Annica Lindkvist spenderade mer eller mindre all sin ungdomstid på det som då enbart hette Stora hotellet men som numera är Elite stora hotellet. Bortsett från två utflykter, varav en tio år lång, så har hon varit hotellbranschen trogen med allt vad det innebär. Idag är hon hotelldirektör i en bransch som precis går igenom sin värsta kris någonsin – och det är inte över än.
Det är en extremt tuff tid men Annica Lindkvist är van. Strax innan finanskrisen 2008 tog hon över chefskapet hos banken SEB i Örebro. Nu har hon tillsammans med personalen styrt skeppet genom en elak orkan som fortfarande blåser hårt. Jag hade tänkt att den här intervjun skulle ha gjorts i våras och i min iver så slängde jag iväg en förfrågan precis då Coronapandemin hade satt stopp för i princip allting i Sverige. Det kom ett kort men korrekt mail tillbaka: ”Pelle, det är inte en bra tid för intervju just nu”.
Knappt ett halvår senare så sitter vi i Stora hotellets matsal och pratar, de sista frukostgästerna hänger kvar och lågmälda diskussioner hörs genom lokalen. Städaren dammsuger i den bortre delen och några gäster med sportväskor checkar ut och inväntar transport. Det är lätt att tro att allt är som vanligt men ingenting är som vanligt, faktum är att situationen är så ovanlig att Annica mest skrattar, skakar på huvudet och förundras över hur snabbt och effektivt man kan vrida på en organisation som går igenom sin största kris i historien. Det var inte vad jag från början hade tänkt prata med henne om, men från en journalistisk vinkel finns det mycket att grotta i när det kommer till det arbetet.
Men först lite bakgrund. Vem är hon, Annica Lindkvist?
– Jag är örebroare i grunden, uppväxt i Solhaga tillsammans med mamma, pappa och en syster. Det mesta under min uppväxt handlade om idrott, så långt jag kan minnas egentligen: gymnastik, simning, fotboll. Men efter ett tag blev det enbart fotboll, skola, familj och vänner. Jag spelade i Karlslund vid den tiden men då låg vi inte på samma nivå som de gör idag. Men det var ett härligt liv ändå. I skolan gick jag en treårig ekonomisk linje på Risbergska skolan. Tänkte att det var en bred grund att stå på. Därifrån kunde jag välja brett vad jag senare ville göra.
Men det var idrotten som formade Annica, precis som för så många andra som varit där, att jobba som ett lag tillsammans för att nå framgång. Det var också där hon blev en ledare, fast hon kanske inte förstod det till en början då det växte fram naturligt.
– Att bli en ledare har aldrig någonsin varit ett mål för mig men däremot så har jag tagit ansvar och även haft en blick där jag sett andra som behöver stöd och push. Det var likadant i skolan på gymnastiken, var det någon som inte riktigt orkade springa så sprang jag tillsammans med dem och det var alltid lika kul att se glädjen i deras ögon när de passerade mållinjen.
Men denna fina egenskap var inte något som tog bort en annan egenskap som är viktig om man ska leda och styra verksamheter:
– Jag vill förstås vinna också men det beror på vilket forum det handlar om. Är det så att det är ett startskott och jag har en nummerlapp på mig så vill jag absolut vinna.
Men Annica slutade med fotbollen tidigt, redan som 18-19-åring gick hon vidare och då började hon jobba i de lokaler i Stora hotellet där vi sitter och pratar.
– Min pappa jobbade här så då började även jag jobba här. Vi är två läger i familjen, mamma var sjuksköterska och senare vårdlärare, pappa jobbade som servitör och hovmästare här i huset. Min syster är idag distriktssköterska och jag jobbar här vilket är intressant.
Direkt efter skolan började Annica Lindkvist jobba på hotellet. Det var tuffa tider även då, under 1990-talets ekonomiska kris, med många som gick under precis som nu. Hon började i frukostmatsalen som så många andra i branschen, samtidigt som många började sägas upp.
– Jag jobbade på timmar då och jag jobbade nog mer än någon annan i huset för jag tog allt som jag fick. Frukosten, jag städade i Slottskällaren, jag gjorde förrätter i kallskänken, jag hjälpte till med bokföringen på kontoret – vilket jag såg som ett lärande att få praktisera eftersom jag pluggat just det. Sedan började jag i receptionen, jag städade rum, jag var här från morgon till kväll och jag älskade också att gå hit, förklarar Annica Lindkvist.
