Han flyttade tillbaka till Sverige i december 2003 efter att ha turnerat jorden runt med dansshowen ”Burn the floor”. Idag driver han två dansskolor – en i Örebro och en i Hallsberg. Totally Örebro tog ett snack med Dermot Clemenger i och med hans återkomst som domare i TV4 och Let’s dance.
Platsen är Nygatan i Örebro och den byggnad som många Örebroare känner igen som Rockpalatset. Huset har fungerat både som väskfabrik, måleributik och som för försäljning av bilar. På baksidan av huset, i riktning mot Rudbecksgatan, finns en trappa av stål som leder upp till en avsats. Det är här vi hittar ingången till Nerikes dansinstitut och det är här som jag och fotografen bestämt träff med Dermot Clemenger.
Det är med ett fast handslag han hälsar oss välkomna att stiga in i lokalerna och vi sätter oss i det lilla café som finns några trappor upp i byggnaden.
Berättelsen om Dermot Clemenger börjar långfredagen 1973 i Dublin på Irland. Då föds Dermot som yngst i en syskonskara om tio barn. Sex pojkar och fyra flickor.
– Det vara trångt i huset med tre rum och vi tillhörde arbetarklassen där pengar inte direkt fanns i något överflöd. Pappa arbetade med att reparera elmätare för det som är Irlands motsvarighet till Eon och mamma var hemma. Det var fattigt, men vi hade roligt.
Dans kom tidigt in i Dermots liv. När hans 17 år äldre bror skulle gifta sig 1979 var Dermot fem år.
– Mina äldre systrar hade gått i dansskola och de hade lärt sig alla ’movesen’ som Travolta gjorde i filmen Saturday night fever och Grease och jag tyckte att de fick alldeles för mycket uppmärksamhet. Så jag, har jag fått det berättat för mig, anslöt på dansgolvet och började härma rörelserna. Allt slutade med att man stod i en ring runt mig och kastade pengar, haha. Veckan efter började jag i en dansskola.
Har det funnits någon mer sport som du sysslat med?
– Jag älskar fotboll, men jag har aldrig spelat själv. Jag är ingen lagsportkille. Jag gillar dock att titta på fotboll och rugby.
Framgångarna inom tävlingsdansen kom snabbt. Dermot tävlade och stormtrivdes med att dansa.
Arbetarklass, dansa som kille, Irland. Hur gick den kombinationen ihop?
– Min uppväxt var faktiskt lite som filmen Billy Elliot. Visst fick jag tråkningar av mina skolkamrater men de lärde sig att det inte var någon idé. Idag skulle det kallas mobbning. Jag sa något i stil med att ”när jag dansar håller jag i en snygg tjej, ni är 22 killar på en fotbollsplan. När jag vinner så kramar jag en snygg tjej. När ni är klara med matchen är ni elva grabbar som delar på en dusch. Vad är mest bögigt?” Värre var det i skolan och då främst lärarna. Jag gick i en katolsk skola som drevs av Christian brothers. Sadistiska jävlar helt enkelt. Det slutade med att jag slog en lärare på käften efter att han kallat mig Miss Clemenger inför hela klassen. Det blev ett jäkla liv som slutade med att jag gick till rektorn och att min mamma gick dit och läste lusen av de inblandande lärarna.
Dansen var den trygga tillvaron i livet och som 17-åring flyttade Dermot Clemenger till Liverpool. Då hade han och hans danspartner redan pendlat helgvis till staden för att nyttja tränarens dansstudio.
– Det vara en märklig känsla att kunna gå direkt in i badrummet utan att behöva vänta. Hemma i Dublin var det alltid ockuperat.
Och så under en helg på besök i London och i en dansstudio såg Dermot en blond tjej han aldrig sett förut.
– En tjejkompis hade flyttat till Örebro och det var därifrån den blonda tjejen kom. Diana. Och det var där och då som jag bestämde att det var hon jag ville dansa med. Jag fick hennes telefonnummer och ringde och frågade om hon ville vinna British open. ”Då måste du dansa med mig”, sa jag. Jag är envis och skickade brev och till slut gav hon med sig.
Allt resulterade i att de provdansade i februari 1993 och i mars samma år vann de sitt första SM i Sundsvall. Det första av totalt sex stycken SM-titlar. Fem veckor efter Sundsvall vann de British open.
Att dansa i Sverige och Irland. Vad skiljer?
