjes-, kultur- och idrottssektorn. För den senare går staten in med ytterligare en miljard under andra halvåret 2020. Det kommer inte räcka långt. Situationen blir mer och mer akut. Regeringens besked med att behålla gränsen på 50 personer som max vid idrottsevenemang gör situationen bister.
Idrottens optimism om att restriktionerna kommer mildras inom kort har fått sig en rejäl törn. Seriespelet drogs igång för ishockey, handboll, innebandy, basket och volleyboll med flera – med utsikten att det kommer lättas på publikrestriktionerna. Nu lär det inte bli så inom närmaste tiden, kanske inte ens efter årsskiftet. Borde seriespelet ens påbörjats?
Utan publik tappar arenaidrotten en central intäkt och den kommer inte kompenseras av statens stöd. I varenda elitförening pågår ett febrilt prognosarbete för att bedöma hur länge likviditeten räcker och när, inte om, pengarna är slut. Väldigt få föreningar i våra högsta serier kommer klara sig säsongen ut utan drastiska åtgärder. Om man ens klarar sig.
I våras trodde man nog allmänt att till hösten skulle mycket återgå till det mer normala. I vart fall har idrotten varit övertygade om att viss publik ska tillåtas. Det verkade logiskt med tanke på hur det sett ut under sommaren på nattklubbar, shoppingcenter och inte minst på våra badplatser. Men beskedet lät vänta på sig.
Fotbollssäsongen var i full gång och övriga idrotter bestämde sig för att köra igång. Alla med förvissningen att publiken till viss del tillåts komma. Alla med den insikten att utan publik kommer de inte klara likviditeten hela säsongen. Var det en bedömning som kommer stå idrotten dyrt i det långa loppet?
Tuffa restriktioner fortsätter för bland annat idrotten. Alla inom idrotten ställer sig frågande till logiken. Hur kan det vara fullsatt och trängsel i vissa branscher men stängt för en begränsad mängd publik på idrottens ofta stora arenor? Idrotten är tagen på sängen. Serierna är igång och därmed kostnaderna. En helt avgörande intäkt saknas. Var det verkligen rätt att starta serierna?
Ska man bryta för att inte köra ekonomin i botten inom till exempel ishockeyn? Frågan är verkligen inte enkel att besvara. Hur många serier kommer slutföras om läget inte förändras? Är det vettigt att bara köra på och förbruka allt kapital i föreningarna? För föreningar i ett flertal idrotter börjar nu avisera svårigheter att fullfölja säsongen. Vad är poängen med ett seriespel som riskerar köra föreningarna i botten och där det inte är givet att alla kommer kunna slutföra påbörjat seriespel?
Flera kommuner, bland annat Linköping, och flera företag, bland annat Bergslagens sparbank, går nu in och stöttar idrotten på ett kraftfullt sätt. Det kommer behövas. Arenaidrotten, precis som namnet säger, är beroende av publikintäkter i form av entré och försäljning. När dessa uteblir blir det snabbt ebb i kassan.
Föreningslivet i Sverige drivs inte för att ge vinst eller lägga pengar på hög. Det egna kapitalet är oftast litet, allt omsätts i den årliga verksamheten. Det här kan man kritisera och även om man infört elitlicenser i många lagidrotter så är fortfarande det egna kapitalet väldigt litet i förhållande till omsättningen. En oförutsedd pandemi med dess konsekvenser gör att hela idrotten skakas om.
Idrotten behöver hjälp, all hjälp den kan få. Från staten, regionerna, företag och privatpersoner. Men givetvis även från kommunerna. Kommuner har olika förutsättningar och också olika politiska ledningar. Linköping är en stad som påminner om Örebro på många sätt, även idrottsligt. Linköping går in med fem miljoner i extra stöd mot arenaidrotten. Varför? Man vill ha kvar sin arenaidrott även efter pandemin. Det är faktiskt vad det handlar om, överlevnad.
Kan idrotten hoppas på ett liknande krispaket i Örebro? Aldrig förr har väl saknaden av en gemensam idrottsallians i Örebro varit så stor som nu. Linköping, liksom många andra kommuner, har idrottsallianser. De fungerar olika väl men de är oftast ett bra språkrör för idrotten på orten. Aldrig har väl behovet av en gemensam röst och gemensam kraftsamling varit så på sin plats.
Örebro behöver en stark gemensam röst som för idrottens talan gentemot en kommun som har förtvivlat svårt att sätta sig in i elitidrottens villkor. Örebro behöver en stark gemensam idrottsallians, saknaden av en sådan blir väldigt tydlig i den här situationen.