Man kan väl säga att Annica visade att hon ville vara på sitt jobb och ville slita för det. Hon började vid frukosten och slutade i garderoben på Slottskällaren många kvällar. Det fanns med andra ord inte mycket tid kvar i vardagen för den där fotbollen som hon också tyckte om.
– Men jag tränar fortfarande mycket. Fast det går i perioder, endera är det full fart eller så har jag paus. Men jag har sprungit mycket, jag har hållit på med karate och på senare år har det blivit mycket golf. Fast nu har jag varit lite lat ett tag, skrattar hon och fortsätter:
– Samtidigt är jag väldigt målstyrd, springer jag så är det ett maraton som är målet och då finns det inget fusk.
Ett maraton har det också blivit för Annica Lindkvist – Stockholm 2015. Vid den tiden tränade hon också ihop med Örebro AIK som hon menar är en bra löparklubb för vuxna med träningsupplägg och tydliga mål.
– Det blir ett gift och när man väl kommer över en gräns så är det njutning men nu håller jag på och bygger upp igen och då är det verkligen tungt. Fast när man är inne i det så får man in träningen någonstans under dygnet och man mår så bra av det.
Någon solklar plan för en karriär har aldrig funnits i Annica Lindkvists huvud utan det har varit andra saker som styrt hennes väg framåt.
– För mig har det viktigaste varit att göra någonting jag brinner för. Det kan handla om att det enbart är kul eller att följa en speciell uppgift som ska göras – målfokus är A & O. Förvisso har det inte alltid varit en dans på rosor men drivkraften att lösa problem och utmaningar har varit stark och många gånger löser sig saker på vägen.
Efter att ha rullat runt på en massa olika platser och arbetsuppgifter inom hotellet och Slottskällaren så stabiliserades det lite mer när hon steg in i receptionen.
– Först fick jag lite ansvarsbitar inom bokningen, därefter konferenser innan jag blev receptionschef. Det handlade igen om att ta ansvar, se saker och viljan att göra det lilla extra. När hotelldirektören var borta så sa jag att det här löser vi själva, vi ska visa att vi fixar det. Så jag har aldrig sökt mina tjänster utan jag har fått frågan och tagit tillfällena.
Det blev nästan tio år på Elite stora hotellet under den första sejouren och hon skulle komma att återvända. Men först väntade ett ny erfarenhet.
– Jag fick en fråga från Mona och Bertil Andersson som startade upp Personalpoolen, vilket var en helt ny bransch vid den tiden. Det var en svår och lite läskig bransch där utmaningarna fanns med de arbetsrättsliga frågorna, garantilöner och att man hyrde ut personal. De sökte någon till en tjänst som bemanningsansvarig som jag tog och där var jag under totalt tre år. Uppgiften var att hyra ut till exempel receptionister, ekonomer, telefonister och lagerarbetare till företag inom olika branscher. Här lärde jag mig även väldigt mycket inom det arbetsrättsliga för vi fick inte slarva med någonting där. Vi hade ögonen på oss från alla håll och kanter. Det blev också en morot att lära sig alla de här reglerna och lagarna och det var kul. Därefter fick jag ansvar för hela Örebrokontoret då företaget expanderade och öppnade i andra städer.
Men så dök det upp en förfrågan igen, denna gång från Håkan Bergström som var hotelldirektör på Elite stora hotellet. En person Annica Lindkvist redan jobbat ihop med.
– Han kom och knackade mig lite på axeln och berättade att han behövde en biträdande direktör till hotellet. Då kom självklart frågan: ”ska jag verkligen gå tillbaka till något jag lämnat eller ska jag gå vidare till någonting nytt?”. Men tjänsten innebar inte samma arbetsområden. Tidigare hade jag hand om hotellet och konferenser men nu blev det även vår restaurang- och pubverksamhet där jag återigen fick lära mig nya saker. Det blev sju år till som biträdande hotellchef innan jag fick ett samtal jag aldrig glömmer…
Det var en kvinna som genomförde en rekrytering till SEB och där hade Annica Lindkvists namn dykt upp och därför ville kvinnan bjuda in till ett möte.
– När samtalet kom så var det lite stimmigt med gäster runt mig så jag hörde inte hela introduktionen till samtalet så jag förstod inte vad det var för tjänst. När vi sedan sitter i intervjun så var jag tvungen att fråga vem det var som hade slutat och vilken tjänst det handlade om. ”Det är Thomas Aldevik” sa hon då och jag tänkte att ”herregud, han är ju bankdirektör”.
”Det här måste vara århundradets missförstånd, nu måste jag bara göra en snygg sorti och så är det tack, men nej tack” tänkte Annica där hon satt i intervjun.