– I Sverige går man en kurs på 12 veckor. På Irland får man betala för allting och då är det privatlektioner som gäller. Då gäller det att bo så billigt som möjligt och att äta så lite som möjligt. Sponsorer är svårt att få. Vi hade ett flygbolag som hjälpte oss med resor och så var det lite sponsring med skor och kläder. Det var allt. Mellan 1994 och 1999 hade vi cirka 20 000 i månaden i kostnad för dansen, så vi valde att bo i London de åren och jag jobbade då som säljare för bland annat hygienprodukter och för London clock company där jag sålde armbandsur.
Men så kom den ekonomiska vändningen. Paret fick ett kontrakt med Radio rental (den brittiska motsvarigheten till svenska Thorn) som då hade över 750 butiker och uppdraget var att på helgerna uppträda i deras butiker. Detta gjorde att Dermot startade ett eventbolag för att förse butikskedjan med dansare.
– Jag och Diana tillhörde då topp-10 i världen i dans, men det gick inte att leva på dansen. Det var liksom låsta positioner mellan amatörförbundet och proffsförbundet. Min filosofi är att aldrig låsa in dansarna. Nyttja oss istället.
Det ena ledde till det andra och Dermot Clemenger blev erbjuden ett sexmånaders kontrakt med ”Burn the floor” som skulle uppträda runt om i England.
– Vi blev erbjudna en lön på 11 000 i veckan och efter att ha förlängt kontraktet några gånger blev det totalt fem år med ”Burn the floor” och uppträdanden runt om i världen. Vi utvecklades mera som dansare där än någonsin tidigare.
Och hemma hos Elton John?
– Vi var några par som uppträdde hemma hos honom i samband med hans egen årliga välgörenhetsgala. Det var en smått surrealistisk upplevelse. Mick Jagger var där. Robbie Williams. Alla de där som man sett på konsert och på tv. Elton ville ha en dansuppvisning och det blev vi.
2003 blev det så flytt ”hem” till Sverige och 2007 tog de över Nerikes dansinstitut.
– Vi hade samtalat flera år tidigare med Nils-Håkan om att köpa, men då fungerade det inte, men denna gång skulle han gå i pension och ville sälja. 2012 köpte jag även dansstudion i Hallsberg, förklarar Dermot Clemenger.
Det var i januari 2006 som hans ansikte kunde ses för första gången i svensk television. Då hade han utbildat sig till domare och dömt i en rad internationella tävlingar som EM och VM.
Hur dömer man i en sådan här bedömningssport?
– Både backhoppning och isdans dras med samma problem. Danssporten har under många år strävat efter att bli OS-gren, men inte lyckats på grund att ett regelverk som inte hållit måttet. Nu har detta ändrats.
Och ditt deltagande i Let’s dance?
– Det var otroligt kul och jag har alltid eftersträvat att vara så rättvis som möjligt och att inte vara elak på något sätt. Mitt avhopp berodde på att jag blev tillsagd av den dåvarande producenten att vara ”mer elak”. Det strider mot allt det jag är, så då valde jag att hoppa av som domare i Let’s dance.
Men nu gör du comeback?
– Ja, och det i värsta Coronapandemin och utan deltagande publik. Det känns lite märkligt att ingen finns där för att heja fram sina favoriter. Det är ju tack vara detta program som jag fått göra en massa annat. Som ”Fångarna på fortet”, ”Stjärnhoppningen”, ”En natt på slottet”, ”Musikmaskinen”, ”Sing a long” med mera.
Och som medium?
– Det blev så i och med deltagandet i ”En natt på slottet”. Jag ser och känner saker. Det här är något som alltid funnits där, men som jag inte riktigt vågat ta tag i. Efter ett avsnitt ville de att jag skulle bli ett av medierna i ”Det okända”, men jag gjorde bara ett avsnitt. Jag ville inte göra mer.
Och att bryta armarna?
– Ja usch ja, Jag skulle vara med i Stjärnhoppningen och första passet ramlade jag av och i bilen hem gjorde det så ont att jag åkte till sjukhuset. Jag hade brutit handleden på vänster arm. En vecka senare skulle jag rida igen och då på en annan häst. Allt slutade med att jag bröt andra handleden också. Jag kan säga att det var lite svårt att gå på toaletten under en tid, haha?
Och att sjunga?
– Jag var med hos Lotta Engberg för att presentera nya säsongen av Let’s dance då hon ’lurade’ mig att sjunga ”Jag vill vara din, Margareta”. Jag lyckades få reda på det och övade in texten. Är det något vi irländare gör när vi umgås så är det att sjunga. Det gick så bra så att jag och några killar i hennes kompband spelade in en låt. ”Dance with me” finns på Spotify.
Något du kan tänka dig att göra igen?
– Syssla med andra sporter och hästhoppning? Och att sjunga? Det vore kul. Någon gång kanske. Just nu har jag inte tid. Dansen är mitt liv!