– Men sen fick jag träffa både regionchefen och deras HR-team och göra tester. Jag insåg att banken genomgått många förändringar och sökte egenskaper och nätverk därefter. Men visst var det lite av en chansning samtidigt som jag fick massor av stöd och internutbildningar. Det var också tur att jag inte riktigt förstod helheten av uppdraget när jag sa ja till tjänsten för då hade jag nog blivit lite skrämd. Det är ändå en stor kreditvolym som man är ansvarig för, sedan detaljerna i företags- och privatmarknaden samt hela organisationen. Men då kopplade jag på mitt ’mindset’ igen och begravde mig i papper under tre års tid. Jag läste på om regelverk, kreditpolitik, rådgivning, penningtvätt och andra lagar och regler.
Ändå var kanske inte det det värsta eftersom Annica inte hann med mer än två veckor på sin tjänst innan världen gick in i en global finanskris i augusti 2008.
– Jag satt på morgonen och läste Dagens industri och drack kaffe tillsammans med min man och sa att idag när jag kommer hem har jag nog inget jobb kvar. Men jag gick till jobbet och fick under den här tiden enorm hjälp av mina kollegor på kontoret som var fantastiska mot mig. Det fanns en acceptans att jag var rekryterad utifrån och ingen förväntade sig riktigt att jag skulle kunna svara på alla sakfrågor som kom upp. Ändå var jag väldigt stel till en början tills jag insåg att det är människor som jag är bäst på. All expertis fanns ju runt mig på kontoret och min chef var oerhört stöttande och modig när hon gjorde den rekryteringen. Än idag är hon min coach och mentor.
Trots eller kanske tack vare den tuffa inledningen så blev Annica Lindkvist kvar på SEB i tio år. I en bransch som förändrats oerhört mycket under dessa år och det arbetet var hon naturligtvis en betydande del av på Örebrokontoret. Det fanns de under vägen som undrade hur hon orkade men Annica var inte klar med uppgiften, det fanns lite till att genomföra innan hon gick vidare. Dessutom trycker hon hårt på att om de inte hade varit ett så bra och sammansvetsat team så hade det inte gått. Örebrokontoret blev också utsett till årets kontor i regionen 2018 som ett bevis för det.
– Det var i den vevan som jag fick frågan att återigen komma tillbaka till Elite stora hotellet. Då var jag klar och kunde gå vidare.
”Jag var tvungen att fråga vem det var som hade slutat och vilken tjänst det handlade om. ’Det är Thomas Aldevik’ sa hon då och jag tänkte att ’herregud, han är ju bankdirektör’!”
Då var det dags för nästa globala kris. Annica Lindkvist skrattar och säger att före detta kollegor påpekat hennes dåliga tajming. Det är också på något skruvat sätt intressant att hon började sitt arbetsliv på hotellet under 1990-talskrisen, började på banken vid kraschen 2008 och återvände till hotellbranschen och besöksnäringen i god tid för att ta emot Coronapandemin. En mardröm kan man tycka och även om Annica naturligtvis hade föredragit bättre förutsättningar så vänder hon på steken igen och menar att hon fått till sig extremt mycket nyttiga lärdomar som hon inte hade fått utan kriserna. Den här globala pandemin drog verkligen ur all luft till livet och affärerna, inledningsvis.
– Allt började med att de här grupperna från Kina inte kom till Sverige och då började vi förstå lite grann. Sedan började media ringa och fråga hur vi skulle klara oss utan dem. I det läget var det rätt skönt att inte veta vad som komma skulle. För just då var vi rätt ’safe’ trots tappet från Kina.
Sedan började det. De första fallen i Sverige dök upp, Folkhälsomyndigheten gick ut och meddelade att det var ökad risk för samhällssmitta och då ställdes också Örebrogalan in.
– Det var så overkligt, mellan onsdag och fredag den veckan ringde det in avbokningar från morgon till kväll. Jag satt inne på mitt kontor och lyssnade på vår bokningsavdelning, som även tar emot samtal centralt. Mantrat jag hörde var: ”Ja jag förstår, men då avbokar jag det här och önskar dig välkommen vid ett senare tillfälle”. Det var hundratals sådana samtal varje dag och inom mig tänkte jag vad är det som händer? Men faktum är att vi redan innan hade börjat diskutera eventuella lösningar inom vår styrgrupp om något skulle hända, även om vi var flera som uttalade att ”riktigt så illa ska det väl inte bli?”. Men så blev det en generell aktivitet inom branschen då vi började inse att det här kommer att bli riktigt illa för oss. Då började vi ganska snabbt med varsel och ansökningar om permitteringar. Hälften av vår personal både nationellt och lokalt fick gå och de som var kvar blev permitterade på olika nivåer.
Av naturliga skäl uppstod en rörig och turbulent tid med ledsna och oroliga medarbetare. Det blev tomt i husen, i hus som normalt lever dygnet runt, året runt. En surrealistisk upplevelse.
– Men vi satte ihop en grupp som skulle arbeta ihop för det finns alltid någonting man kan jobba på. Själv fastnade jag i ett vansinnigt administrativt arbete. Sköta om varslen, ta hand om de fackliga förhandlingarna, ta hand om permitteringarna och ansökningarna hos Tillväxtverket. För att inga av de frågor och mail som jag normalt får skulle fastna så satte vi ett arbetssätt där vår försäljningschef Linda Andersson dragit ett väldigt stort lass under den här tiden. Via sina nätverk erbjöd hon bland annat personal till andra branscher då vi har många timanställda som behövde arbeta. Hennes nätverk var ovärderligt, när kriser uppstår finns plötsligt hjälp där man aldrig kunde ana tidigare.
Ganska snabbt bestämde man sig för att inte bli offer för den här hemska pandemin utan istället tänka att det alltid finns business att göra.
– Vi jobbade till exempel med att få folk till vårt spa, vi erbjöd örebroarna att bo på våra hotell och vi arbetade hårt med information i våra egna kanaler. Varje morgon klockan halv tio hade gruppcheferna och jag ett möte där vi gick igenom alla beslut vi behövde ta. Det vi bestämde på måndagen kunde vara historia på onsdagen. Vi bestämde också att våra roller inte spelade någon roll utan behövde vi städa rum eller servera en lunch, och så vidare, så skulle vi hjälpas åt. Vi svetsades samman något enormt under det tuffa läget, konstaterar Annica Lindkvist.
Kris är även kreativitetens moder så ju längre tiden gick så kom fler nya initiativ, som det samarbete som Elite hotels centralt genomförde med Hemnet och möjligheten till långtidsboende till kraftigt reducerade priser. Man gick ut till Sveriges alla klubbar och föreningar med avtal om att om de slussade gäster så fick de kickback på rummen. Sen började det här med catering och utkörning av mat, så även om verksamheten inte gick bra så kom det ändå in lite pengar.
– Det var ju inte så att vi låtsades som att det här gick bra, vi hade och har fortfarande röda siffror på sista raden men det var viktigt att ha hopp och hålla verksamheten igång och visa att det finns ett driv och ett liv efter det här. Vi har en stark entreprenörstradition i kedjan, där vår ägare Bicky Chakraborty är en förebild ,och vi måste lokalt jobba hårt på samma sätt för att lyckas.
När vi nu ses och året har nått fram till höst och man pratar om ”den andra vågen” och ”fortsatt osäkerhet” så vet man ändå mycket mer och verksamheten rör sig framåt, om än långsamt. Sommaren var ändå positiv i och med hemmasemestrar, affärsresenärerna har börjat visa intresse igen och många längtar efter fysiska möten igen trots hyllandet av digitala möten och konferenser. Dagen efter den här intervjun återöppnade Elite city hotell som stängdes i början av pandemin.
Annica Lindkvist säger att som hotell och företag är de tio gånger starkare efter vad de gått igenom det senaste halvåret. När jag frågar om hon hittat hem nu, om hon förlikat sig med att vara i branschen och är där hon vill vara, så svarar hon:
– Ja absolut! Fast när jag fick frågan, när jag var på banken, så kom den som en blixt från klar himmel. Men jag hade ändå börjat fundera på nästa steg och tog hjälp av en coach för att tratta ner mina värderingar och vad jag brinner för samt vilka branscher jag kunde tänka mig. Sen när jag hade ett möte med regionchefen och vd:n för Elite hotel så kände jag att det fanns en stor samsyn och på den resan ville jag vara med. Framtiden är spännande, vi hade diskussioner redan innan denna kris om hur vi hänger med. Vi har många fina klassiska hotell men hur ser vi till att de är lämpade för vår publik? Nu efter krisen måste vi också fundera på hur man tänker kring resor och möten.
Jag antar att än så länge finns inga säkra svar om den närstående framtiden men Annica Lindkvist försäkrar att de har många idéer och tankar. Vi får helt enkelt vänta och se och följa utvecklingen. Däremot låter det som att Annica har hittat hem och för allas vår säkerhets skull får vi hoppas att hon inte byter bransch igen. Vi har haft nog med globala kriser nu.
